om viss ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet

Motion 1977/78:1664 av Bo Siegbahn m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1977/78:1664

av Bo Siegbahn m. fl.

om viss ändring i lagen om medbestämmande i arbetslivet

Paragraferna 38-40 i lagen om medbestämmande i arbetslivet reglerar
arbetsgivarens möjligheter att låta någon utföra arbete för hans räkning eller i
hans verksamhet utan att denne är arbetstagare hos honom. Enligt § 38
föreligger normalt skyldighet för arbetsgivare att på eget initiativ förhandla
med arbetstagarorganisation, i förhållande till vilken han är bunden av
kollektivavtal, för sådant arbete (primär förhandlingsrätt). Har sådan
förhandling ägt rum kan den centrala arbetstagarorganisationen enligt § 39
inlägga sitt veto mot åtgärdens beslutande eller verkställande under förutsättning
att ”den av arbetsgivaren påtänkta åtgärder kan antas medföra
åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för arbetet eller att åtgärden annars
strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde”. ”Om
arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt” inträder enligt § 40
ej förbud.

Dessa paragrafer innebär på sitt område en mycket långtgående reglering
av förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Med hänsyn härtill är
det så mycket märkligare att arbetsrättskommittén i sin utredning aldrig
upptog något förslag eller hade någon realbehandling rörande dessa frågor.
Inte heller berördes de i reservationer till utredningen. Det var först genom
propositionen som denna lagstiftning aktualiserades, och detta skedde utan
något som helst remissförfarande.

Under riksdagsbehandlingen väcktes ett flertal motioner. I en moderat
partimotion, 1975/76:2494, hemställdes att berörda tre paragrafer skulle utgå.
I en borgerlig trepartimotion, 1975/76:2452, hemställdes att orden ”eller att
åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas
avtalsområde” i 39 § skulle utgå. Båda motionerna avslogs av riksdagsmajoriteten.

Bakgrunden till denna lagstiftning är förekomsten, lokalt och inom vissa
yrken, av s. k. grå arbetskraft, varmed väsentligen avses arbetskraft som
engageras utan att sociala avgifter betalas, och kanske ofta också utan att
vederbörande arbetstagare erlägger skatt för hela den uppburna inkomsten.
Här har onekligen rått en del missförhållanden, som det från statens och det
allmännas synpunkt är viktigt att komma till rätta med. Ett skatteproblem bör
dock lösas med åtgärder och lagstiftning som direkt berör just detta område.
På senare tid har också en utbyggnad av skatteväsendets kontrollsystem
skett. Dett har medfört uppdagandet av organiserad skattesvindel på flera håll
i landet och vederbörlig lagföring. Det är rimligt att förvänta sig att dessa
åtgärder kommer att verka hämmande på skattebrott av denna typ i

Mot. 1977/78:1664

4

framtiden. Det är emellertid under alla förhållanden endast på dessa vägar
som rättsefterlevnad skall upprätthållas.

Det är därför principiellt ytterligt betänkligt att man inom ett helt annat
lagområde, nämligen arbetsrätten, fört in regler som har sin betydelse för ett
väsensskilt område. Det riktiga hade därför varit att redan av detta skäl avslå
propositionen i vad avser berörda paragrafer. Minst lika viktiga är de
konsekvenser som lagstiftningen kan få på arbetslivets område. Inrikesutskottet
visade i sitt betänkande 1975/76:45 en uppseendeväckande verklighetsuppfattning.
Man förklarade med anledning av ovannämnda trepartimotion
att ”vetorätten får således inte utövas på det sätt som befaras i
trepartimotionen 2452. Seriösa entreprenader får inte förhindras med stöd av
de aktuella reglerna, lika litet som bestämmelserna får användas för att styra
över ett arbete från ett avtalsområde till ett annat. Veto som används på ett
sådant sätt är inte giltigt och kan föranleda skadestånd för arbetstagarorganisationen.
Med det anförda har utskottet besvarat motionen 2452. Någon
ändring i den föreslagna lagtexten kan inte anses behövlig.”

Det synes uppenbart att den luddiga generalklausulen om ”vad som är
allmänt godtaget” måste inbjuda till missbruk och i varje fall till ytterst olika
tolkningar. Från denna synpunkt är även stadgandet i § 40, att vetorätt inte
gäller om ”arbetstagarorganisation saknar fog för sin ståndpunkt” lika
meningslöst. Vilken arbetsgivare vågar i dag, med kunskap om de stora
skadestånd han kan ådömas, lita på att hans bedömning av vad som saknar
fog skall godtas av arbetsdomstolen? Det må också vara riktigt som sägs i
propositionen (s. 400-401) att ”vetorätten kan t. ex. inte användas för att från
uppdrag- stänga av ett visst företag som arbetar under allmänt godtagna
förhållanden eller enbart för att oganisationen anser det lämpligt att arbetet
utföres av arbetsgivare i egen regi”. Redan den korta tid som förflutit sedan
lagen trädde i kraft har emellertid visat hur orealistiska dessa tankar varit.
Åtskilliga exempel härpå har redan cirkulerat i pressen. Det må räcka att
nämna två:

Ett kommunalägt bolag i Huddinge begärde in entreprenad från olika håll.
BPA lämnade in en offert, varvid man i sin tur fått en underoffert från ett
annat företag. Vid förhandlingarna krävde de fackliga representanterna att
underleveransen skulle förbehållas BPA, eftersom arbetstillgången vid en
annan verkstad tillhörande företaget var dålig. Denna bereddes möjlighet att
lämna in en offert, som dock till en början låg högt över den tidigare offert, på
vilken huvudanbudet baserats, och fick så småningom också ordern.

