Ordensväsendet m.m.

Motion 2000/01:K259 av Chatrine Pålsson och Ingemar Vänerlöv (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av det offentliga belöningssystemet.
Motivering

Är det inte intressant hur historien upprepar sig? Ur
memorialen om införandet av svenska ordnar till riksdagens
sekreta utskott 1744:

Intet rike finnes uti Europa, som icke äger sina egna riddare-ordnar,
undantagande Sverige och republiken Holland. De nytja dem dels för
egna undersåtar, dels för främmande, och krönta huvuden tro sig kunna
anbjuda dem åt deras vederlikar och äfven bära dem /.../. Jag har mig
bekant, att för några riksdagar tillbaka en sådan proposition yttrades, men
tiderna och omständigheterna voro icke av samma beskaffenhet som nu.
Det tyckes sällsamt att se svenska män framlysa med främmande
nådetecken och av liksom af dem stämplade. Det tyckes ändtligen så
mycket nödigare vara att nu påtänka en slik författning, som man kunde
afse sådana tider och människor, som torde vilja fria efter hedertecken
hos främmande makter, med förlust af egen ära och igenom sitt
fäderneslands uppoffrande.

Det tyckes nu mera äfventyrligt att ändra på sådant utan att införa
egna riddar-ordnar; det tyckes ändtligen så mycket nödigare vara att nu
påtänka en slik författning /.../ (Carl Hårleman).

1748 fastställdes de första ordensstatuterna av Fredrik I med
förebild i Ludvig XIV:s flergradiga världsliga riddarordnar.
Genom införandet av ett offentligt ordensväsende ökade
statschefens möjligheter att belöna många personer som
gjort landet tjänster såväl i krig som under fred på ett billigt
sätt, och med förändringar och tillägg fortsatte de svenska
statsordnarna att delas ut till 1974. Riksdagen biföll då
konstitutionsutskottets betänkande 1973:27 angående ändrat
belöningssystem för statsanställda m.fl. Förändringarna
innebar att inga svenska medborgare skulle tilldelas de
svenska riddarordnarna. Av de fyra riddarordnarna behölls
Serafimerorden och Nordstjärneorden, medan Svärdsorden
och Vasaorden lades i vila.

Man skall vara klar över att ordensväsendet hade stora brister. Det var en
skev fördelning av utdelande mellan de fyra ordnarna, där Nordstjärneorden
för främst statstjänstemän utgjorde ca hälften av alla ordensförläningar. Det
var ett system som byggde på ställning och lönegrad. Det är lätt att förstå
oviljan mot ordensväsendet, och förståeligt att man valde att lägga
ordensväsendet i vila. Men 26 år har gått sedan dess.

Alla motioner sedan 1991 som har väckts i ordensfrågan har avvisats med
hänvisning till att de argument som ligger till grund för beslutet redovisade i
proposition 1973:91 fortfarande äger giltighet. I det följande redovisas
argumenten och motargument:

- Promemorian som föregick propositionen gick på en ganska bred remiss,
dock inte till näringslivets organisationer eller andra organ inom den
enskilda sektorn, vilket är anmärkningsvärt om man betänker att
Vasaorden utdelades till denna sektor. De som berördes av reformen tilläts
inte uttrycka sin åsikt i frågan!

- Ordensväsendet byggde på en föråldrad samhällssyn "genom att ge uttryck
för värderingar av samhällsinsatser enbart med hänsyn till
tjänstetillställning". Detta talar inte i sig för att ordensväsendet skulle
läggas i vila, särskilt om man beaktar fortsättningen "Utskottet biträder
uppfattningen, att det i hög grad är motiverat med en reformering av
belöningsväsendet".

- "Enligt det föredragande statsrådet är en ordning av någon form av
reformerat ordensväsende inte förenlig med personalorganisationernas
inställning." Eftersom så stor vikt fästes vid personalorganisationernas
åsikt är det förvånande att motioner med förslag om ett reformerat
belöningssystem kunnat avfärdas utan att än en gång lika stor vikt läggs
vid personalorganisationernas åsikter.

