om undervisningen i konsthistoria i Rom för studerande vid svenska universitet

Motion 1975/76:1363 av herr Nyquist

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

3

Motion

1975/76:1363
av herr Nyquist

om undervisningen i konsthistoria i Rom för studerande vid
svenska universitet

Den romerska konsten har från antiken till 1800-talets början varit
den viktigaste källan för västerlandets konst. I århundraden har också
den svenska konsten hämtat sina förebilder i Rom. En romersk studieresa
var länge ett obligatorium för våra konstnärer, och de svenska
konstsamlingarna innehåller mycket romerskt material. Den romerska
konsthistorien är därför särskilt viktig för den svenska konstvetenskapliga
forskningen och undervisningen. Detsamma gäller för den långa raden
av nationer med egna konstvetenskapliga forskningsinstitut i Rom.

I sjutton år, i oavbruten följd sedan år 1959, har de konstvetenskapliga
universitetsinstitutionerna gemensamt anordnat en konsthistorisk
kurs i Rom. Kursen har genomförts i samarbete med Svenska institutet i
Rom, som ursprungligen byggts upp för arkeologisk forskning och intagit
en framskjuten plats inom italiensk arkeologi. Institutet har inte bara
ställt sina lokaler till den konsthistoriska kursens förfogande utan också
stått för kursens administration och sedan 1966 utdelat 58 stipendier till
konsthistoriska kursen (sex per år sedan 1967). Dessutom har en del av
institutets biblioteksanslag varje år avsatts för konsthistoriska kursens
räkning, så att institutet nu äger ett icke föraktligt konstvetenskapligt
handbibliotek.

Kurserna i Rom har haft 10—12 deltagare årligen, och sammanlagt
189 studerande i konstvetenskap har under 9—10 veckor beretts möjlighet
till fördjupade studier i romersk konsthistoria. Nominellt har kurserna
haft 75 timmars seminarieundervisning, i praktiken betydligt mycket
mer, varav 4—6 heldagsexkursioner till viktiga konsthistoriska objekt
i Roms omgivning. Undervisningen har omfattat måleri, skulptur, arkitektur
och stadsplanering från antiken till tiden omkring 1750, med
tyngdpunkt förlagd till arkitekturen och till de i Rom viktiga konstepokernas
renässans och barock. All undervisning har — med några få
undantag — ägt rum och äger rum inför de objekt som behandlas. Varje
kursdeltagare fullgör två seminarieuppgifter. Härvid har de tillgång inte
bara till de verk, som skall behandlas, utan även till några av de förnämsta
konstvetenskapliga forskningsbiblioteken i Rom, som hör till de
bästa i Europa och som saknar motsvarighet i vårt land.

Av tillgängliga uppgifter framgår att kursens elever, liksom den
svenska konstforskningen i stort, har haft utomordentligt stor nytta av
Romkursen. Den kan nu sägas ingå som en viktig länk i forskarutbild

Mot. 1975/76:1363

4

ningen, och är för närvarande den mest koncentrerade och grundliga utbildningen
i konstvetenskap på denna nivå.

Romkursens undervisning har i alla år letts av docent Torgil Magnuson.
Hans arvode har uppenbarligen varit ett ständigt återkommande
problem. En undersökning visar att han ej fått någon ersättning för en
tredjedel av den undervisning han bestridit i samband med kurserna. I
sex år (1968—1973) innehade Torgil Magnuson en docentbefattning vid
Uppsala universitet, och problemet kunde då tillfälligt lösas genom att
universitetskanslersämbetet tillstyrkte Uppsala universitets begäran att
hans undervisningsskyldighet om 75 timmar fick fullgöras i Rom. Därefter
har undervisningen finansierats med ett arvode motsvarande 40
professorstimmar, anslagna av regeringen, vartill de fem konstvetenskapliga
universitetsinstitutionerna tillskjutit 7 timmar vardera. Antalet
arvoderade undervisningstimmar har därmed förblivit oförändrat 75.
Docent Magnuson har emellertid hållit avsevärt mycket mer undervisning.
En grundlig genomgång av den verkliga kurstiden har visat på ett
genomsnitt av 90 timmar per kurs.

