om vardagsbrotten

Motion 1987/88:Ju802 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Ju802

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
om vardagsbrotten

Våldet ökar kraftigt

Under lång tid har antalet anmälda våldsbrott ökat. I procent har ökningen
mellan 1970 och 1985 varit 74 % och mellan 1980 och 1985 30 %.

Med hänsyn till att det s. k. mörkertalet dvs. brott som aldrig anmäls är
stort vid misshandelsbrott är den faktiska ökningen av våldet större än vad
statistiken visar. Särskilt stort är mörkertalet vad gäller kvinnomisshandel
och det s. k. subkulturella inomgruppsvåldet.

Vem är offer?

Av statistiken framgår att männen dominerar bland offren. De misshandlas i
regel utomhus av okända gärningsmän. För kvinnorna är förhållandet det
omvända. Våldet mot dem begås av gärningsmän som känner offret och det
sker inomhus. Det är i detta sammanhang vidare värt att notera att äldre
personer är förhållandevis lite representerade i statistiken över våldsoffer.
Den rädsla som många äldre känner för att bli utsatta för våld kan därför
knappast anses vara grundad på de faktiska förhållandena. Å andra sidan blir
ju tillfällena att begå våld mot äldre färre om deras oro gör att många avstår
från att t. ex. vistas ute när det är mörkt.

Även antalet förmögenhetsbrott har ökat under en följd av år. 1976
anmäldes ca 400 000 stölder, rån och andra tillgreppsbrott, 1986 uppgick
motsvarande brott till ca 670 000. Under de senaste åren har ökningen av
bilstölder och stölder ur bilar varit särskilt anmärkningsvärd.

Orsakerna till brottsligheten

Vi har inte ambitionen att analysera alla de faktorer som kan förklara varför
människor begår brott.

I de konkreta fallen är det många gånger flera samverkande skäl som ligger
bakom ett brott. Det som dock är gemensamt för praktiskt taget varje
brottstillfälle är att det är individen - brottslingen - som själv styr sitt
handlande.

Det finns emellertid situationer och miljöer där brott förekommer i
väsentligt större utsträckning än andra. Med denna vetskap kan rättsväsen

1* Riksdagen 1987/88.3 sami. NrJu80I-802

det också vidtaga åtgärder för att motverka uppkomsten av brott. I ett större
sammanhang kan samhället med skilda medel försöka hindra nyrekryteringen
till sådana sociala miljöer där brott förekommer och förmå personer som
lever av brott att ändra sin livsföring.

Alkohol och narkotika som orsak till brott

En av de bäst säkerställda orsakerna till brott är missbruket av alkohol och
narkotika. Sambandet mellan drogmissbruk och kriminalitet är väl dokumenterat
i forskning och statistik.

I en studie som BRÅ gjorde för några år sedan av ett stort antal domar var
det endast i 16 % av fallen som både gärningsman och offer var nyktra. I
47 % av fallen var gärningsmannen berusad och offret nyktert och i 35 % var
både gärningsman och offer berusade. Andra studier ger vid handen att
proportionerna genomgående är dessa.

När det gäller narkotika finns inte samma klara samband mellan missbruk
och våld. Däremot är det klart belagt att narkotikamissbruket är den direkta
förklaringen till många förmögenhetsbrott. En betydande del av stölderna i
hem, bilar och affärer kan hänföras till narkotikamissbrukarnas behov av
varor som snabbt kan omsättas i pengar att använda till köp av narkotika. Det
finns knappast någon missbrukare av tung narkotika som kan finansiera sitt
missbruk på annat sätt än genom brottslig verksamhet.

Det är uppenbart att en radikal minskning av drogmissbruket skulle få
omedelbara och positiva konsekvenser i form av färre brott. Folkpartiet har
sedan länge ett konkret och framåtsyftande program för att minska
alkoholkonsumtionen och bekämpa narkotikamissbruket. Detta redovisar vi
i en särskild motion till detta riksmöte.

Den koppling som finns mellan brott och drogmissbruk är så uppenbar att
den gör kampen mot drogerna till ett av de viktigaste inslagen i kampen mot
brottsligheten.

Lyckas vi sänka alkoholkonsumtionen och begränsa narkotikamissbruket
är detta sannolikt lika effektivt som att inrätta fler polistjänster eller skärpa
straffen.

Orsaker till ungdomskriminalitet

Vid återkommande tillfällen uppmärksammas i massmedia och därmed i den
allmänna debatten olika yttringar av ungdomsbrott. Ett av de senaste
exemplen på detta var den stora uppmärksamheten som riktades mot de
ungdomsbråk som förekom i Stockholms innerstad under sommaren 1986.
Den debatt som dessa oroligheter startade ökade kraven på politiker att vidta
åtgärder mot ungdomsvåldet. Från folkpartiets sida presenterade vi en
rapport där orsakerna till ungdomsvåldet diskuterades och där vi redovisade
olika förslag till åtgärder som samhället borde vidta för att så långt som
möjligt förhindra en upprepning.

Sommaren 1987 ägnade massmedia inte samma intresse åt de oroligheter
som återigen förekom. Debatten kring problemen blev heller inte lika
intensiv som året innan. Det finns en risk för att vissa politikers och

Mot. 1987/88

Ju802

4

myndigheters intresse för att beivra ungdomsvåldet svalnar under perioder
när detta inte är föremål för allmänhetens intresse. Detta är självfallet
olyckligt. För att minska kriminaliteten, och däribland ungdomsvåldet, krävs
många olika åtgärder.

I debatten kring ungdomsvåldet utnämns lätt enskilda företeelser som
orsaker till att detta våld uppstår. Genomgående under hela nittonhundratalet
har särskilt den negativa påverkan av film, serier och s. k. kiosklitteratur
diskuterats. I samband med våldsdebatten 1986 debatterades också vilken
skuld de olika kampsporterna hade för att göra ungdomar till våldsverkare.

Många menade och menar att kampsporterna är inspirationskällor för en
hel del av det oprovocerade våld som ungdomar begår. Ungdomar ”tränar”
genom att sparka eller slå ner främmande människor eller varandra. Kritik
har därför kommit att riktas mot de många budoklubbar som vuxit upp runt
om i landet under senare år.

Vi anser inte att det finns grundad anledning att vidta några åtgärder mot
kampsportsklubbarna. I och för sig har vi inte svårt att förstå dem som
ifrågasätter vilket existensberättigande som vissa av dessa sporter överhuvudtaget
har i dagens Sverige men att försöka förbjuda kampsportsträningen
är orimligt av både principiella skäl och med tanke på det omöjliga i att
övervaka ett sådant förbud.

