om vissa ändringar i arbetarskyddslagen

Motion 1976/77:562 av herr Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

16

Motion

1976/77:562

av herr Werner m. fl.

om vissa ändringar i arbetarskyddslagen

Över en miljon arbetare är varje dag borta från den öppna arbetsmarknaden
på grund av sjukskrivning, utslagning och utsortering samt arbetslöshet.
Ca 500 000 är borta varje dag på grund av sjukdom. Aktuella undersökningar
visar att en tredjedel av dessa - minst 150 000 - är borta på grund av stressfaktorer.
Över 100 000 finns i arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten,
skyddat eller halvskyddat arbete. Det är officiellt och dolt arbetslösa, som
inte kan fl ett lämpligt arbete.

Denna utslagning och utsortering från arbetsmarknaden har flera orsaker.
Den viktigaste är den höga arbetsintensiteten - att ett arbete utförs i högt
tempo. Stegrade effektivitetskrav frambringar en ökad arbetsintensitet, vilket
i sin tur är en av grundorsakerna till att stressen har ökat i jobbet. De
höga effektivitetskraven avgör vilka individer som kan göra sig gällande
på arbetsmarknaden - en del av arbetskraften sorteras ut - kvar blir en
elit.

Effektivitetskraven resulterar i rationaliseringar där mänsklig arbetskraft
ersätts med maskiner. Fysiskt tunga arbeten har i många fall ersatts med
monotona passningsarbeten. Individen har därmed blivit underordnad maskinen,
dess arbetstakt och organisation. Undersökningar inom industrin
visar att antalet stora arbetsplatser ökar - skiftarbetet ökar särskilt inom
kapitalintensiva näringsgrenar - att det gamla ackordsarbetet minskar men
ersätts med fasta löneformer med inslag av systematisk merit- och arbetsvärdering
och att mekanisering och ”automation” ökar, vilket innebär hårt
styrda arbetsuppgifter.

Privatföretagens effektivitets- och rationaliseringsmetoder sprids i allt
snabbare takt inom alla sektorer av arbetsmarknaden bland såväl arbetare
som tjänstemän i låg och mellanställning. De tidigare tjänstemannauppgifterna
har till stor del omvandlats till ”industriellt kontorsarbete” och
nya uppgifter främst inom ”datan” har gjort arbetsuppgifterna än mer likartade
industrins. Den ökande offentliga sektorn visar på samma utveckling.
Statliga industrier, statens affärsverk och den övriga offentliga sektorn
är ju en del av den kapitalistiska ekonomin. Inom bl. a. sjukvården har
effektivitetskraven blivit alltmer överskuggande och stressreaktioner tillhör
där vanligheterna.

Mot. 1976/77:562

17

Effektivitet för vem?

Den ökade arbetsintensiteten och omänskliga arbetsmiljöer har sin grundorsak
i att arbetsköparna bedriver sin produktion och verksamhet i syfte
att uppnå en så hög profit som möjligt. I kapitalisternas ständiga jakt efter
högsta möjliga profit krävs ökade kapitalinsatser i fasta anläggningar - byggnader,
maskiner o. d. Profiten kan då bara upprätthållas genom en ökad
utsugning av lönearbetarna, som är de enda som skapar nya värden.

En omfattande effektivisering av arbetsprocesserna är därför nödvändig
för kapitalisterna för att upprätthålla och öka lönsamheten. Därmed kan
man också avvisa påståendet om att den tekniska och vetenskapliga utvecklingen
- behovet av nya produkter och rationaliseringar - automatiskt
medför ökade hälsorisker. Modern teknik skulle tvärtom kunna göra produktion
och arbetsliv långt mer mänskligt. Det är i stället produktionens
kapitalistiska form som skapar risker och ökar antalet sjukdomar i arbetslivet.
Profithänsynen får väga tyngre än hänsynen till de arbetandes hälsa.

Produktivitetsökning för vem?

Produktivitetsutvecklingen är en mätare på arbetarnas insatser i arbetslivet.
Ökad produktivitet kan fås på två sätt, dels genom ökade kapitalinvesteringar
i maskiner som tillverkar mer per arbetare än tidigare, dels
genom en högre arbetstakt. Eftersom en högre arbetstakt bland arbetarna
inte kostar kapitalisterna något är i regel en ökad produktivitet, även om
den är kopplad till investeringar och rationaliseringar, en fråga om ökade
arbetsinsatser. Ökad hets och stress blir följden. Detta försöker kapitalisterna
förneka.

I SAF:s avtalsförslag från november 1976 heter det:

"I den enklare debatten hävdas ofta att kraven på en högre produktivitet
innebär ökad hets och stress i arbetslivet. Det är en fullständigt föråldrad
uppfattning. Det är inte genom hårdare arbetstakt som det svenska näringslivet
under en lång följd av år kunnat uppvisa en god produktivitetsutveckling.
En positiv produktivitetsutveckling är fullt möjlig utan orimliga
krav på arbetstakt genom gemensamma ansträngningar från alla. Inte minst
bör tjänstemännens insatser och betydelse i detta sammanhang uppmärksammas.”