- "Utskottet ansluter sig till statsrådets uttalande, att ordensväsendet inte i
praktiken kan utformas och tillämpas på ett sätt som motsvarar det
grundläggande kravet på jämlikhet och enhetlighet i bedömningen av olika
personalkategoriers arbeten." Intressant nog verkar det som alla europeiska
stater utom Irland tycker att detta faktiskt är möjligt, liksom stora delar av
övriga världen eftersom de har nationella ordensväsenden.

Det bakomliggande resonemanget för beslutet tycks ha varit
att en ordensförläning gör en person lite finare och alltså har
högre värde, vilket är ojämlikt. Här erkänner alltså de som
fattat beslutet indirekt sin människosyn, att det är skillnad på
folk och folk. Kristdemokraternas människosyn går stick i
stäv mot detta och är: alla har lika stort värde vem de än är.
En medalj bättrar inte på ditt värde, inte ens en orden gör
det.

Med ett sådant synsätt reduceras frågan om ordensväsende till detta:
internationellt används medaljer som bevis på uppskattning för mindre
insatser av enskild karaktär och ordnar används som bevis på uppskattning för
större insatser för samhället. En orden är bara en annan sorts medalj, som
markerar skillnaden i insats. Det svenska belöningsväsendet borde i
konsekvensens namn ligga i linje med det internationella systemet, ett
förhållande som också talar emot en total vila för ordensväsendet.

Att staten faktiskt har ett behov av att visa uppskattning för större insatser
för samhället visas exempelvis genom att regeringen något inkonsekvent
förlänar professors titel. Vad gäller ex. fil. dr Göran Graningers insatser för
den tematiska forskningen är professorstiteln välavvägd och välförtjänt.
Däremot kan man fundera över om inte ex. operasångaren Birgit Nilssons och
skådespelerskan Sif Ruuds professorstitlar är ett utslag av att svenska
medborgare inte kan komma ifråga för riddarordnar.

Inkonsekvensen blir också tydlig ex. då dignitärer möts internationellt.
Eftersom de svenska företrädarna saknar ordnar uppfattas de av omvärlden
som mindre kvalificerade - annars skulle de ju haft en orden! När de svenska
förhållandena blir kända ställs ibland frågan hur vi kan ge bort ordnar till
utlänningar som vi själva tydligen inte vill bära? Det kan också uppfattas som
orättvist att två personer med likadana arbetsuppgifter vid ex. en ambassad
där den ene är svensk och den andre är utlänning belönas den förre med en
orden och den senare med ex. konstglas.

En utredning som omfattar hela det offentliga belöningssystemet bör
tillsättas för att pröva om tiden är de svenska riddarordnarna mogen. Här bör
särskilt beaktas att:

- Alla bör kunna komma ifråga för ordnar. Kopplingen skall inte vara
ställning och lönegrad utan insatsens betydelse för samhället. Antalet
ordensförläningar per år bör ligga på en fastlagd nivå om ca 500, en nivå
som är ett genomsnitt av 1700- och 1800-talets nivåer (explosionen i
antalet förläningar kom under 1900-talet, ex. 1 300 1950).

- Det ursprungliga och väl genomtänkta svarta bandet för Nordstjärneorden
bör återinföras, vilket får sin förklaring i Palmstedts/Tessins brev till
Fredrik I där man förklarar att bandet skall vara svart eftersom; "det swarta
är thet okunskapens mörker stiernans (Nordstjärnans) stråålar will
genomlysa".

- "Dam" i stället för det intetsägande "Ledamot" skall vara den kvinnliga
benämningen av riddargraden.

- Samordning av ordens- och medaljärenden är av vikt, förslagsvis inom ett
ordens- och medaljråd med representanter från regering, Kungl. Maj:ts
Orden, näringsliv m.m.

- Ett återinfört ordensväsende kanske delvis kan motverka den ökande floran
av halvofficiella medaljer.

Stockholm den 27 september 2000

Chatrine Pålsson (kd)

Ingemar Vänerlöv (kd)