Däremot är det angeläget att påverka hur kampsporterna fortsätter att
utvecklas. Detta kan ske främst genom att försöka ”styra” ungdomar till de
klubbar som är seriösa genom att skolan eller kommunernas fritidsverksamhet
samarbetar med sådana klubbar. Vidare bör det inte förekomma att
andra kampsportsklubbar än dem som är anslutna till Riksidrottsförbundet
får aktivitetsbidrag och liknande.

Videovåldet

En återkommande synpunkt i debatten kring våldet är den negativa
påverkan som det s. k. videovåldet anses ha på framför allt barn och ungdom.
Från skilda håll har under en följd av år krävts att all videofilm, även sådan
som säljs eller hyrs ut för visning i hemmen, skall förhandsgranskas.

Både den ökning av våldet som har skett och den förändring mot allt råare
våld som har kunnat förmärkas under senare år skylls på videovåldet. Trots
detta har en omfattande forskning inte kunnat belägga ett klart samband
mellan våld på film och våld i verkligheten. Om man sträcker sig riktigt långt
kan man sammanfatta forskningen så att den har visat att visst våld under
vissa omständigheter kan utlösa våld hos vissa barn.

Vi delar helt uppfattningen att en del av det videoutbud som i dag
tillhandahålles för visning i hemmen är mycket olämpligt att visas för barn
och ungdom. Det är med förvåning vi har noterat att det enligt en del av de
studier som har gjorts om barn och video alls inte är så att barn och ungdom
bara tittar på våldsvideo i smyg, utan föräldrarnas kontroll. Många gånger
tycks föräldrarna vara väl medvetna om vad barnen tittar på.

Sunda förnuftet säger oss att barn och ungdomar kan ta skada av att se en
del av det utbud som finns på film och video. Detta gäller särskilt barn som är
otrygga. Det är detta som gör att vi accepterar förhandsgranskning av
biograffilm som vänder sig till barn och ungdom och som är motivet till

Mot. 1987/88

Ju802

5

videovåldslagen. Denna innebär att det är förbjudet att saluföra eller hyra ut
film med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närmare eller utdragna
skildringar av grovt våld mot människa eller djur. Det är förvånande att inte
fler polisanmäler de videouthyrare som bryter mot lagen genom att hyra ut
våldsvideo. Detta är en försummad möjlighet att motarbeta spridningen av
videovåldet. Det finns anledning att med hjälp av opinionsbildning och redan
tillgängliga bestämmelser bekämpa de avskyvärda våldsskildringar det här är
frågan om.

I ett avseende tror vi att videovåldslagen kan förbättras. Vi anser att det är
angeläget att man, med tryckfrihetsförordningen som förebild, inför ett
system med ansvarig utgivare för videofilmer. Detta är en ordning som
föreslogs av yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) och som regeringen
har lagt som ett förslag i propositionen om förändringar i tryckfrihetsförordningen
(prop. 1986/87:151). Förslaget innebär att straffansvaret för att
videofilmer med extremvåld sprids i efterhand alltid kan riktas mot viss
person, den ansvarige utgivaren. Det är angeläget att riksdagen snarast antar
detta förslag.

Den avgörande och mycket diskuterade frågan är om vi utöver videovåldslagen,
förhandsgranskning av video som visas offentligt, och ett system med
ansvarig utgivare också skall införa en förhandsgranskning av sådan videofilm
som skall visas i hemmen. Sådana krav reses från många håll och frågan
är för närvarande föremål för utredning.

En liberal princip, som också slagit igenom i den svenska tryckfrihetsförordningen,
är att publicering av skrifter, bilder m. m. skall kunna ske utan
förhandsgranskning. Det innebär givetvis inte att man ostraffat kan publicera
vad som helst. Lagen sätter gränser för vad som är tillåtet. Prövningen av om
gränsen överskridits får emellertid ske vid en efterhandsgranskning. Har
överträdelse skett straffas den ansvarige utgivaren eller motsvarande. Det är
här videovåldslagen ger möjligheter att ställa uthyrare eller försäljare av
videofilmer till ansvar.

För att man skall göra avsteg från de här principerna måste det enligt
liberal uppfattning finnas mycket starka skäl. Vad gäller film som vänder sig
till barn har vi alltså accepterat att göra ett sådant avsteg.

Även om det skulle finnas exempel på att filmvåld under speciella
omständigheter har kunnat utlösa våldsreaktioner kan man inte därav dra
slutsatsen att en hård censur av videofilm skulle vara ett verkningsfullt medel
mot samhällsvåldet.

Vi menar dessutom att det finns en risk att man ”skyller” på videofilmerna
när man försöker hitta förklaringar till våldet. När det i den allmänna
debatten saknas konkreta förslag till hur våldet skall minskas har kravet på
videocensur blivit lätt att tillgripa.

Det finns också anledning att fundera över hur effektiv en förhandsgranskning
av all videofilm skulle kunna bli. Kommer myndigheternas censur att ha
större förutsättningar att hindra ungdomar från att se vissa filmer än de
förbud som de flesta föräldrar säkert redan sätter upp i dag? Bedömningen av
vilka filmer som skall förhandsgranskas kan ju rimligen bara gälla sådan film
som tillhandahålles genom någon form av handel, i sig en omfattande uppgift
eftersom det rör sig om ca 7 000 filmer. Censuren kommer inte att gälla

Mot. 1987/88

Ju802

filmer som privatkopieras, lånas eller säljs privat. Vi tror att det finns en risk
för att en censur i stället skulle leda till att det blev ännu mer ”spännande” att
få se ”en förbjuden film”, och att det skulle kunna bli en omfattande
smuggling och ”langning” av filmer. Allt det som är ”barnförbjudet” vid
offentlig visning kommer ändå att finnas på marknaden. Där måste under
alla förhållanden föräldrar och annat vuxenansvar ta vid. Hårdare censur
löser alltså inte problemet med att barn och ungdom kan få tillgång till filmer
- det riskerar tvärtom att ge vuxna känslan av att samhället tagit över
ansvaret.

En av de viktigaste uppgifterna för oss vuxna är att se till att våra barn och
ungdomar får trygghet under uppväxttiden. Det innebär att vi måste skydda
dem från många företeelser i vårt samhälle som de inte är emotionellt mogna
för att möta, däribland vissa filmer. Denna uppgift har vi antingen vi är
föräldrar, lärare, föreningsledare eller bara medmänniskor. ”Samhället”
kan aldrig ersätta avstängningsknappen på TV-apparaten.

