om utredning rörande sjöfarten till Uppsala och Enköping

Motion 1978/79:970 av Oswald Söderqvist och Tore Claeson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1978/79
970-977

Motion

1978/79:970

av Oswald Söderqvist och Tore Claeson

om utredning rörande sjöfarten till Uppsala och Enköping

Den trafikpolitik som inleddes med 1963 års beslut innebar att bilismen
prioriterades på alla andra trafikgrenars bekostnad. De som beslutade den
gången levde med 1950-talets utvecklingsoptimism som grund för sina
bedömningar, en grund som förutsatte fortsatt, flödande oljeimport till billigt
pris. De tänkte sig också Sverige som ett framtida bilsamhälle, genomkorsat
av motorvägar både inom och utanför städer och samhällen, allt enligt USAmodell.
De som var kritiska spjärnade emot förgäves; man kan inte rida spärr
mot utvecklingen, och bilsamhället har kommit för att stanna, det var de
vanligaste argumenten. Nu, 15 år senare, kan vi se att kritiken var befogad,
och vi kan glädjande nog också konstatera ett omtänkande på så gott som alla
håll. Det finns alltså all anledning att gå vidare och undersöka möjligheterna
till bättre och billigare transporter på alla områden där det är möjligt.

De trafikgrenar som drabbades hårdast av 1963 års beslut var järnvägarna
och den inrikes sjöfarten. Det första området skall inte beröras här, vpk har
tidigare i motioner till riksdagen utförligt behandlat den frågan. När det gäller
den inrikes sjöfarten har partiet i sin trafikpolitiska motion 1977/78:1607
anfört följande:

I en samhällelig styrning och planering av trafikpolitiken måste större vikt
läggas vid sjötransporter än hittills. I ett flertal andra länder satsar man i
avsevärt mycket större utsträckning på sjötransporter än vad som sker i
Sverige. Man har i stora delar av Europa, såväl i väst som i de socialistiska
länderna, gjort stora investeringar för att bibehålla och utveckla de inre
vattenvägarna och kustsjöfarten. Satsningarna fortsätter också som en följd
av de goda erfarenheter man har gjort. Härigenom' har det mindre och
medelstora tonnaget fått ett underlag för sin verksamhet och en möjlighet att
överleva. Antalet arbetstillfällen har inte bara bibehållits utan också ökats.

Man har kunnat påvisa klara samhällsekonomiska vinster. Det finns ingen
anledning att tro att effekterna av en större upprustning och utökning av de
inre vattenvägarna och kustsjöfarten i vårt land skulle leda till sämre
resultat.

Sjötransporter är överlägsna andra transportsätt ur flera olika synpunkter.

Kostnadsmässigt är sjötransporter överlägsna alla andra transportgrenar.

Kostnaderna per tonkilometer är ca 3 öre vid sjötransport, 10 öre vid
järnvägstransport och 16 öre vid landsvägstransport.

Också ur miljösynpunkt är det fördelaktigt att använda vattenvägar. Ett
enda fartyg med en lastkapacitet på 800-1 000 ton kan ersätta 40-50 20-tons
lastbilar. Att den tunga lastbilstrafiken utgör ett vida större miljöproblem än
både sjötransporter och transporter på järnväg står utom allt tvivel. Man
behöver bara nämna bullerproblemen och luftföroreningarna. Både sjötrafik
och järnväg är också att föredra ur energisparsynpunkt.

1 Riksdagen 1978/79. 3 sami. Nr 970-977

Mot. 1978/79:970

2

Ett utvecklat system med modema pråmar och lämpligt anpassat övrigt
tonnage, såsom mindre containerfartyg och tank- och bulkfartyg på kanaler,
insjöar och vissa kuststräckor, som lämpar sig för sådan trafik, skulle skära
ner fraktkostnaderna betydligt. Det måste anses vara ytterst värdefullt från
allmän samhällelig synpunkt med en större satsning på godstransporter
sjöledes.

Man kan heller inte bortse från de trafiksäkerhetsproblem som är
förknippade med den tyngre landsvägstrafiken. Det förekommer ofta att
lastbilar med tunga laster råkar ut för haverier och trafikolyckor med
omfattande personskador och stora materiella förluster som följd. Landsvägstransporter
av farliga laster utgör också ett hot mot miljön i allmänhet. Ett
haveri med en last av giftiga ämnen kan fä katastrofala följder för hela
samhällen, exempelvis genom att grundvattnet skadas. Många av dessa
riskmoment på trafikområdet kan elimineras eller starkt reduceras om
transporterna i stället sker sjöledes.

En annan synpunkt som kan anföras är de regional- och sysselsättningspolitiska
effekter en utökad sjöfart på landets kanaler och insjöar kan föra
med sig. För att sjöfart på kanaler och insjöar samt viss kustsjöfart skall bli
lönsam och utgöra ett alternativ till landtransport måste verksamheten drivas
rationellt och efter moderna metoder. För det krävs det i första hand att
befintliga kanaler rustas upp och fördjupas. Kanal- och insjöhamnar måste fä
erforderlig modernisering så att containerfartyg, roll-on-roll-off- och andra
specialfartyg kan betjänas på ett rationellt sätt. Det är också av stor vikt att
samhället till stora delar handhar och äger anläggningarna och fartygen.
Sanerings- och upprustningsarbetena kan med fördel utföras som beredskapsarbeten,
vilka skulle ge många arbetslösa arbete. Riksdagen bör klart
uttala nödvändigheten av att en upprustning av kanaler och övriga inre
vattenvägar med det snaraste igångsätts efter nödvändig utredning.

Den upprustning av sjöleden in i Mälaren som nyligen genom förts och som
i första hand kommit städer som Västerås och Köping till del stämmer väl
överens med de uppfattningar som vpk framförde i den ovan citerade
motionen. Uppland, som också är ett Mälarlandskap, har av geografiska och
därmed ekonomiska skäl kommit åt sidan i denna utveckling. Sett i ett längre
perspektiv och med hänsyn tili de kostnads- och säkerhetsskäl som alltmer
talar till insjöfartens fördel är det emellertid realistiskt att också tänka sig en
utbyggnad av hamnarna i Uppsala och Enköping. Rätt lokaliserade vid de
vikar av Mälaren som går upp till resp. städer kan sådana anläggningar i
framtiden få en stor betydelse ur transportsynpunkt. När det gäller leden in
till Uppsala är det framför allt passagerna vid Stäket och Erikssund som
fordrar stora arbeten. En upprustning av leden får också betydelse för Sigtuna
kommun. Det kan sägas att sjöfarten i detta område nu är blygsam och att
kostnaderna för att öka den till större och flera fartyg än de små skutor som nu
trots allt trafikerar leden kommer att bli höga. Men det är en framtidssatsning
som kommer att löna sig och som kommer att skapa mängder av arbetstillfällen
under utbyggnadstiden och även efteråt. De AMS-medel och kommunala
beredskapspengar som nu satsas av de berörda kommunerna för att hålla
de arbetslösa sysselsatta kunde här användas på ett bättre sätt.

Mot. 1978/79:970

3

Med hänvisning till det anförda föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om en utredning om
utbyggnad av sjöfartslederna till Uppsala och Enköping.

Stockholm den 24 januari 1979

OSWALD SÖDERQVIST (vpk) TORE CLAESON (vpk)