Men verkligheten korrigerar SAF. Direktören i SAF, Börje Strender, kräver
mer ackordsarbete på grund av att PRODUKTIVITETEN MINSKAR, bl. a.
med hänvisning till månadslönen i LKAB. Ackord driver upp arbetstakten.
Ökad arbetstakt ger ökad produktivitet. Ökad produktivitet ger ökade profiter
för kapitalägarna.

Mot. 1976/77:562

18

Samarbete inget medel mot arbetshets och utslagning

Utgångspunkten i arbetsmiljölagstiftningen är att ”arbetsgivare och arbetstagare
skola samverka för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden”.
Detta har inte löst och kommer inte att lösa problemet med
arbetshets och utslagning. Tyvärr har socialdemokraterna i riksdagen och
i utredningar varit överens med borgarpartierna om samarbetsideologin.

Samarbetsideologin bygger på illusionen att arbetare och arbetsköpare har
gemensamma intressen. Men kapitalisternas krav på ökade profiter och lönearbetarnas
krav på en rimlig lön, lugn arbetstakt, trygga anställningsförhållanden
och riskfri arbetsmiljö är oförenliga. Kampen för en mänsklig
arbetstakt och en riskfri arbetsmiljö är därför en viktig del i den oförsonliga
kampen mellan kapital och arbete. Detta gäller också de sektorer på arbetsmarknaden
som inte skapar några vinster.

Det övergripande arbetsmiljöproblemet - den ständigt ökande arbetsintensiteten
som drabbar alla oavsett om de har en bra, en hygglig eller en dålig
fysisk arbetsmiljö - kan lösas först sedan samarbetspolitiken har kastats över
bord. Då kan arbetarna tillsammans tillkämpa sig verkliga arbetsmiljöförbättringar.

Facklig kamp i stället för samarbete

För att förbättra den psykiska arbetsmiljön och arbetsmiljön i övrigt krävs
att arbetarnas egna organisationer, dvs. fackföreningarna - grupperna, klubbarna
och avdelningarna - har avgörande maktbefogenheter. Dessa maktbefogenheter
skall kunna utnyttjas till att tvinga fram miljöförbättringar,
t. ex. lägre arbetstakt. Arbetarna och arbetsköparna har motstridiga intressen.
Med kapitalisterna som ägare till produktionsmedlen är arbetarnas medbestämmande-
och beslutanderätt endast på arbetsköparnas villkor. Samarbets-
och samförståndspolitiken måste därför helt avvisas. Vad som under
kapitalism kan ge någon makt till arbetarna är att fackföreningen för en
aktiv kamp och använder sig av de maktmedel som står till arbetarklassens
förfogande. En lagstiftning för att minska arbetsintensiteten och därmed
förhindra utslagning och utsortering måste utgå från att stödja arbetarnas
kamp och intressen.

Förbud mot ackord och prestationsnormer

Under årtionden har ackorden drivit arbetstakten i höjden. Genom att
lönen kan ökas med en ökad prestation har många arbetare slitits ut i förtid,
drabbats av yrkesskador, olycksfall och mist sina liv. Raka ackord, blandackord,
prestationsdelar i fasta löner m. m. har alla samma effekt - en ökad
arbetstakt. Allt fler inser ackordens skadeverkningar. På arbetsplatserna betraktas
i dag allmänt ackord och andra prestationslöner som arbetarskyddets

Mot. 1976/77:562

19

fiende nummer ett. Förutom att säkerheten på jobbet minskar med ackord
så driver även ackordssystemet på utslagningen och utsorteringen.

I en ny arbetarskyddslag bör därför ett förbud mot ackord och andra
prestationslöner vara ett verksamt bidrag till en bättre arbetsmiljö. I arbetsmiljölagen
bör därför föreskrivas att lokala fackföreningar har rätt att
förbjuda användandet av alla förekommande ackord och prestationslöner,
när de anser dessa vara ett hot mot en bra fysisk och psykisk arbetsmiljö.

Löpandebandsarbetet humaniseras

Kännetecknande för löpandebandsarbeten och andra kontinuerliga och
tvångsstyrda arbetsprocesser är att arbetet är enformigt. Arbetaren binds
hårt vid just sitt moment, och rörligheten är mycket begränsad. Dessutom
har arbetstakten drivits upp mycket högt. Detta innebär en stor utslagning,
framför allt av äldre arbetare. Personalomsättningen vid dessa arbetsprocesser
är också mycket hög.

Löpandebandsarbetet måste förbättras. Arbetsintensiteten måste minskas
radikalt. Lagstiftningen måste här ge fackföreningarna ett stöd. Regelbundna
pauser, ingående i den ordinarie arbetstiden, fler avbytare, ökad bemanning
samt fasta reservstyrkor vid sjukdom och liknande är förstahandsåtgärder
som måste vidtas för att humanisera löpandebandsarbeten och liknande
tvångsstyrda arbetsprocesser.