Åtgärder för att minska vardagsbrotten
De vuxnas ansvar

Vi kommer senare i denna motion att föreslå både att antalet poliser skall öka
och att straffsystemet skall ses över. Det mest angelägna i kampen mot
brottsligheten måste dock vara att åstadkomma en attitydförändring bland
framför allt ungdomar för att därigenom på sikt minska nyrekryteringen av
kriminella. Det måste bli självklart för alla ungdomar att ta avstånd från våld
och att respektera andras egendom. Den spontana avsky som nästan alla
känner mot våld, stölder och skadegörelse måste också överföras till den lilla
grupp som tycker brott är tufft eller ett sätt att hävda sig.

För att förändra attityder krävs det både konkreta åtgärder och ett
opinionsbildande arbete. Det mest självklara inslaget i opinionsbildningen är
uppfostran och omsorg i hemmen. Det är i första hand föräldrarnas ansvar att
se till att deras barn inte begår brott. Det är föräldrarnas ansvar att ge sina
barn de värderingar av hänsyn och ansvar som styr umgänget mellan
människor, att lära barnen att konflikter inte löses genom våld, att samhällets
normer inte accepterar att man tar andras egendom eller förstör ”för att man
inte har något annat att göra”. Föräldrarna kan på olika sätt få stöd när de har
problem eller bekymmer med sina barn men bara i sällsynta undantagsfall
kan och bör föräldraansvaret överlåtas på ”samhället”.

För att föräldrarna skall ha möjligheter att fullt ut ta sitt ansvar måste
polisen omedelbart underrätta dem om deras barns förehavanden när barnen
gjort något kriminellt. Någon sådan skyldighet för polisen finns inte i dag.
Kontakten med föräldrarna kan ibland dröja till dess att sociala myndigheter
börjar sin utredning. Om den unge släpps kan det hända att föräldrarna inte
får någon vetskap om vad som hänt över huvud taget. En lagändring bör
därför ske i syfte att ge polisen skyldighet att omedelbart underrätta
föräldrarna när en omyndig ertappas med brott. Riksdagen bör hos
regeringen begära förslag i enlighet med detta.

Men inte bara när ungdomarna grips är det viktigt att föräldrarna snabbt

Mot. 1987/88

Ju802

7

kan informeras. Även under målets fortsatta handläggning bör de vara med.
Om den unga lagöverträdaren ställs inför domstol är det viktigt att
föräldrarna är närvarande, dels för att ge sitt stöd men också för att informera
sig om den eventuella påföljd som den unge får. Även här anser vi att en
lagändring bör ske. Föräldrar eller andra vårdnadshavare till barn under 18
år skall åläggas närvaroplikt vid huvudförhandling mot deras barn. Skyldigheten
att närvara skall jämställas med den som i dag gäller för vittnen och
målsägande. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i enlighet med
detta.

Snabb utredning av brott

Utan dröjsmål, skyndsamt, ytterst skyndsamt och största skyndsamhet är
uttryck som vi möter i lagtext och anvisningar om polisens, åklagares och
sociala myndigheters utredningar eller beslut i anledning av brott som begåtts
av ungdomar. Det råder således fullständig enighet om att det är av största
vikt att ingripanden mot ungdomar sker snabbt. För domstolarna finns också
bestämda tidsfrister, medan sådana saknas för övriga myndigheter. Vi vet
samtidigt att handläggningstiderna vid olika polismyndigheter i fråga om
brottsmisstankar mot unga lagöverträdare varierar högst väsentligt och att
det vid en undersökning som publicerades 1982 framgick att mediantiden för
socialnämndens handläggning låg i intervallet 46- 60 dagar, medan remisstiden
överskridit fyra månader i 10 % av ärendena. Självklart finns det fall där
det kan vara näst intill omöjligt att färdigställa en utredning e. d. på mycket
kort tid, men sådana fall torde vara sällsynta.

Eftersom vi anser det ytterst angeläget att samhällets ingripanden och
reaktion i fråga om unga brottslingar också i realiteten sker med största
skyndsamhet menar vi att det visat sig nödvändigt att i lagtexten ta in
tidsfrister också i fråga om förundersökning, beslut i åtalsfrågan och sociala
centralnämndens yttrande. Vi menar att bestämda tidsfrister för handläggningen
också skulle vara ett stöd för de tjänstemän som får utredningen om
hand. Det kan knappast bestridas att handläggningen av ett ärende i
praktiken går snabbare om lagen ger en bestämd tidsfrist.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till lagstiftning i enlighet med
det anförda.

Normbildning

Vid sidan av föräldrarna har alla andra vuxna som har kontakt med barn och
ungdom ett ansvar för att de unga skall lära sig att skilja på vad som är rätt och
orätt, på vad som är ett acceptabelt uppträdande och ett som är oacceptabelt.
Särskilt gäller detta ansvar för skolan och skolans personal. Självfallet får
skolan inte acceptera att elever eller skolpersonal misshandlas eller att det
sker skadegörelse i skolan. När sådant sker och det är av så allvarlig karaktär
att det är att anse som brott måste skolledningen ta ansvar för att polisanmäla
det inträffade. Med det är också angeläget att skolan informerar eleverna om
konsekvenserna av att begå brott. Detta kan gälla t. ex. vilka fysiska skador
som lätt uppstår vid en misshandel och vilka juridiska efterräkningar som den

Mot. 1987/88

Ju802

8

unge brottslingen har att räkna med. Läkare, poliser och brottsoffer bör ges
möjlighet att medverka i skolorna. I detta sammanhang bör noga understrykas
vikten av ett förtroendefullt och nära samarbete mellan skolan, de sociala
myndigheterna och polisen.

Kriminalitet bland ungdomar hänger ofta samman med sysslolöshet och
gängbildning. Kommunerna och folkrörelserna har därför ett viktigt ansvar
att genom ett attraktivt föreningsliv och fritidsverksamhet ge barn och
ungdomar meningsfulla alternativ. När man planerar denna verksamhet är
det viktigt att lyssna till ungdomarnas egna önskemål.

Att skapa en bred opinion mot våld och andra brott och att grundlägga en
attityd hos ungdomar som innebär ett kraftfullt avståndstagande från brott är
på sikt det kanske viktigaste arbetet att minska brottsligheten. Men det
kommer aldrig att vara helt tillräckligt. Det kommer dessutom att krävas att
samhället kan ställa upp med en effektiv ordningsmakt som skyddar
människor mot att bli utsatta för våld, inbrott och skadegörelse och ett
rättsväsende som kan beivra de övergrepp som sker.

