om varningstext på medicin som nedsätter förmågan att framföra fordon.

Motion 1973:30 av herr Wiklund i Stockholm

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1973-30

10

Nr 30

av herr Wiklund i Stockholm

om varningstext på medicin som nedsätter förmågan att framföra fordon.

Som vid sjukdomsbekämpande är det vid samhälleliga missförhållanden
med stor sannolikhet mest att vinna på profylaktiska åtgärder av
olika slag, vilket självfallet inte betyder att den ”terapeutiska” verksamheten,
då sådana missförhållanden redan uppstått, kan försummas eller
avskaffas.

Ett av de allvarligaste moderna samhällsproblemen är motortrafikolyckorna.
Någon närmare argumentation för detta påståendes riktighet
är inte erforderlig.

Man måste nog tyvärr räkna med att detta samhällsproblem med stor
sannolikhet kommer att växa i samma mån som antalet fordon nu
fortsätter att öka. Trängseln på gator och vägar kan nämligen antas
komma att öka. Utrymmet för motortrafik ökar visserligen också men
inte tillräckligt för att utan tilltagande olycksrisker vara i stånd att ta
emot de växande trafikströmmarna.

Allt större uppmärksamhet måste under nu antydda förhållanden
ägnas motorförarnas personliga förutsättningar att köra sina fordon på
ett hänsynsfullt och trafiksäkert sätt. Ett av de dominerande problemen,
då det gäller trafiksäkerheten, är att bekämpa förares framförande av
motorfordon under påverkan av alkohol eller droger (olagliga eller lagliga
narkotiska medel i form av mediciner). Den särskilda bestämmelsen i
trafikbrottslagen om s. k. drograttfylleri tar sikte på påverkan av olika
sorters läkemedel och narkotiska preparat.

Många omständigheter tyder på att drogpåverkade förare i trafiken
växer fram som ett trafiksäkerhetsproblem av stor vikt sammanhängande
med narkotikamissbruket såsom en aktuell och svårbemästrad samhällsföreteelse.
Man har nämligen anledning att räkna med att narkotikamissbrukare
liksom alkoholmissbrukare främst på grund av bristande insikt
om trafiksäkerhetsriskerna vid alkohol- respektive drogpåverkan också
uppträder som motorförare under akut giftpåverkan. Detta gäller även
missbrukare av läkemedel med narkotisk verkan. Läkemedelskonsumtionen
befinner sig i kraftig ökning. Enligt uppgift inhandlades på recept på
apoteken år 1970 över 800 miljoner tabletter, som direkt påverkar det
centrala nervsystemet. Omsättningen av dessa preparat ökade under de
senaste fem åren med ca 20 procent per år. Omkring hälften av denna
medicinkomsumtion består av vanebildande tabletter. Det är inte mer än
delvis klarlagt i vad mån den ökande tablettkonsumtionen slår igenom på
trafikområdet i form av ökande antal fall av läkemedelspåverkade
motorförare. En utveckling i denna riskabla riktning pågår dock sannolikt
även i vårt land. En tysk undersökning för några år sedan av 5 000

Mot. 1973:30

11

trafikolycksfall visade, att 10—12 procent hade intagit något slag av
läkemedel inom loppet av de senaste 24 timmarna. 1 Sverige har man på
statens rättskemiska laboratorium funnit att ca 20 procent av alla för
rattfylleri misstänkta förtärt någon form av medicin. Det bör i
sammanhanget erinras om att andelen upptäckta (misstänkta) ”rattfyllerifall”
av hela antalet sådana fall enligt en tämligen allmän mening hos
berörda myndigheter är relativt liten och att statistiken rörande alla
former av rattfylleri inte torde ge mer än kanske den mindre delen av
hela sanningen om storleken av detta problem.

Det bör också nämnas att vissa läkemedel har sådana egenskaper att
deras verkan förstärks i samband med alkoholförtäring, ett förhållande
som är särskilt allvarligt från trafiksäkerhetssynpunkt. Effekten av en
kombinerad användning av alkohol och läkemedel är ofta helt oberäknelig
för brukaren.

Bland åtgärder för att komma till rätta med det trafiksäkerhetsproblem,
som drog- eller läkemedelspåverkan i samband med framförande
av motorfordon utgör, förtjänar erinras om angelägenheten av en ökad
upptäcktsrisk, dvs. samma centrala problem som vid bekämpande av det
vanliga rattfylleriet. Upptäcktsrisken kan inte öka utan en förstärkt
polisiär trafikkontroll. För drogfylleriet tillkommer dessutom bristen på
testmetoder motsvarande alkotest och okomplicerade analysmetoder
motsvarande blodanalysmetoder för mätning av alkoholpåverkan. Nu
berörda problem kan uppenbarligen inte lösas annat än genom ökad
polispersonal för trafikövervakning respektive fortsatt tillämpad forskning
i fråga om drograttfylleriet.

En någorlunda snabbt verkande motåtgärd, som inte behövde bli så
kostsam och som på senare tid livligt diskuterats, är en förbättring av
informationen om riskerna med läkemedelsbruk i trafiksammanhang.
Alla mediciner, som medför nedsättning av körförmågan, borde förses
med en etikett med varning om risken från trafiksäkerhetssynpunkt av
bilkörning under inflytande av någon sådan medicin. Nordisk union för
alkoholfri trafik har också föreslagit att en dylik varningstext borde
kompletteras med en särskild symbol av nedanstående utseende. Denna
symbol skulle med sannolikhet öka medicinbrukarnas intryck av varningstexten.

Förslag till symbol för
trafikfarliga mediciner
(svart flaska på gul
botten

Mot. 197330

12

Med stöd av vad som ovan anförts får jag hemställa

att riksdagen ville hos regeringen anhålla att erforderliga
åtgärder vidtas för att få till stånd föreskrifter om att
mediciner, som framkallar störningar i fråga om förmågan att
framföra motorfordon, skall förses med särskild varningstext
och dito symbol om risken att använda sådana mediciner i
samband med framförande av motorfordon.

Stockholm den 11 januari 1973

DANIEL WIKLUND (fp)
i Stockholm