Vård-, service- och stora tjänstemannagrupper drabbas

De anställda inom vårdyrkena drabbas mycket hårt av det kapitalistiska
samhällets effektivitetskrav. Landstingens allt svårare ekonomiska situation
har drabbat de anställda i sjukvården. Arbetstidsförkortningar utan tillräckliga
personaltillskott, rationaliseringar med ökade uppgifter att sköta på samma
tid som tidigare, överbeläggningar som skapar merarbete m. m. innebär
stressreaktioner.

Det är därför inte medbestämmandeavtal som vårdpersonalen behöver,
utan ett stöd i lagen för förhandlingar som kan följas upp med strejk eller
vetorätt om inte förhandlingarna ger resultat. Här gäller det främst förhandlingar
om personalstyrkornas storlek som är A och O för vårdpersonalens
arbetsmiljö.

De som är sysselsatta i trafiksektorn har drabbats av ökade effektivitetskrav,
ökad skiftgång och övertid. Även här gäller det att med stöd av
lagen kunna förhandla sig till en bättre arbetsmiljö genom att ta till strejk
eller ha vetorätt.

Nya arbetsuppgifter på tjänstemannaområdet och en sönderdelning av
de traditionella uppgifterna till tempoarbeten har inneburit att flera arbetsuppgifter
direkt kan jämställas med industri- och servicearbetarnas villkor.
Ökade arbetsuppgifter läggs på var och en, och en effektiv arbetsorganisation

Mot. 1976/77:562

20

gör att arbetsintensiteten drivs i höjden. Förhandlingar om arbetsuppgifter
och antal anställda är här som på andra områden en central fråga.

Självstyrande grupper - tvångsstyrda

Arbetsköparna har upptäckt att man inte i alla situationer behöver använda
piskan för att öka produktiviteten. Man har infört självstyrande grupper.
Dessa grupper styr emellertid inte takten själva. De styrs effektivt uppifrån
genom lönesystem, arbets- och meritvärderingar. Grupperna styrs även
genom produktionsplanering, produktionsnormer och gruppträning. Eftersom
gruppen skall tillämpa arbetsrotation spontant och har vissa arbetsledande
funktioner, kan den även fungera självsanerande och stöta ut arbetskamrater
som inte kan hålla takten och inte passar in i mönstret. Grupperna
är därför inte självstyrande - de är i själva verket tvångsstyrda.

De självstyrande gruppernas fördelar kan först komma till sin rätt när
facket med kraft kan förhandla om arbetstakt, bemanning m. m.

Strejk och vetorätt ett stöd i kampen mot utslagning

Hög arbetstakt och arbetsintensitet är ett övergripande arbetsmiljöproblem
som inte kan klaras ut mellan parterna med nuvarande inriktning och lagstiftning.
En minskning av utslagning och utsortering ur arbetslivet beror
på en oförsonlig kamp mellan arbetarnas intressen för drägliga arbetsvillkor
och arbetsköparnas strävan efter högsta möjliga profit. Lagstiftningen på
arbetsmiljöområdet måste därför stödja arbetarnas kamp.

Förhandlingar om arbetsmiljöns alla problem skall kunna föras med stöd
av rätten att ta till strejk. Vpk har i annan motion till 1977 års riksmöte
föreslagit att fredsplikten skall försvinna. I en arbetsmiljölag är det viktigt
att i avgörande frågor, som berör arbetstakt, utslagning och utsortering,
fackföreningen har vetorätt.

Vetorätten bör omfatta de förhatliga tidstudierna, som är en av grunderna
på vilken arbetstakten drivs i höjden. Produktionsuppläggningar och metoder
som driver arbetstakten i höjden skall även kunna stoppas av fackföreningen.
Rationaliseringar sker i de flesta fall i syfte att minska antalet anställda
och därmed öka utsvettningen. Dessa skall kunna stoppas av facket.

Mot. 1976/77:562

21

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås1

att riksdagen hos regeringen hemställer om ändringar i arbetarskyddslagen
i syfte att minska arbetshets och utslagning genom

a. dels införandet av pauser på betald arbetstid, avbytare, bemanning
och reservstyrkor vid löpandebandsarbeten och liknande arbetsprocesser
enligt vad i motionen anförts,

b. dels att lokal facklig organisation har rätt att förbjuda ackord
och andra prestationslöner, vilka utgör en fara för arbetsmiljön,

c. dels beträffande personalstyrkornas storlek att den lokala fackföreningen
tillerkänns vetorätt i de fall förhandlingar inte ger
tillfredsställande resultat,

d. dels att lokal facklig organisation skall äga rätt att stoppa prestationsuppdrivande
tidmätning eller motsvarande rationaliseringsmetoder
enligt vad i motionen anförts.

Stockholm den 20 januari 1977

LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk)

KARL HALLGREN (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö

C.-H. HERMANSSON (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)

TOMMY FRANZÉN (vpk)

LARS-OVE HAGBERG (vpk)
i Borlänge

'(Se även motion 1976/77:563)