Samhällets reaktion på ungdomsbrott

Företrädare för polis och sociala myndigheter möter ofta en attityd hos
ungdomar under 18 år, att det är ”gratis” att begå brott. Ungdomarna vet att
vad som oftast väntar dem om de grips är åtalseftergift eller överlämnande till
vård enligt socialtjänstlagen. Även om den sistnämnda åtgärden i formellt
hänseende kan vara ingripande är det konkreta resultatet inte alltid särskilt
märkbart för den unge. Desto otrevligare kan upptäckten bli för dem att
samhället, efter det att de har fyllt 18 år, slutar behandla dem som barn och
kanske dömer dem till fängelse för sådana brott som tidigare ”bara” ledde till
åtalseftergift eller vård enligt socialtjänstlagen.

I en annan motion till detta riksmöte tar vi upp frågan om åtalsunderlåtelse
och föreslår att åklagares möjlighet att ge sådan begränsas.

Den nuvarande straffideologin utgår från att det är fel att sätta barn och
tonåringar i fängelse. I allt väsentligt tycker vi att detta är ett riktigt
ställningstagande. Det som framför allt gör fängelser olämpliga för mycket
unga människor är den miljö som de utgör. Fängelser riskerar enligt mångas
uppfattning att bli utbildningsanstalter i brott. Därtill kommer svårigheten
att hålla narkotika utanför fängelserna. Vi anser bl. a. mot denna bakgrund
att nuvarande principer vad gäller fängelse som påföljd för ungdomar inte
skall ändras.

Liksom hittills måste det också i fortsättningen vara de sociala myndigheterna
som i det övervägande antalet fall får ansvaret för vad som händer med
lagöverträdare i åldersgrupperna 15-18 år. Detta ställer självfallet stora
krav på att de sociala myndigheterna vidtar de åtgärder som behövs utifrån
varje barns vårdbehov. I detta måste också ingå att med fasthet hävda de
normer som de unga lagöverträdarna visar sig sakna.

Vi tror det finns andra vägar än fängelse att välja för att skärpa
reaktionerna på brott som ungdomar begår. Av stor betydelse tror vi det är
att polisutredning, åtal och dom sker så fort som möjligt efter det att brottet
har begåtts. De redan i dag korta frister som gäller för mål mot ungdomar bör

Mot. 1987/88

Ju802

J'

9

därför förkortas ytterligare. Utgångspunkten bör vara att den unge lagöverträdaren
får sin påföljd i omedelbar anslutning till att brottet har anmälts.
Detta kan komma att kräva ökade utredningsresurser hos polis, de sociala
myndigheterna och åklagarmyndigheter. Det kräver också ett system med
”jourdomstolar” som med mycket kort varsel kan handlägga dessa mål.

I dag får den som är under 18 år anhållas och häktas endast om synnerliga
skäl föreligger. Vi vill ändra på denna ordning. Åklagaren bör därför, i de fall
där misstanke föreligger om sådant brott för vilket en misstänkt över 18 år
hade begärts häktad, i fortsättningen också få laglig möjlighet att anhålla
ungdomar under 18 år och begära dessa häktade. Vi syftar med detta inte till
att göra själva anhållningstiden till ett straff. Samma häktningsgrunder och
samma restriktivitet att anhålla och häkta som gäller personer över 18 år skall
självfallet gälla dem'sorn är i åldern 15-18 år. Genom att få möjlighet att
anhålla och häkta kan polis och åklagare emellertid hålla kontroll över t. ex.
den unge våldsverkare som har begått en ful misshandel till dess att han/hon
har blivit ställd inför domstol och blivit ådömd en påföljd.

Vi är medvetna om att det kan riktas invändningar mot vårt förslag att inte
längre tillämpa särskilda regler för anhållande och häktning av ungdomar
under 18 år. Vi ser emellertid en sådan ordning som den bästa garantin för att
unga brottslingar snabbt skall kunna få en påföljd. Vi förutsätter att
åklagarna kommer att samarbeta med de sociala myndigheterna för att
eventuellt ersätta anhållandet med omhändertagande enligt LVU. Med vårt
förslag kan man ändra nuvarande ordning, där en tonåring som grips för
grova brott ofta bara kvarhålls på polisstationen för ett kort förhör och
därefter släpps och ersätta den med en ordning som innebär att utredning,
dom och påföljd kan komma snabbare och vara mer konsekvent. Riksdagen
bör hos regeringen begära en ändring av rättegångsbalken som jämställer
häktningsgrunderna för ungdomar mellan 15 och 18 år med vad som gäller
personer över 18 år.

Ordningsbot mot snatterier

Ett vanligt vardagsbrott är snatteriet. Snatteri är lagstiftarens beteckning på
en stöld som med hänsyn till värdet på det tillgripna och omständigheterna i
övrigt är att betrakta som ringa. Som ett riktmärke vid avgränsningen mellan
stöld och snatteri använder man sig av en gräns för värdet av det tillgripna.
Detta anses för närvarande ligga vid 600 - 700 kr.

Snatteri hör under allmänt åtal, dvs. polisen är i princip skyldig att
rapportera sådana brott till åklagaren som har att väcka åtal. Reglerna om
rapporteftergift leder emellertid i praktiken till att ett stort antal snatterier
inte rapporteras till åklagare liksom reglerna om åtalseftergift leder till att
många av de brott som faktiskt rapporteras inte åtalas.

Under de senaste åren har det skett en kraftig ökning av antalet anmälda
butikssnatterier. 1986 anmäldes 62 000 sådana brott. Det verkliga antalet
brott torde dock vara mycket högre eftersom upptäcktsfrekvensen anses vara
låg.

Snatterierna är enligt vår uppfattning ett allvarligt problem. Förutom de
ekonomiska skador som snatterierna orsakar för handeln och indirekt för

Mot. 1987/88

Ju802

10

konsumenterna är dessa brott inte sällan inkörsport för ungdomar i en grövre
kriminalitet. Om inte snatteriet bekämpas med kraft kan en uppfattning att
detta är näst intill lovlig verksamhet befästas.

Snatterierna måste bekämpas med många medel där handelns egna
åtgärder måste utgöra tyngdpunkten. Det finns emellertid anledning att
också lagstiftaren försöker pröva nya vägar för att minska snatterierna. Detta
har bl. a. föreslagits av stöldskyddsutredningen i dess betänkande Stöld i
butik (SOU 1982:39). Utredningen föreslog att det skulle göras möjligt att
använda ordningsbot vid snatteribrott. Detta kan enligt vår mening vara en
framkomlig väg för att försöka begränsa snatteribrotten. Förutsättningarna
för införandet av ett system med ordningsbot vid snatteribrott bör därför bli
föremål för närmare överväganden. Det bör ankomma på regeringen att
närmare göra detta. Vad vi här har anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Samhällstjänst i stället för fängelse

Runt om i världen söker man efter alternativ till fängelse för personer som
gjort sig skyldiga till brott för vilka brukar dömas till frihetsstraff på upp till
omkring ett år. I främst anglosaxiska länder har man infört ett straff som man
kallar ”community service” eller samhällstjänst som vi översatt det till.

