om upphävande av lagen om dödens inträde och ändring av transplantationslagen

Motion 1987/88:So425 av Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88 :So425

av Alf Svensson (c)

om upphävande av lagen om dödens inträde och
ändring av transplantationslagen

Riksdag och regering kan i lag fastslå att alla gråstenar är levande. Man kan
då kalla sådana stenar för juridiskt levande .Varje människa med sunt förnuft
inser dock att ett sådant beslut inte skulle påverka den biologiska statusen
hos en gråsten. I strikt vetenskaplig biologisk mening är nämligen gråstenar
död materia.

När man kommer till människan kan frågorna bli mera komplicerade. Men
det har inte hindrat de svenska statsmakterna från att juridiskt dödförklara
människor som enligt alla definitioner visar tecken på biologiskt liv. Lagen
om kriterier för bestämmande av människans död är ett exempel där den
parlamentariskt beslutade juridiken klampat in på biologins område. Denna
lag är till sin konstruktion byggd på samma biologiska oförnuft som det ovan
beskrivna exemplet om gråstenarna.

Frågorna om liv och död är fundamentala i det demokratiska samhället.
Demokratin bygger på en grundsyn om den enskildes unika värde och
integritet. Detta innebär bl. a. en kroppslig integritet, som dessutom är
garanterad i den svenska grundlagen.

Kds anser att döden som begrepp bör vara lätthanterlig och lättförståelig
för den enskilde medborgaren. I princip skall varje medborgare kunna förstå
när döden har inträtt. Under årtusenden har människans död uppfattats som
en helhet. Det har visserligen inte alltid varit lätt att fastställa, om en
människa är död, men man har inte haft behov av att skilja mellan en
”kroppslig” och en ”psykisk” död. Man har inte behövt vara expert för att
avgöra om en människa är död.

I vårt land har fram till januari 1988 gällt att varaktigt cirkulationsstillestånd,
populärt kallat hjärtdöd, utgör kriterium för att en människa är död.
En enligt detta kriterium död person har ingen blodcirkulation i vare sig
hjärna, hjärta, njurar, lever eller lungor. Det är betydligt mer komplicerat att
fastställa hjärndöd än att fastställa upphörd hjärtverksamhet. De metoder,
som används för att fastställa ”hjärndöd” är svåra för lekmannen att förstå.

I maj 1987 beslöt riksdagen att införa en lag om dödens inträde. 96 av
riksdagens ledamöter röstade emot detta förslag. När nära en tredjedel av
riksdagens ledamöter inte delade uppfattningen att införa det nya dödsbegreppet
så betydde det att en förutsättning i förarbetena till lagen inte
uppfylldes. Regeringen hade nämligen satt som utgångspunkt att bred
parlamentarisk enighet skulle uppnås kring förslaget.

Kliniskt finns ingen annan vägande anledning till införandet av detta nya
dödsbegrepp än transplantationsskäl, dvs. att man skall kunna ta organ från
människor med total hjärninfarkt medan hjärtat fortfarande slår. Den
uppenbara kopplingen mellan transplantationskirurgins behov av organ och
ett nytt dödsbegrepp redovisades dock inte av förespråkarna för lagen utan
förnekades frenetiskt.

Det hävdvunna dödsbegreppet, grundat på upphörd andning och hjärtverksamhet,
dvs. oåterkalleligt cirkulationsstillestånd, är ett medicinskt och
folkligt väl förankrat begrepp. Det är för övrigt det sätt varpå uppemot 995 av
1000 dödsfall skall konstateras även i fortsättningen. Såväl juridiskt,
praktiskt som psykologiskt är det hävdvunna dödsbegreppet att föredra. Det
finns också anledning att fråga sig varför ett nytt generellt dödsbegrepp skulle
tillskapas, då det aldrig får generell användning.

Vid en del sjukdomsfall av typ trafikskallskador och hjärnblödningar etc.
kan trycket inne i skallen bli så högt att all blodcirkulation till hjärnan
upphör. Detta innebär en total hjärninfarkt, också benämnt "hjärndöd”.
Detta tillstånd är något helt annat än djup medvetslöshet. Vid total
hjärninfarkt upphör andningsförmågan om inte konstgjord andning eller
respiratorbehandling sätts in och hjärtat upphör att slå inom ca 15 minuter.
Oavsett om fortsatt respiratorbehandling äger rum kommer hjärtverksamheten
att upphöra inom 1-3 veckor, oftast inom några dagar.

I dag finns möjlighet att säkert fastställa diagnosen ”total hjärninfarkt”.
Med diagnosen total hjärninfarkt finns inga förutsättningar att kunna hjälpa
patienten.

