om vidgad rätt till målsägandetalan

Motion 1977/78:236 av Per Gahrton

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1977/78
236-244

Motion

1977/78:236

av Per Gahrton

om vidgad rätt till målsägandetalan

Den 2 maj 1974 beslöt riksdagen om ändring av rättegångsbalken på så sätt
att s. k. målsägandetalan inte längre är möjlig mot tjänstemän från byråchef
och uppåt för brott i samband med tjänsten. Endast riksåklagaren kan i dessa
fall väcka åtal.

Målsägandetalan har traditionellt betraktats som en viktig beståndsdel i
rättsskyddet, vilket bl. a. framgår av följande uttalanden.

Halvar G. F. Sundberg (Allmän Förvaltningsrätt, Stockholm 1955, s.

398):

”1 fråga om den myndighetsutövande administrationen har däremot den
svenska rätten närmast byggt på principen, att staten icke står ansvar för
förvaltningens oriktiga åtgärder.”

Såsom närmast enda rättssäkerhetsgaranti ansågs medborgarnas rätt att
söka domstolsprövning i fall av brottslig myndighetsutövning. Sundberg,

(ibid. s. 402):

”Betydelsen därav är icke ringa, enär denna domstolsprövning är det
yttersta värnet för medborgarnas fri- och rättigheter mot myndigheters
övergrepp.”

Professorn i processrätt Per Olof Ekelöf (Rättegång II, Stockholm 1974 s.

61):

”Målsäganderätt är medborgarrätt.”

I lagförarbetena till rättegångsbalken (SOU 1948:40) skrevs att
”ett avskaffande av målsägandens åtalsrätt säkerligen icke står i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen”.

I motiven till rättegångsbalken sägs att målsägandens åtalsrätt

” kan vara av värde såsom kontroll över att åklagarna fullgör sina

skyldigheter i fråga om beivrande av brott.”

I själva verket har lagändringen fått vittomfattande negativa konsekvenser
för rättsskyddet. Det har bl. a. framkommit i samband med ”fallet Helmers”.

I tidskriften Ny Tid (Helsingfors) nr 29:1977 ges följande beskrivning av
saken:

”För några månader sedan stämde Helmers kanslirådet Birger Hale vid
utbildningsdepartementet vid Stockholms tingsrätt. Som vittne ville Helmers
kalla f. d. utbildningsministern Bertil Zachrisson.

Ärendet handlar om en tjänstetillsättning vid universitetet i Lund.

Helmers förklarades som icke behörig till en tjänst som universitetslektor
som han hade innehaft i 6 år. Men samtidigt hade han förklarats professorskompetent
vid universitetet i Bremen i Västtyskland och Helmers anförde

1 Riksdagen 1977/78. 3 sami. Nr 236-244

Mot. 1977/78:236

2

detta när han överklagade tillsättningen. Då skickade ordförande i tillsättningsnämnden
ett förtalsbrev till kanslirådet Hale. För detta fälldes ordförande
i tillsättningsnämnden, docent Anna-Brita Hörnfeldt för förtal inför
Lunds tingsrätt.

Kanslirådet Birger Hale diarieförde aldrig detta förtalsbrev som han är
skyldig att göra. Men brevet lades till de övriga handlingarna som remissvar
och föredrogs inför dåvarande utbildningsministern Zachrisson när ärendet
avgjordes till Helmers nackdel i regeringen. Senare, när Helmers anmälde
fallet för riksåklagaren, lät Birger Hale förtalsbrevet förkomma.

För att skydda Birger Hale underlät riksåklagaren att stämma kanslirådet.
Helmers väckte då enskilt åtal mot Hale för undertryckande av urkund och
skyddande av brottsling.

Nu har i dagarna Stockholms tingsrätt avvisat Helmers talan (3 juni 1977).
Det visar sig att Helmers som målsägande ej kan väcka enskilt åtal 'för brott
som begåtts av den som innehar eller uppehåller tjänst som byråchef eller
därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet’.

Tjänst som kansliråd i utbildningsdepartementet ingår bland de tjänster
som omfattas av lagrummet (av lagrummet omfattas även tjänster som bitr
professor och professor).