Med samhällstjänst menar vi i regel att den dömde på sin fritid under ett
visst antal timmar utför ett oavlönat arbete som är nyttigt och meningsfullt
både för honom själv och för samhället främst därför att han inlemmas i ett
positivt lagarbete.

Folkpartiet har under flera år föreslagit att det i Sverige skall inledas en
försöksverksamhet med samhällstjänst. Hittills har emellertid socialdemokraterna
motsatt sig detta med hänvisning till de svårigheter som kan finnas
när man skall införa en ny påföljd av samhällstjänstens karaktär. Det skulle
t. ex. kunna bli svårt att finna arbetsuppgifter som den dömde rimligen kan
klara av och som inte tas från den ordinarie arbetsmarknaden. Från
socialdemokratiskt håll har också riktats den principiella invändningen att
det är fel att betrakta arbete som straff.

En annan inställning har man intagit i våra nordiska grannländer Danmark
och Norge. Där förekommer försök med ”samfundstjenste” som alternativ
till frihetsstraff. I Danmark har man också utvärderat försöksverksamheten
som där pågått sedan 1982.

Erfarenheterna är klart positiva. Det är främst lagöverträdare som begått
förmögenhetsbrott som efter personundersökning ådömts samhällstjänst i
20—200 timmar i stället för fängelse. Tillsynen av dem är noggrann. Sköter
den dömde inte det oavlönade arbetet, leder det till fängelse. Det har inte
varit svårt att finna tillräckligt många arbetstillfällen utan att komma i
konflikt med den vanliga arbetsmarknaden. Alla dessa har varit offentliga
eller offentligt stödda och de dömda har haft uppgifter av assisterande eller
hjälpande typ. Man har sökt undvika att placera fler dömda till samhällstjänst
på samma arbetsplats för att inte riskera att det uppstår någon
kriminell subkultur på arbetsplatsen. I stället har man eftersträvat att den
dömde skall ingå i en arbetsgemenskap med icke-kriminella och på det sättet
få kontakt med en ny miljö.

Mot. 1987/88

Ju802

11

Resultaten från Danmark visar vidare att omkring 80 % av de dömda på
ett tillfredsställande sätt fullföljer samhällstjänsten, omkring 20 % misslyckas
varav en tredjedel på grund av ny kriminalitet (dock mycket sällan på
”arbetsplatsen”). Återfall i brottsligt beteende förekommer således men är
trots allt relativt sällsynt. Och recidiven är i hälften av fallen mindre grov eller
mindre omfattande än den kriminalitet som ledde till samhällstjänstdomen.

Olika remissinstanser, som yttrat sig om erfarenheterna av samhällstjänst
är också positiva. Det gäller såväl domare, åklagare och advokater som de
dömda.

Mot bakgrund av de danska erfarenheterna vill vi understryka det
angelägna i att vi också i Sverige prövar en ordning med samhällstjänst.

Framför allt anser vi att man skall pröva samhällstjänsten för att få en
kraftigare reaktion på viss brottslighet och för vissa brottslingar, t. ex. unga
lagöverträdare, där påföljden nu inte bedöms som tillräcklig eller lämplig.
Just att få dem att tänka efter, att inse vad de gjort och att ge dem möjlighet
att avtjäna straffet på ett meningsfullt sätt och i en god miljö är några av
fördelarna med samhällstjänst som ny påföljd.

Samhällstjänsten bör därför till en början införas som en påföljd för unga
lagöverträdare. Därigenom kan vi vinna värdefulla erfarenheter av hur
samhällstjänsten praktiskt skall organiseras, erfarenheter som senare kan
läggas till grund för att göra samhällstjänsten till ett alternativ till andra
påföljder även för äldre. Vi är nämligen övertygade om att förutsättningen
för att vi skall kunna vända brottsutvecklingen framför allt är att vi bättre tar
oss an yngre lagöverträdare.

Kvarterspoliser

Enligt vår uppfattning kan kvarterspoliser, eller områdespoliser som de
också kallas, göra värdefulla insatser i framför allt brottsförebyggande syfte.

Kvarterspoliserna har direkt kontakt med allmänheten, de lär sig identifiera
personer med kriminellt beteende och de kan samarbeta på ett
obyråkratiskt sätt med sociala myndigheter, skolan, föreningar etc. Kvarterspoliserna
skapar också en ökad känsla av trygghet hos människor genom
att synas och finnas till hands som beskyddare.

Vi tror det vore en fördel för bekämpandet av brott, och inte minst
gatuvåldet, om polisen gav högre prioritet åt verksamheten med kvarterspoliser.
Det finns i dag två hinder mot att utöka verksamheten. Det första är
svårigheten att rekrytera poliser till uppgifterna som kvarterspoliser. Inom
poliskåren har dessa hittills haft en lägre status och det kan dessutom vara
svårt att finna poliser som är motiverade att arbeta med den blandning av
polisiära och sociala uppgifter som arbetet kräver. Det andra hindret mot att
få en väl fungerande kvarterspolisverksamhet sammanhänger med den stora
arbetsbörda som polisen i framför allt storstadsområden har. Kvarterspolisen
får ofta utgöra buffert för att andra, och mer akuta, polisuppgifter skall
kunna lösas.

Vi föreslår nedan att antagningen till polisskolan skall öka. Detta skulle på
sikt minska personalbristen och möjliggöra att kvarterspoliserna kan prioriteras
högre, vilket vi anser angeläget.

Mot. 1987/88

Ju802

12

Öka antalet polisaspiranter

Antalet polisaspiranter har minskat från 800 budgetåret 1979/80 till 150
innevarande budgetår. Visserligen har detta inte inneburit någon förändring
vad gäller antalet tjänster men medfört att tillgången på personal som kan
vikariera på lediga tjänster har minskat så att vakanser inom organisationen
uppstår. Rent faktiskt innebär det också att antalet poliser på gator och torg
blir färre eftersom poliser under utbildning har en del av denna utbildning
upplagd som praktiska moment, bl. a. patrullering. Rikspolisstyrelsen har i
sitt anslagsäskande för budgetåret 1988/89 begärt att rekryteringen av polisen
skall motsvara i vart fall avgången från poliskåren. Detta motsvarar ett intag
på 460 polisaspiranter per år. Regeringen har i budgetpropositionen
föreslagit en intagning med 360 aspiranter. Det är enligt vår mening
angeläget att nu tillmötesgå rikspolisstyrelsens krav och öka intagningen till
460 aspiranter fr. o. m. budgetåret 1988/89. Vi beräknar den ökade kostnaden
för detta till 20 milj. kr.