Ännu större uppmärksamhet väckte det fackliga kravet att Stockholms
landsting i framtiden icke liksom tidigare skulle anlita ett privat företag för sin
städning utan låta denna ombesörjas av hos landstinget anställda.

1 båda dessa fall föll arbetsgivaren undan, varför frågan aldrig kom till
arbetsdomstolens prövning. Och man kan förstå att en arbetsgivare, särskilt
en mindre företagare, i det längsta tvekar att ta en rättskonflikt med fackliga
organisationer som han är beroende av.

Mot. 1977/78:1664

5

Om man ser frågan från principiella synpunkter kan man knappast begära
att en facklig organisation skall ha något intresse för statens skattekrav och
sålunda genom ett veto endast enligt lagens mening stödja skattemyndigheterna.
Arbetstagarna kommer att se lagstiftningen från sin egen intressesynpunkt.
Det är självfallet att man för det egna facket vill söka behålla så mycket
arbete som möjligt. Detta gäller naturligtvis i speciellt hög grad när det är ont
om arbetstillfällen. Det är härvid lika klart att det är legitimt även från det
allmännas synpunkt, när den fackliga organisationen söker förhindra att
arbetskraft kommer till användning därför att den av arbetsgivaren kan fås till
lägre kostnader, just på grund av att beskattning undvikes. Konkurrensen om
arbetstillfällen måste äga rum på lika villkor. Men det är oundgängligt att i
många fall den fackliga organisationen, som ovan exemplifierats, söker
utnyttja vetot för att öka arbetstillfällena för sina egna medlemmar, även då
ett visst arbete på ett fullt korrekt sätt kan utföras billigare av ett annat
företag.

Sett från samhällsekonomisk synpunkt måste det vara en strävan att det
ekonomiska livet fungerar så effektivt som möjligt. En viktig komponent
härvidlag är en rationell arbetsfördelning. Det måste därför i stor utsträckning
vara vettigt att mera special betonade uppgifter förs till särskilda företag, t. ex.
transporter, städning etc. Även om medlemmarna i en facklig organisation
vid ett enstaka tillfälle kan tycka att det vore önskvärt att förhindra
utomstående att få ett visst arbete, bör man vara medveten om att allas
levnadsstandard på sikt påverkas av att produktionen och arbetsfördelningen
sker på det mest lönsamma sättet. Det är sålunda inte bara fråga om ”den enes
död, den andres bröd”, dvs. att ökad men ineffektiv sysselsättning i det ena
företaget medför motsvarande minskning i ett annat företag, utan det innebär
en total sänkning av produktionen.

Icke minst anstötligt från principiell synpunkt är det förhållandet, att den
entreprenör som vederbörande företag önskat anlita ofta inte ens känner till
att han blivit ”svartlistad”, då han ju icke enligt lagstiftningen kommer in
som part i målet. Om man därför över huvud taget skall ha en lagstiftning på
detta område, bör skyldighet föreligga för vederbörande arbetsgivare att
senast då han tar upp förhandlingar med den fackliga organisationen meddela
entreprenören härom. Skall man gå vidare på denna tvivelaktiga regleringsväg,
borde även entreprenören ha rätt att delta i förhandlingarna. I andra fall,
såsom det ovan relaterade från Huddinge, har visserligen entreprenören fått
kännedom om att han av utomlagliga skäl uteslutits från ett kontrakt, men
han har då redan åsamkats betydande kostnader för att utarbeta en offert.
Från hans synpunkt är det rimligt att dessa kostnader inte skall vara förgäves
av andra skäl än att hans offert inte är konkurrenskraftig.

Man kan även lägga en annan principiell synpunkt på dessa frågor. Inom
handeln söker man med olika metoder förhindra monopolsituationer och
andra vägar att hålla uppe priserna eller begränsa konkurrensen olika
produkter emellan. Konkurrensbegränsningslagen ger marknadsdomstolen

Mot. 1977/78:1664

6

uppgiften att söka undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning. I
lagens § 5 definieras detta på följande sätt: "Med skadlig verkan av
konkurrensbegränsning förstås att konkurrensbegränsning på ett ur allmän
synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan
inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning.”
Det är just dessa skadliga verkningar som berörda paragrafer i
realiteten, även om inte i teorin, framkallar.

Under hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar upphäva 38-40 §§ i lagen om medbestämmande
i arbetslivet,

2. att riksdagen -om yrkandet under 1 inte bifalls-hos regeringen
anhåller om att bestämmelserna underkastas en utredning, i
syfte att åstadkomma större rättssäkerhet för olika parter, i
enlighet med vad som framförts i motionen.

Stockholm den 25 januari 1978

BO SIEGBAHN (m)
GUNNAR OSKARSON (m)
ROLF CLARKSON (m)

HÅKAN WINBERG (m)
ERIK HOVHAMMAR (m)