Stockholms tingsrätts beslut är av principiell betydelse. Det visar sig att en
obetydlig ändring i Rättegångsbalken (RB) gör det omöjligt att åtala högre
ämbetsmän för brott begångna av dem. Under 1974 föreslog dåvarande
justitieministern Lennart Geijer i ändringsförslag av rättegångsbalken
(1974:21) en ändring i 10 8 i Rättegångsbalkens 20 kap. Denna ändring
innebär en stark utvidgning av riksåklagarens monopol över åtal av högre
ämbetsmän. Tidigare kunde riksåklagaren åklaga ämbetsmän enbart för
tjänstebrott. I paragrafens nya skrivning byttes ämbetsbrott mot brott över
huvud taget (i samma veva försvann också begreppet tjänste- eller ämbetsbrott).
Eftersom riksåklagaren har monopol över åtal av högre ämbetsmän så
kan en enskild person aldrig väcka enskilt åtal mot högre ämbetsmän ifall
riksåklagaren underlåter att själv väcka åtal (vilket riksåklagaren av korporativistisk
ämbetsmannasolidaritet aldrig gör i praxis). Den till synes
obetydliga ändringen i rättegångsbalken möjliggör institutionaliserandet av
ett lagobundet ämbetsmannavälde, kommenterar Helmers i en artikel i
DN.

Denna ändring i rättegångsbalken skapar farliga prejudikat. Ämbetsmän
får fria händer att begagna sig av lagbrott. Byråchefen vid riksåklagarämbetet
Kaj Krön säger till DN (12.2.1977) med anledning av fallet Helmers att 'det
finns inga juridiska former för att rätta till vissa missgrepp som myndigheter
begår mot enskilda . En felaktig bedömning i ett tjänstetillsättningsärende
går inte att upphäva. En människa kan vara dömd på förhand. Då

finns det få medel i vårt rättssystem att gottgöra felgreppen . Vår

lagstiftning och dess tillämpning är ganska primitiv i jämförelse med andra
europeiska länder.

Mot. 1977/78:236

3

Svenskarna har en stor tillit till den juridiska rättvisan, men den är
överdriven. Helmers är redan dömd på förhand i universitetskretsar,och den
juridiska apparaten kan inte göra mycket för att upphäva detta.’

'Jag har tidigare hävdat att nävrätten gäller inom den svenska förvaltningen.
Jag har tydligen rätt trots Sveriges goda rykte som rättsstat. Vi har
tydligen en politisk rättsskipning efter vad som är politiskt opportunt.
Myndighetsutövningen är uppenbarligen inte lagbunden’, kommenterar
Helmers i DN (12.2.1977).

Jag ringer upp Kaj Krön. Till mig säger han:

- Våra resurser på Riksåklagarämbetet är mycket begränsade. Vi har inga
möjligheter att lägga oss i tillsättningsärenden. Dessa jävla akademiker, har
de bestämt sig för att stoppa någon så är den drabbade helt rättslös. Det finns
inget juridiskt instrument att rätta till missbruket.

- Olika ämbetsmän gör en massa fel men vi har inga resurser att rätta till
felaktigheterna. Vad kan vi göra,skulle vi bura in dem? Då skulle vi ha halva
ämbetsmannakåren i häkte, förklarar han lite ironiskt.

- Problemet ligger i att många ämbetsmän är korrumperade i politiskt
hänseende. Det är en politisk fråga: Men vi kan inte ge oss på regeringskansliet.

Den svenska 'yrkesförbudsfilosofin’ uttrycks kanske klarast av säkerhetschefen
på statskontoret Olof Cederstrand. Under ett möte med företagsnämnden
på statskontoret förklarade han 'avsikten är alltså att arbetsgivaren
genom omsorgsfull anställningsprövning skall se till att man inte anställer
någon i en karriär, där den anställde senare kanske måste stoppas, flyttas mot
sin vilja eller eljest behandlas annorlunda än sina kamrater’.” (Cit. i DN.)

Den bristande rättssäkerhet som röjts i samband med fallet Helmers är
minst sagt uppseendeväckande. Inte minst de citerade uttalandena av
byråchefen vid riksåklagarämbetet Kaj Krön föranleder bestörtning.

Mot den bakgrunden borde det vara ett minimikrav att personer som anser
sig utsatta för brottsligt agerande av högre ämbetsmän får möjlighet att kräva
rättslig prövning av sin sak.

Jag hemställer därför

att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad rätt till
målsägandetalan mot högre ämbetsmän.

Stockholm den 11 januari 1978

PER GAHRTON (fp)