Behandlingen av långtidsdömda

Riksdagen beslöt 1979 att inskränka gruppen långtidsdömda som skall
särbehandlas vad avser bl. a. antalet permissioner och formerna för dessa till
personer dömda för narkotikabrott till fängelse i lägst två år. Folkpartiet
motsatte sig denna ändring och ansåg att särbehandling skulle kunna gälla
alla som var dömda till lägst två år.

En särskild utredare, lagman Johan Leche, har nyligen föreslagit att
möjligheten att särbehandla långtidsdömda skall utvidgas och göras tillämplig
på alla lagöverträdare som ”visat likgiltighet för annans liv eller hälsa eller
annan hänsynslöshet”. Samtidigt föreslår emellertid Leche att strafftidsgränsen
då särbehandling skall inträda skall höjas från två år till fyra år.

Vi anser det riktigt och angeläget att man vidgar möjligheterna att
särbehandla långtidsdömda från att enbart avse personer dömda för narkotikabrott
till att också gälla andra kategorier av grova brottslingar och då
framför allt våldsbrottslingar. I enlighet med vår uppfattning 1979 anser vi
dock att gränsen för när en särbehandling skall bli möjlig även fortsättningsvis
bör vara två år. Det är angeläget att regeringen skyndsamt lägger en
proposition med detta innehåll.

Våldet mot kvinnor

Våldet mot kvinnor är en typ av brott med ett stort mörkertal. De flesta fallen
av sådant våld kommer aldrig till polisens kännedom. För att kunna utreda
brotten och så småningom få en fällande dom krävs dessutom nästan alltid att
kvinnan, offret, själv medverkar som uppgiftslämnare och målsägande. I
många fall vill eller vågar hon inte detta varför det är svårt att beivra också
kända brott. Dessa speciella omständigheter gör att våldet mot kvinnor är
särskilt svårt att klarlägga och bekämpa med enbart ”traditionella” medel.

Kampen mot det våld som sker inom familjen måste i de enskilda fallen
ofta börja med att stärka den misshandlade kvinnans självförtroende så att

Mot. 1987/88

Ju802

13

hon tar initiativ för att bryta upp från den miljö där misshandeln förekommer.
Det är alltför vanligt att en kvinna år efter år fortsätter att leva med en
man trots att denne hotar och misshandlar henne. Social och kriminologisk
forskning har ägnat mycket uppmärksamhet åt dessa förhållanden och
försökt ge svar på frågan varför en del kvinnor accepterar det för dem själva
så destruktiva livsmönstret. Av vad som har kommit fram från denna
forskning kan man bl. a. dra slutsatsen att det är nödvändigt att kvinnor, för
att bryta sig loss från en man som de känner sig bundna till men samtidigt
hotade av, har praktiska förutsättningar att klara sig på egen hand, t. ex.
arbete och utbildning. Från samhällets sida kan särskilda insatser göras t. ex.
genom tillmötesgående vad gäller hjälp med barnomsorg.

Under en följd av år har det runt om i Sverige bildats skilda former av
kvinnojourer där kvinnor kan söka stöd och hjälp både vid akut misshandel
och för att försöka förändra sin livssituation. Vår bedömning är att dessa
jourer är mycket väsentliga i det långsiktiga arbetet med att minska våldet
mot kvinnor. Det är angeläget att framför allt kommuner och landsting
stöder kvinnojourerna. Sådant stöd kan ske t. ex. genom att kuratorer eller
annan personal ställs till förfogande och kan vara anträffbar också på icke
kontorstid. Men också lagstiftningsvägen måste olika åtgärder vidtas för att
bekämpa våldet mot kvinnor.

Många kvinnor lever i dag i ständig fruktan för att bli uppsökta och hotade
av t. ex. en f. d. sambo eller make. Denna ängslan gör att kvinnorna känner
sig tvingade att ofta byta bostad och arbete. Socialt sett blir de inte sällan
handikappade genom att de inte vågar röra sig fritt.

Dessa hotade kvinnor måste få ett bättre skydd än i dag. Detta kan ske på
skilda sätt. För att de lättare skall kunna larma polis i en akut hotsituation bör
polisen medverka till att de som så önskar utrustas med överfallslarm.
Sådana finns på flera håll i landet men då främst hos äldre och handikappade
för att de skall kunna komma i kontakt med sjuksköterskor och läkare.

Riksdagen har nyligen beslutat att utöka möjligheterna att sekretessbelägga
personuppgifter hos myndigheter. I en annan motion till detta riksmöte
som behandlar datafrågor anser vi att all myndighetsregistrering skall
omfattas av folkbokföringssekretessen i de fall det kan antas att den enskilde
eller någon närstående lider skada av att uppgifterna röjs.

Vi anser emellertid inte att det alltid är tillräckligt att kunna sekretessbelägga
personuppgifter för att skydda personer mot att bli efterspanade med
hjälp av offentliga register. Det finns risker för att det ändå går att få tag på
uppgiften på ”bakvägar”. Vi vill därför också utöka möjligheten för personer
som är utsatta för hot att kunna byta personnummer. Genom att byta
personnummer är det möjligt att skapa sig en ny identitet. Riksdagen bör
därför hos regeringen begära sådant förslag till lag att det skall finnas en
möjlighet för hotade personer att efter prövning i varje enskilt fall få byta
personnummer.

Slutligen bör man införa en möjlighet för domstol att ålägga en person
förbud att vidare uppsöka den som blivit utsatt för brottet. Ett förslag i detta
ämne har under en längre tid varit aviserat av regeringen men dessvärre ännu
ej presenterats. Ett besöksförbud skall vara straffsanktionerat och skall

Mot. 1987/88

Ju802

14

kunna innebära t. ex. att en man förbjuds att uppsöka en kvinna som han
tidigare hotat eller misshandlat. Det skulle ge polisen lagliga möjligheter att
ingripa mot en man utan att denne på nytt har gjort sig skyldig till våld eller
olaga hot. Men samtidigt som man på skilda sätt bör arbeta för att förstärka
skyddet för hotade kvinnor måste man mer målmedvetet än hittills försöka
finna vägar att ”rehabilitera” de män som gång på gång hotar och
misshandlar kvinnor.

