om utredning angående processbehörighet.

Motion 1975:1111 av fru Jacobsson och fru Lindquist

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:1111

3

Nr lill

av fru Jacobsson och fru Lindquist
om utredning angående processbehörighet.

Domstolarna blir inte sällan tvungna att avgöra om en person som är
myndig likväl skall förklaras obehörig att själv föra sin talan. Om domstolen
finnér en person sakna processbehörighet och han inte har någon ställföreträdare
skall talan avvisas. Några lagregler om vilka förutsättningar domstolen
skall beakta och hur man skall förfara i sådana fall finns inte i gällande
rätt och ej heller i den av riksdagen antagna nya förmynderskapslagen.

JO har i skrivelse den 12 mars 1973 till Kungl. Majit framhållit behovet
av lagregler i frågan. Propositionen 1974:142 innehöll dock inte något förslag
till lagregler. Föredragande statsråd hade framhållit att det visserligen varit
en fördel, om man kunnat uppställa generella regler men menat att detta
icke lät sig göra.

Frågan angår rättssäkerheten på två sätt. Svårigheten för domstolarna att
ta ställning bottnar i regel i ovisshet om en person lider av sjuklig kverulans,
eller om det verkligen finns underlag för hans påståenden. 1 just denna
typ av fall är det utomordentligt svårt att förmå en person att inge läkarintyg.
Å ena sidan medför en praxis med stora möjligheter för domstolarna att
förklara en person processobehörig, rättsosäkerhet för personer, som anser
sig ha grund för en talan, å andra sidan medför en praxis att endast i undantagsfall
förklara en person processobehörig, rättsosäkerhet för människor
i allmänhet att bli besvärade med s. k. chikanös process.

1 rättspraxis har man varit obenägen att utan stöd i läkarutlåtande ge
förklaringar om processobehörighet. Föredragande statsrådet framhöll med
anledning härav att det inte kan komma i fråga att tvångsvis föranstalta
om läkarundersökning, men att detta kommer att leda till att personer många
gånger måste tillåtas föra talan, trots att det finns omständigheter som tyder
på att de skulle frånkännas processbehörighet, om läkarutlåtande hade kunnat
anskaffas. Ett enigt lagutskott framhöll vikten av att utvecklingen följdes
av Kungl. Majit.

I remissyttranden från domstolar framhölls att frågan om processbehörighet
för myndig person är av stor praktisk betydelse och att nuvarande
förhållande åsamkar samhället stora kostnader. Då den av riksdagen antagna
lagen om förmynderskap inskränker möjligheterna till omyndigförklaring,
kan man vänta att frågan om processobehörighet efter lagens ikraftträdande
aktualiseras oftare än hittills.

Då man under förarbetena till den nya förmynderskapslagen främst varit
inriktad på rättssäkerheten för den person vars processbehörighet är ifrå

Mot. 1975:1111

4

gasatt, vill vi här framhålla vikten av att beakta även kravet på rättssäkerhet
mot att bli utsatt för chikanös talan.

Regler finns i 9 kap. rättegångsbalken om straff för part, som mot bättre
vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål och beträffande part
i tvistemål eller i brottmål, som genom uppenbart ogrundade påståenden
eller invändningar eller annan otillbörlig åtgärd förhalar rättegång. I praktiken
tillämpas dessa regler sällan.

Enligt 18 kap. 3 och 6 §§ rättegångsbalken kan part som inlett onödig
process eller gjort sig skyldig till försumlig processföring åläggas att betala
motpartens rättegångskostnader. Enligt 43 kap. 10 § och 50 kap. 25 § rättegångsbalken
kan tingsrätt och hovrätt avvisa parts påståenden och bevisning
i rättegång, om parts framställning gjorts på ett sent stadium i vissa
i lagen angivna ”ojusta” syften. Beträffande samtliga dessa stadganden gäller
emellertid att de sällan tillämpas i praktiken men kan antas ha en viss
preventiv effekt.

Gällande regler ger enligt vår mening inte något tillfredsställande skydd
mot chikanös process. För den enskilda personen kan följderna av att bli
indragen i en obefogad rättegång bli både ekonomiskt kännbara och bestå
i psykiskt obehag och svårdefinierbara indirekta skadeverkningar.

Enligt den nya förmynderskapslagen skall domstol ha möjlighet att förordna
god man för parts, som "på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling,
försvagat hälsotillstånd eller liknande behöver bistånd med att

bevaka sin rätt, ”. Sett ur motpartens synvinkel, ger ett sådant god

mansförordnande inte tillräckligt rättsskydd. Det finns ju möjlighet för en
person att trots att han fått en god man även agera själv.

Med hänvisning till det ovan anförda hemställer vi

att riksdagen hos regeringen begär utredning om processobehörighet
för en person trots att han är myndig.

Stockholm den 27 januari 1975

ULLA JACOBSSON (m)

INGER LINDQUIST (m)