om värnpliktigas resor

Motion 1987/88:Fö413 av Margareta Hemmingsson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fö413

av Margareta Hemmingsson (s)
om värnpliktigas resor

Bakgrund

Under åren 1983-1985 genomfördes en omfattande översyn av försvarsmaktens
reseverksamhet. Målsättningen var att minska kostnaderna för anställdas
och värnpliktigas resor. Ett förslag från översynen var att inrätta en
central reseorganisation.

För att få det beslutsunderlag man behövde och en handlingsfrihet inför
framtiden, beslutade överbefälhavaren att genomföra en interimslösning.
Denna innebar att en reseavdelning tills vidare inrättades vid försvarsstabens
planeringssektion 4 från och med 1.7.1986. Interimslösningen skulle
verka under så kort tid som möjligt.

Under tiden skulle lämpligaste organisationstillhörighet utredas. Så har
också skett, dels i generalmajor Tamfeldts utredning ”Personalfrågor inom
försvarsmakten”, dels i direktör David Lundquists utredning ”Grundutbildningsvärnpliktigas
ekonomiska och sociala villkor m. m.”. Till dessa
kan också läggas RRV:s rapport ”Revision av värnpliktigas fria ledighetsresor”,
1987-10-15.

Tamfeldt anser att kopplingen till FCF är den naturligaste och ger möjlighet
att minska organisationen personellt. Lundquist anger å sin sida bl. a.
att den centrala reseverksamheten till sin art inte passar in bland de uppgifter
som planeringssektion 4 har att lösa. Båda utredarna framhåller
vidare att det är angeläget att beslut i frågan tas så snart som möjligt.

Kostnaderna för värnpliktsresorna har enligt försvarsstabens egna uppgifter
gått ner till ca 350 milj. kr. (1986/87). Detta innebär en besparing på
ca 50 milj. kr. i förhållande till föregående budgetår. Under samma tid har
dock kostnaderna för de anställdas resor ökat med ca 50 milj. kr.

Samtidigt som de lokala myndigheterna fått större ansvar för hanteringen
av värnpliktsresorna, har den tillfälliga reseorganisationen vid försvarsstaben
på mycket kort tid byggts ut från 2,5 till 10 personår. Kostnader för
denna interimslösning är nu 4,3 milj. kr.

Konsekvenser för de värnpliktiga

Satsningen på det lokala kostnadsansvaret har inte bara varit positiv. Det
finns en klar baksida i form av försämrad resestandard för de värnpliktiga.
Som exempel kan nämnas bussresor från övre Norrland till Mellansverige
och åter, en form av satsningar som ur flera aspekter är diskutabla. Denna

försämring och flera andra har påtalats av Sveriges centrala värnpliktsråd i
en särskild skrivelse till försvarsministern. Om den värnpliktige inte kan nå
bostadsorten samma kväll, vilket bör vara en huvudmålsättning, skall han
ha möjlighet att få resa med normal komfort. Vid längre resor nattetid bör
därför sovplats på tåg användas i stället för buss.

Ett ökat lokalt ansvar för resorna kräver självfallet anpassade regler som
ger lokal myndighet stor frihet att bestämma hur värnpliktsresorna skall
genomföras. De värnpliktiga får dock inte vara helt rättslösa. Det måste
därför finnas centrala regler som tillförsäkrar den värnpliktige en viss förmånsnivå.

Åtgärder bör därför vidtas för att återinföra tidigare regel om rätt till flyg
vid ressträckor över 80 mil samt förbud för busstransporter vid längre
ressträckor än 50 mil.

Central reseorganisation för försvarsmakten

När det gäller den centrala reseadministrationen av värnpliktsresorna så har
jag i tidigare motion hemställt att ansvaret för denna borde överlämnas till
försvarets civilförvaltning. Skälet till detta var de besparingseffekter som ett
sådant överförande skulle medföra. Enligt min mening har det inte framkommit
något som talar mot detta förslag. Däremot har det under det
gångna året inträffat en rad olika händelser som bekräftar att verksamheten
bör överföras till försvarets civilförvaltning. Här avses bl. a. följande:

• Dir. David Lundquists utredning ”Grundutbildningsvärnpliktigas ekonomiska
och sociala villkor m. m.”.

• Generalmajor Tamfeldts utredning ”Personalfrågor inom försvarsmakten”.

• Riksrevisionsverkets rapport ang. revision av värnpliktsresor m. m.

• Försvarets civilförvaltnings skrivelse ang. korttidsförhyrning av bilar
Budget/OK.

• Näringsfrihetsombudsmannens yttrande ang. hotellupphandlingen.

• Svenska officersförbundets och Officerarnas riksförbunds tvist ang. hotellavtalen.

• Statsanställdas förbunds skadeståndstalan ang. FRAB.

• Försvar för freds rapport ang. försvarets resor.

• Sveriges centrala värnpliktsråds skrivelser till försvarsministern.

De sakfrågor som bör besvaras och ligga till grund för ett beslut om
placering av den centrala reseorganisationen är:

• Hur är arbetsfördelningen i försvaret?

• Vem skall syssla med verkställighetsuppgifter?

• Vem är bäst organiserad för att lösa sådana uppgifter?

• Vem har den bästa kompetensen för att lösa denna typ av uppgifter?

• Vem kan lösa uppgiften billigast?

Svaret på dessa frågor återfinns bl. a. i regeringens proposition
1986/87:36, där föredragande statsrådet Roine Carlsson anger följande:
”Min grundinställning är att ÖB:s operation och programsamordnande

Mot. 1987/88

Fö413

9

Mot. 1987/88

FÖ413

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om reglerna för de värnpliktigas reseförmåner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en överföring av administrationen av värnpliktsresorna
och den centrala reseverksamheten till försvarets civilförvaltning.

Stockholm den 25 januari 1988

Margareta Hemmingsson (s)

uppgifter skall prioriteras. Stöduppgifter inom det personal- och ekonomiadministrativa
området bör kunna lösas av FCF.”

Detta faktum kommer inte att ändras genom FU-88.

Uppgiften att ansvara för den centrala reseorganisationen inom försvaret
bör därför överlämnas till FCF fr. o. m. 1 juli 1988.

10