Eftersom ett mer eller mindre omfattande alkoholmissbruk ofta finns med
i bilden vid kvinnomisshandel är, som vi framhållit tidigare, kampen mot
alkoholen ett centralt inslag bland åtgärder för att minska våldet och också då
våldet mot kvinnor. Men det är i detta sammanhang inte bara männens
alkoholmissbruk som kan behöva behandlas genom särskilda vårdinsatser.
På samma sätt som en viss verksamhet med terapeutisk behandling förekommer
av män som gör sig skyldiga till upprepade våldtäkter och incest borde
sådan behandling också prövas för en del män som vid upprepade tillfällen
hotar och misshandlar kvinnor. Sådan behandling bör också kunna ges inom
ramen för kontraktvård som alternativ till fängelse. Detta bör särskilt vara
aktuellt i det fall att en man återfaller till brott som innebär olaga hot eller
våld. Riksdagen bör hos regeringen begära ett förslag med denna innebörd.

Kriminalvård

Den allmänna debatten inom kriminalpolitiken har de senaste åren mest
handlat om kampen mot narkotikabrott, ekonomisk brottslighet och våldsbrott.
Däremot har diskussionen om påföljdssystemet och fångvården varit
begränsad. Visserligen har fängelsestraffkommittén som redan 1979 fick till
uppgift att utreda bl. a. straffskalorna genomfört detta sitt uppdrag mycket
grundligt men det vore en överdrift att påstå att kommitténs förslag väckt
någon allmän debatt. Att det inte finns någon handlingsberedskap eller något
nytänkande kring kriminalvården visade sig senast när en enskild fånges flykt
så till den grad skakade kriminalvårdsverket att man där omedelbart
reagerade med att utfärda permissionsförbud för alla långtidsdömda. Den
debatt som följde på flykten blev också stundom ganska överdriven vilket till
en del kan ses som resultatet av det tidigare bristande intresset för frågorna.

Fängelsestraffkommittén har föreslagit (SOU 1986:14) att den tid efter
vilken straffade obligatoriskt blir villkorligt frigivna skall ändras från halva
strafftiden till två tredjedelar därav. Det skulle innebära en återgång till vad
som gällde före den 1 juli 1983.

Enligt vår mening bör man i anslutning till prövningen av detta förslag även
ifrågasätta hela systemet med obligatoriska kvotdelar, dvs. med obligatorisk
frigivning efter en del av den utmätta strafftiden.

Samtidigt kan det dock vara värdefullt med en period av villkorlig
frigivning för att ge den straffade möjlighet att pröva på ett mer normalt liv,
men alltjämt under hotet att misskötsel kan innebära ett snabbt återvändande
till fängelset.

I normalfallet menar vi således att villkorlig frigivning bör ske efter den tid
fängelsestraffkommittén föreslagit. Den bör dock inte som nu vara obligatorisk
utan bli mer beroende av hur den straffade skött sig under fängelsevistel

Mot. 1987/88

Ju802

15

sen. Vid misskötsel bör således den villkorliga frigivningen kunna uppskjutas.

Kriterierna för misskötsel måste givetvis vara klart utformade för att den
intagne skall ha förutsättningar att själv bedöma när den villkorliga
frigivningen skall inträda. Sådana faktorer som enligt vår uppfattning bör
kunna leda till att den villkorliga frigivningen uppskjuts kan vara narkotikamissbruk
under anstaltsvistelsen, avvikelse från anstalten eller misskötta
permissioner.

Samtidigt anser vi att det nu är dags för att tydligare än hittills markera att
återfall i samma typ av brott regelmässigt bör straffas hårdare. Det sker redan
i dag genom att domstolarna har en viss frihet att bestämma straffet, men det
råder en viss tvekan om återfallets betydelse vid straffmätningen och detta är
inte tillfredsställande. I ett rättssamhälle är det enligt vår uppfattning av
yttersta vikt att frihetsberövanden sker enligt så strikta regler som det över
huvud taget är möjligt att skapa. Av denna anledningen har vi kommit till den
slutsatsen att tiden bör vara mogen för att införa särskilda regler om
straffskärpning vid återfall i samma typ av brott.

Vad vi här har anfört angående villkorlig frigivning och straffmätningen
vid återfallsbrott bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Brottsoffren

Vid varje vardagsbrott finns det ett offer, en person som blir misshandlad,
som får sitt hem kränkt eller sin egendom förstörd. En misshandel leder till
akut fysisk smärta, eventuellt till bestående men. En ”vanlig misshandel”
leder ofta till att offret måste vara sjukskrivet och under kortare tid ändra sin
livsföring. Ett inbrott innebär inte sällan att egendom som är oersättlig för
den enskilde försvinner för alltid. Men förutom den fysiska smärtan eller
förlusten av egendom leder ofta ett brott till att offret känner stark oro och
rädsla för att ånyo bli utsatt för brott. En sådan rädsla kan ytterst leda till att
hon ändrar sitt sätt att leva, hon kanske känner sig tvingad att flytta, byta
arbete. En del offer reagerar genom att isolera sig, många blir i viss mening
socialt handikappade.

I debatten om den ökade brottsligheten har brottsoffren alltmer kommit
att uppmärksammas. Det råder en allmän uppfattning att det är dags att ägna
mer uppmärksamhet åt brottsoffrens situation. Samtidigt finns begränsningar
i vad rättsväsendet eller samhällets institutioner kan göra. Folkpartiet har
redan tidigare föreslagit att man skall agera efter två huvudlinjer: dels genom
att erbjuda brottsoffren hjälp genom sociala och kurativa åtgärder och dels
genom att ge dem bättre ekonomisk ersättning.

Vi anser det angeläget att den som har råkat ut för ett brott erbjuds att få
någon kurator eller motsvarande att tala med om sin upplevelse, någon som
kan förhindra att det offret varit utsatt för blir obearbetat och ångestfyllt
under lång tid. Att sjukhusen låter kuratorer eller andra terapeuter erbjuda
sina tjänster i direkt anslutning till att offren får medicinsk behandling tror vi
också är viktigt. På enskilt initiativ har det på flera håll i landet bildats
brottsofferjourer och gemensamt mellan dessa och försäkringsbolaget Skandia
har det nyligen i Stockholm bildats ett centralt kriscentrum för

Mot. 1987/88

Ju802

16

brottsoffer. Detta är ett utomordentligt värdefullt initiativ som förtjänar
både myndigheternas uppmärksamhet och stöd. Under kommande budgetår
bör riksdagen därför anslå medel motsvarande 100 000 kr. från anslaget
”extra utgifter” till Utredningskliniken AB som driver kriscentrum.