Detta är också bakgrunden till att socialstyrelsen 1973 utfärdade anvisningar
om rätt att avbryta behandling när total hjärninfarkt konstaterats.
Eftersom ingen behandling hjälper utan enbart förlänger döendet, kan
overksam behandling upphöra och sjukdomen får ha sitt naturliga, irreversibla,
förlopp.

Men detta är inte ett tillräckligt skäl för det nu införda hjärnrelaterade
dödsbegreppet. Ett sådant tillför svåra etiska och psykologiska problem i
stället för att lösa de biologiskt-medicinska. En patient med total hjärninfarkt
kan av sin omgivning uppfattas som en levande patient. Hjärtat och
pulsen slår, huden kan synas frisk och varm, avföring fungerar m. m. En
sådan patient uppfattas svårligen som död, varken av personal eller anhöriga.

Det finns dessutom skäl att förmoda att hjärndödsbegreppet i ett längre
perspektiv får vissa värderingsmässiga effekter, framför allt inom forskningen.
Patienten med total hjärninfarkt men kvar i respiratorn ger upphov till ett
forskningsmässigt intresse som kan vara svårt att motstå om vederbörande
skall betraktas som ett legalt lik. Som forskningsobjekt har en sådan patient
klara fördelar jämfört med ett lik utan cirkulation. Det kan mycket väl bli så
att de ”hjärn-döda” betraktas som välkomna medel i forskningens nyttomaximering.
Hjärndödsbegreppet kan alltså i förlängningen leda till oetiska
experiment där man tillgriper olika fysiologiska medel för att förlänga
organismens fortlevnad. Det finns exempel på att ett japanskt forskarlag
hållit i gång cirkulationen för en 19-åring med total hjärninfarkt genom olika
medel i 54 dygn. Sett ur kristdemokratisk synvinkel är en sådan utveckling
inte acceptabel utan ett djupt kränkande av individens integritet.

Mot. 1987/88

So425

8

I argumenteringen för införandet av hjärndödsbegreppet använde regeringen
sig i propositionen av en del andra märkliga begrepp: ”Det är dock
viktigt att skilja på naturliga och artificiella livstecken”, stod det i propositionen.
De ”artificiella livstecknen” skulle enligt argumenteringen vara skäl för
hjärndödsbegreppet. Med ”artificiella livstecken” avses sådana som är
framkallade med avancerad medicinsk teknik. Sättet att argumentera så var
och är grumligt.

Avancerad medicinsk teknik används i många fall som cirkulationsstöd.
Dit hör t. ex. pacemaker, dialys och respirator. Men går det att skilja på
naturliga och artificiella livstecken för dessa jämfört med människor som inte
behöver den medicinska behandlingen? Svaret är förstås nej. Själva livstecknen
är ju desamma. Det är ju bara cirkulationsstödet som är olikartat - inte
livstecknen. Hela organismen behöver inte fungera för att en människa skall
vara levande. Det räcker med att organismen fungerar som helhet. Pacemaker-patienten
är exempelvis inte mindre levande än en människa som klarar
sig utan pacemaker.

Just helhetssynen är viktig för dödskriterierna. I regeringens proposition
hette det definitionsmässigt:

En människa är död när hon totalt och oåterkalleligt har förlorat all förmåga
att förena och samordna kroppens funktioner - fysiska eller psykiska - till
en fungerande enhet. Detta har inträffat när samtliga hjärnfunktioner - i
stora hjärnan, lilla hjärnan och hjärnstammen - totalt och oåterkalleligt har
fallit bort.

Det föreligger ingen logisk konsekvens mellan förslagets första mening och
dess andra. Hos en patient som ligger i respirator med total hjärninfarkt kan
det empiriskt konstateras att huden känns varm och att den inte förlorat sin
friska färg, att bröstkorgen häver sig, att hjärtat och pulsarna slår, att magoch
tarmkanalen arbetar, urin och avföring produceras. Dessa iakttagelser
anger att det finns någon samordningsförmåga kvar. Inte bara de yttre
iakttagelserna utan också den fysiologiska kunskapen anger att ett flertal
organ eller organsystem fortfarande fungerar på ett samordnat sätt. En
samordnande funktion finns alltså även om det inte är hjärnan som utövar
den. Regeringsförslagets definition i första meningen om ”ali förmåga att
förena och samordna” täcks alltså inte av den andra meningen. Den andra
meningen är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att den första
meningens innebörd skall vara uppfylld.

