Öppenvården inom psykiatrin
Motion 1983/84:2249 Karin Israelsson och Kersti Johansson
7
Motion
1983/84:2249
Karin Israelsson och Kersti Johansson
Öppenvården inom psykiatrin
Den psykiatriska vården i Sverige har under det senaste årtiondet ändrat
karaktär.
Ser man till antalet vårdplatser vid psykiatriska kliniker vid mentalsjukhus
och vid sjukhus för huvudsakligen somatisk vård höll det sig tämligen konstant
under perioden 1962-1970 med ca 28500 platser. Fram till 1980 minskade
platsantalet vid mentalsjukhus med ca 10000, under tiden ökade dock
antalet psykiatriska vårdplatser vid somatiska sjukhus med 43%. Den totala
minskningen motsvarar därför ca 7 800 vårdplatser. Variationerna inom riket
är dock stora.
Tillgänglig statistik över personalsituationen inom psykiatrin visar stora
lokala variationer. Detta gäller s. k. skötartäthet, sjukskötersketäthet och
formell kompetens. Vakanssituationen inom läkarkåren är dock fortfarande
mycket svår.
För hela riket fanns 1981775 medgivna tjänster i psykiatri, av dessa var 133
tjänster vakanta. Av den personal som tjänstgör inom psykiatrin har en
ökning skett av främst den personal som har behandlande uppgifter. Hit hör
psykologer, kuratorer, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Under den senaste
tioårsperioden har det totala antalet tjänster inom psykiatrin ökat med
ca 25%. Även på mentalsjukhusen har tjänsterna ökat i antal, trots att
antalet psykiatriska vårdplatser under samma tid reducerats med ca 35%.
Vid lasarettskliniker som bedriver korttidsvård i huvudsak, exklusive
LSPV-vård, är de vanligaste diagnoserna neuros, manodepressiv psykos,
alkoholism och övriga psykoser. Neuroserna utgör vid dessa kliniker mer än
en fjärdedel av de inneliggande patienterna, medan de vid de organisatoriskt
fristående mentalsjukhusen utgör endast 5,5%. Vid de senare sjukhusen
dominerar patienter med diagnosen schizofreni och demenser med 21 resp.
36% av de inneliggande patienterna. Alkoholism som diagnos är den vanligaste
vid lasarettsklinikerna, demensdiagnosen den vanligaste vid mentalsjukhusen.
Den planerade minskningen av vårdplatser har gått betydligt snabbare än
beräknat från de planerade 2 020 1973—1979 till 5 940. Under denna tid ökar
antalet läkarbesök hos sjukhus med anknuten psykiatrisk vård. Tyvärr saknas
statistik över antal läkarbesök hos andra yrkeskategorier än läkare, vilka
deltar i öppenvården i en alltmer ökad omfattning.
En följd av utvecklingen från slutenvård till öppenvård är att hjälpbehovet
finns hos personer utanför institutioner ute i samhället. Detta har varit
möjligt genom utnyttjande av psykofarmakologiska behandlingsmetoder.
Mot. 1983/84:2249
8
Dessa läkemedel är dock i huvudsak endast symptomdämpande. Patienterna
behöver därför fortsatt stöd och aktivering.
I takt med att institutionsvården minskar i omfattning finns dessa behov
ute i samhället där patienten vistas. Många är förtidspensionerade och riskerar
att hamna i isolering. Vårdbehoven ute i samhället omfattar också långt
flera människor än dem som är utskrivna från institutioner. Kunskapen om
hur bra tidigare institutionaliserade och numera utskrivna patienter egentligen
lever är bristfällig. Det finns uppgifter om att patienter lämnas utan
sysselsättning och utan social stimulans. Ett stort behov finns av att närmare
studera dessa förhållanden, bland annat för att ha som underlag för framtida
stödinsatser. Statistik från den öppna och den halvöppna vården är i dag
bristfällig och saknas nästan helt.
I utvecklingen av alternativ till sluten vård ställs stora krav på samarbete
med socialtjänsten. För den psykiatriska behandlingen och rehabiliteringen
måste psykiatrin ha ansvar. Däremot när det gäller boende, sysselsättning
och kulturella aktiviteter tillgodoses dessa behov bäst med andra personer
och genom socialtjänstens försorg. För att ambitionerna skall lyckas med
förändringar inom psykiatrivården måste resurser ställas till förfogande även
inom socialtjänsten. Patienter i öppen vård skall alltså kunna ha tillgång till
psykiatriskt kunnig personal samt till personal från socialtjänsten. Detta
kräver bl. a. en omfördelning av personal, från mentalsjukhusen ut i den
öppna vården.
Statsbidraget till psykiatrin ger inte kommunerna någon speciell ersättning
för de ökade kostnader det medför med ett ökat omhändertagande i socialtjänsten.
Det föreligger därför en viss oro inför utvecklingen av omhändertagandet
i öppnare vårdformer. Meningen med förändringen av vården är att
patientens behov bättre skall tillgodoses. Så blir inte fallet om samhället
utanför institutionen saknar medel för de insatser som krävs.
Med stöd av det anförda yrkar vi
att riksdagen beslutar uttala sig för att forskning bör ske och statistik
bör insamlas rörande öppenvård inom psykiatrin för att följa den
utveckling mot öppnare vårdformer som där är på gång.
Stockholm den 25 januari 1984
KARIN ISRAELSSON (c)
KERSTI JOHANSSON (c)