För de konstvetenskapliga institutionerna är det av vital betydelse att
den konsthistoriska undervisningen i Rom får fortsätta i oförminskad
omfattning. Men det har blivit alltmer problematiskt att få anslagen att
räcka till även för Romkursen. Att falla tillbaka på endast de av regeringen
anslagna 40 professorstimmarna förefaller inte rationellt. I själva
verket kommer man att utdela stipendium till en kurs som saknar tillräcklig
undervisning. Och eftersom kursledarens arvode inte synes tillfredsställande
dimensionerat svävar också hela den framtida konsthistoriska
undervisningen i Rom i fara.

Emellertid har styrelsen för Svenska institutet i Rom visat stort intresse
för att överta hela ansvaret för den konsthistoriska kursen. Redan
inför upphörandet av docent Magnusons docentur vid Uppsala universitet
begärde Kommittén för Svenska institutets verksamhet i en PM
(27/2 1973) att en docentur i konstvetenskap skulle knytas till institutet.
Sedan dess har samma krav förnyats i institutets petita — utan framgång.
För såväl institutet som för den konsthistoriska kursen vore det
föreslagna arrangemanget den bästa lösningen. I praktiken är det institutet
som genomför kursen, och det vore en avgjord fördel att slippa
det delade huvudmannaskapet.

Mot bakgrunden av det anförda förutsätter jag att möjligheterna att
inrätta en docentur eller en motsvarande tjänst i konstvetenskap vid
Svenska institutet i Rom ingående kommer att prövas inför nästa budget.
För finansieringen av en sådan tjänst står åtminstone de nämnda 40
professorstimmarna till förfogande.

Tjänstefrågan är emellertid också en trygghetsfråga för docent Magnuson.
Han är född 1922, och tiden för hans docentur löpte ut kort innan
lagen am anställningstrygghet infördes. Nu erhåller han endast ett

Mot. 1975/76:1363

5

arvode, som till sin storlek med åren blivit alltmer osäkert, och han saknar
för närvarande helt anställningstrygghet. Med tanke på de betydande
insatser som han gjort för den svenska konstvetenskapliga undervisningen
och forskningen i Rom är detta förhållande klart otillfredsställande.
I sammanhanget förtjänar att återges följande uttalande om honom
från konstvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet: ”Docent
Magnuson har under hela tiden gjort en mycket gedigen och med
åren både pedagogiskt och vetenskapligt allt bättre insats. Han kan nu
inte ersättas genom någon annan yngre eller äldre lärare.” Det är sålunda
väsentligt att hans anställningssituation på något sätt tryggas i
samband med att frågan om den konstvetenskapliga undervisningen vid
Svenska institutet i Rom får sin lösning.

På kort sikt är det emellertid angeläget — som jag ser det — att i
första hand säkra den konsthistoriska kursen i Rom med början höstterminen
1976. För detta krävs minst 90 professorstimmar. Som en första
åtgärd i denna riktning bör därför de till universiteten för Romkursens
räkning anslagna 40 professorstimmarna överföras till Svenska institutet
i Rom och därutöver beviljas ytterligare 50 professorstimmar så
att undervisningsarvodet något bättre än hittills kan täcka den faktiska
undervisningsvolymen.

Med anledning av vad som sålunda anförts får jag hemställa

att riksdagen hos regeringen begär att de till universiteten för
den konsthistoriska kursens i Rom räkning anslagna 40 professorstimmarna
överföres till Svenska institutet i Rom (I 4.) och
att därutöver ytterligare 50 professorstimmar anslås för samma
ändamål och med samma huvudman allt avseende budgetåret
1976/77.

Stockholm den 27 januari 1976
OLA NYQUIST (fp)