Ekonomisk ersättning utgår i dag främst genom den enskildes försäkringar
eller genom den ersättning som kan lämnas från brottsskadenämnden.
Budgetåret 1986/87 betalade brottsskadenämnden ut 5,6 milj. kr. i ersättning
för personskador. Det innebär att 470 personer fick ekonomisk kompensation.
Ersättningsbeloppen är dock låga. En våldtäkt ger enligt nämndens
schabloner bara 10 000 kr. i ersättning. Ibland blir det också fråga om
skadestånd som våldsverkaren blir ådömd att utge till offret. Även dessa
skadeståndsbelopp är dock i allmänhet mycket låga, mellan 5 000 och 10 000
kr. även för grov misshandel.

Vi tycker det är dags att ompröva inställningen till skadestånden. Dessa
bör höjas. Visserligen kan det redan i dag vara svårt för offret att få ut det
utdömda skadeståndet men detta bör inte lägga hinder i vägen för att man i
större utsträckning får en koppling mellan brottets karaktär och det
skadestånd som avser att vara ersättning för ”sveda och värk”.

Regeringen avser att inom kort tillsätta en utredning som skall behandla
skilda skadeståndsfrågor, däribland de som avser ideella skadestånd. Samtidigt
har regeringen aviserat en proposition som behandlar brottskadelagen.

Det är enligt vår uppfattning mycket angeläget att regeringen när den nu
äntligen griper sig an frågorna om de ideella skadestånden presenterar
förslag och riktlinjer som leder till att skadestånden ökar. I samband med
dessa frågor bör regeringen också presentera förslag som innebär att en
person som ingriper för att avstyra brott skall kunna få ersättning för sådan
eventuell person- eller sakskada som vederbörande därvid ådrar sig. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Den brottslige

Vardagsbrottsligheten har ett brottsoffer men också bakom brottslingen
finns en människa en som oftast tillhör vad folkpartiet kallar ”det glömda
Sverige”. Den kriminelle som stjäl, rånar, våldtar eller slår är nästan alltid
svag i social mening. Ofta utslagen av droger och missbruk, föraktad av alla
utom sin kriminella umgängeskrets, fylld av dåligt självförtroende och ofta
hatiskt inställd till den del av samhället mot vilket brottet begås. De
kriminella är avsidestagna.

Det är oacceptabelt att det finns tillgång till narkotika på fängelserna.
Förutom de fysiska skadeverkningarna som internerna utsätter sig för genom
ett missbruk tvingas de ofta skuldsätta sig för att få tag på knark. Enda
möjligheten att betala dessa skulder när de återfår friheten är att begå nya
brott. Drogmissbruket på fängelserna leder därmed till en ond cirkel med nya
brott och straff.

Tillförseln av narkotika till fängelserna måste brytas. Intresset av detta är
så starkt att vi måste acceptera kontrollåtgärder som i andra sammanhang
upplevs som integritetskränkande. Vi kommer aldrig att vinna kampen mot
knarket i samhället om vi inte klarar av att hålla fängelserna drogfria. Vi

Mot. 1987/88

Ju802

17

behandlar denna fråga närmare i vår motion med förslag till åtgärder mot
missbruket.

När en intern lämnar fängelset är han eller hon en utsatt person. Många
gånger utan social förankring, missaktad, skuldsatt. Risken för återfall är
därför mycket stor. För att förhindra detta och hjälpa vederbörande måste
samhället ställa upp med hjälp men samtidigt ställa krav. Beslutet att bryta
ett brottsligt beteende kan bara den enskilde fatta själv. Vad samhället kan
och måste göra är att skapa förutsättningar för att ett sådant beslut skall
kunna bli positivt och möjligt att förverkliga. För varje tidigare kriminell som
kan ”omvändas” gör samhället en stor ”vinst”.

Folkpartiet vill medverka till att förbättra kriminalvården och ge ökat stöd
till internerna när de lämnar fängelserna. Vi tror att det behövs ett
nytänkande kring detta arbete. Fler krafter måste utnyttjas. Ideella organisationer,
kyrkorna och enskilda initiativ måste ges möjlighet att i större
utsträckning än i dag vara med i arbetet för att förbättra eftervården och att
pressa tillbaka återfallsbrottsligheten.

Återfallsprocenten är skrämmande stor och ett resultat av att samhället i
stort sett misslyckas med sin vård. Vi har tidigare understrukit vikten av ett
väl fungerande förebyggande arbete för att snabbt motverka att unga
människor kommer in i en brottslig miljö och startar en brottskarriär.

Under anstaltsvistelsen bör vården av den intagne inriktas på att i största
möjliga utsträckning förbereda denne så att hon/han kan anpassas till
samhället och få en dräglig tillvaro. Skilda samhällsorgan skall redan under
anstaltsvistelsen arbeta tillsammans och med den intagne. Påbörjas detta
arbete först efter fängelsetidens slut är det ofta för sent.

Efter anstaltstidens slut är det väsentligt med en ordentlig uppföljning. För
många interner är det direkt katastrofalt att återvända till sin gamla sociala
miljö'. Ett nytt arbete och en hygglig bostad i en helt ny social miljö anser vi
från folkpartiets sida vara en rimlig förutsättning för att ett återfall skall
förhindras.

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär att
polisen skall ha skyldighet att alltid underrätta föräldrar eller annan
vårdnadshavare när barn under 18 år har gripits misstänkta för brott,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär att
föräldrar eller annan vårdnadshavare skall ha skyldighet att närvara
vid huvudförhandling där deras barn står åtalade,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jourdomstolar för att pröva åtal mot ungdomar,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ändring av
rättegångsbalken som jämställer häktningsgrunderna för ungdomar
mellan 15 och 18 år med vad som gäller personer över 18 år,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag ang. tidsfrister
för förundersökning, beslut i åtalsfrågan och socialnämndens yttrande
vad gäller mål mot ungdomar,

Mot. 1987/88

Ju802

18

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ordningsbot vid snatteribrott,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om samhällstjänst,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kvarterspoliser,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behandlingen av långtidsdömda,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en återgång till villkorlig frigivning efter Vs av
strafftiden och att denna inte skall vara obligatorisk,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om straffskärpning vid återfallsbrott,

12. att riksdagen beslutar att intagningen av polisaspiranter till
polisutbildningen 1988/89 skall öka från 360 till 460 och att riksdagen
därmed under anslaget Bl anslår 20 miljoner kr utöver vad regeringen
har föreslagit,

13. att riksdagen från anslaget A 4 anslår 100 000 kr. till Utredningskliniken
AB som stöd till verksamheten med brottsofferjour,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär
att personer som återfaller i brott som utgör olaga hot eller misshandel
av samma offer, inom ramen för kontraktsvård skall kunna erbjudas
rehabilitering.

Stockholm den 12 januari 1988
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karin Ahrland (fp) Birgit Friggebo (fp)

Anne Wibble (fp) Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1987/88

Ju802

19

gotab Slockholm 1988 14204