om utbildningen av brandingenjörer

Motion 1987/88:Fö513 av Yngve Wernersson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Fö513

av Yngve Wernersson (s)
om utbildningen av brandingenjörer

Mot.
1987/88
Fö513-522

Det råder idag en skriande brist på brandingenjörer. Var fjärde brandingenjörstjänst
i kommunerna är obesatt. Dessa tjänster är sådana, där kompetenskrav
är uppställda och nödvändiga för samhällets säkerhet.

Brandingenjörer rekryteras i ökad grad av företag, försäkringsbolag och
organisationer. Detta beror på ett ökat intresse för sårbarhetsfrågor och en
ökad insikt om att betydande ekonomiska vinster kan uppnås genom riskbevakning
samt olycks- och skadeförebyggande insatser. Med sin praktiska
erfarenhet av olyckor är brandingenjörerna lämpliga för att arbeta med
dessa frågor. Ett ökat behov av brandingenjörer finns även på annat håll,
t. ex. vid länsstyrelsernas försvarsenheter.

Räddningsverket bedömde för ett år sedan att det enbart inom den
offentliga sektorn behövs drygt 100 nya brandingenjörer fram till år 1991.

Med nuvarande omfattning av brandingenjörsutbildningen - innefattande
en extra klass vid räddningsskolan i Rosersberg - bedöms tillskottet av
brandingenjörer fram till 1991 bli ca 90 st. Detta innebär att även om
samtliga nya brandingenjörer skulle gå till den offentliga sektorn, så kommer
bristen på brandingenjörer att vara stor i framtiden.

Räddningstjänsten har viktiga uppgifter i ett allt sårbarare samhälle, där
inte bara människor och egendom utan också miljön kan utsättas för stora
skador. Det är brandingenjörerna som leder denna räddningstjänst. Mot
den bakgrunden bör utbildningen av brandingenjörer omedelbart ökas, så
att samhällets och näringslivets krav på räddningstjänstkompetens kan tillgodoses.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat behov av utbildning till brandingenjörer.

Stockholm den 22 januari 1988
Yngve Wernersson (s)

1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr FÖ513-522