Det finns dock ett legitimt behov av organ för transplantationsändamål. I
vilken utsträckning transplantationsverksamhet skall prioriteras eller i vissa
fall ens äga rum i förhållande till annan sjukvård måste avgöras i särskild
ordning.

Någon anledning att för transplantationsverksamhetens skull behålla ett
hjärnrelaterat dödsbegrepp föreligger dock inte. I stället bör transplantationslagen
bearbetas. För närvarande innebär lagen en form av kollektivanslutning
till organbanker. Den sjunde paragrafens andra stycke i transplantationslagen
innebär ett förutsatt samtycke från presumtiv donator, vilken
alltså för att förhindra organdonation, under sin livstid måste ha reserverat
sig mot densamma. Riksdagsbeslutet i maj 1987 modifierade visserligen

Mot. 1987/88

So425

9

lagens innehåll men den praktiska innebörden förändrades endast i obetydlig
riktning.

Detta förfaringssätt är inte rimligt. Respekten för människans integritet
bör även gälla denna situation.

Kds mening är att organ bör kunna få tas från människor med total
hjärninfarkt under förutsättning att den totala hjärninfarkten är verifierad
med kärlröntgen samt att givaren i förväg givit sitt godkännande genom ett
särskilt donationsförfarande. Detta är ett positivt och frivilligt sätt att
hantera problemen med transplantationer och det kan ske med stor respekt
för individens mänskliga integritet. Döende människor skall inte behöva
känna att de automatiskt tillförs ett mänskligt reservdelslager.

Denna positiva möjlighet till organdonation medför att transplantationslagen
behöver ändras i ett par paragrafer.

Nuvarande lydelse:

7 § Ingrepp som avses i denna lag får företas på avliden person om denne
under sin livstid skriftligen har medgett detta.

Även utan medgivande enligt första stycket får organ och annat biologiskt
material tas från en avliden person, om den avlidne har uttalat sig för sådant
ingrepp eller om det av andra skäl finns grundad anledning anta att ingreppet
skulle vara i överensstämmelse med hans uppfattning. Råder oklarhet om
den avlidnes inställning, får ingrepp företas om nära anhörig medger det.
Framkommer oenighet mellan nära anhöriga får ingrepp inte göras.

8§ I fall som avses i 7§ andra stycket skall, där det kan ske, nära anhörig
underrättas om ingreppet innan detta äger rum.

Med kds förslag skulle 7 § andra stycket kunna utgå helt samt likaledes hela
8§. Sjunde paragrafen skulle kunna få följande lydelse:

7 § Ingrepp som avses i denna lag får företagas på avliden person eller på
person med total hjärninfarkt om denne under sin livstid skriftligen har
medgett detta.

Den praktiska uppläggningen av denna frivilliga organdonation bör utformas
av socialstyrelsen. Dels behövs ett register, dels kan det också vara lämpligt
att donator på sig har ett donationsbevis, eventuellt genom markering på
körkort.

Det har hävdats i debatten att en ändring av transplantationslagen enligt
ovan - i motsats till det införda dödsbegreppet - skulle innebära ett slags
”aktiv” dödshjälp. Att ta organ från levande patienter med total hjärninfarkt
betraktas av dessa debattörer som oetiskt och inte acceptabelt. Men från
samma håll förespråkas det nya dödsbegreppet där transplantationer får ske
vid total hjärninfarkt därför att infarkten används som dödskriterium. Den
biologiskt-medicinska statusen för patienten är dock densamma i båda fallen,
den förändras inte av ett eventuellt klubbslag om dödsbegrepp i riksdagen.

Den föreslagna ändringen av transplantationslagen får ses som en undantagslagstiftning
gentemot livsprincipen. Den rent kroppsliga integriteten
bryts på denna punkt, men viljans integritet respekteras. Om patienten
under sin livstid frivilligt och positivt donerat organ så att dessa får tas vid

Mot. 1987/88

So425

10

total hjärninfarkt ges en annan människa möjlighet att överleva. Principen är
likvärdig med det som gällt sedan 1973 till 1988 - att meningslös behandling
vid total hjärninfarkt får avbrytas. Den enda skillnaden är att donation av
organ får ske.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar upphäva lagen om kriterier för bestämmande
av människans död,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ändring av
transplantationslagen innebärande att ingrepp på avliden person eller
på person med total hjärninfarkt enligt transplantationslagen endast
skall ske om skriftligt medgivande avgivits under dennes livstid.

Stockholm den 19 januari 1988
Alf Svensson (c)

Mot. 1987/88

So425

11

gotab Stockholm 1988 14297