om transport av farligt gods med passagerarflygplan.

Motion 1975:575 av herrar Lundgren och Palm

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 575-582

Mot. 1975
575-582

Nr 575

av herrar Lundgren och Palm

om transport av farligt gods med passagerarflygplan.

Den internationella sammanslutningen av flygföretag, International Air
Transport Association (IATA), har utfärdat bestämmelser angående flygtransport
av farligt gods, ”IATA restricted articles regulations” (RAR). Bestämmelserna
grundar sig på USA:s nationella bestämmelser om transport
av farligt gods med flyg. De är föremål för täta revisioner, i regel minst
en gång varje år.

RAR, med ändringar och tillägg, skall tillämpas vid transport av ifrågavarande
gods med i Sverige registrerade flygplan var helst de befinner
sig samt - i fråga om andra än i Sverige registrerade flygplan - vid start
från, landning på eller överflygning av svenskt territorium. Dessa Bestämmelser
för civil luftfart (BCL) utfärdas av luftfartsverket i enlighet med
bemyndigande i luftfartskungörelsen.

I likhet med Sverige har ett flertal andra länder antagit IATA-bestämmelserna
som nationella regler.

Under föregående år tillsattes en särskild skandinavisk arbetsgrupp med
representanter från luftfartsmyndigheterna med uppgift att se över hanteringen
av farligt gods inom den skandinaviska luftfarten.

Alla dessa bestämmelser är naturligtvis utformade med hjälp av all den
tekniska sakkunskap som kan begäras. Lika fullt kan det finnas anledning
att ifrågasätta dem och deras tillämpning. Ett olyckstillbud på Arlanda flygplats
den 24 november förra året belyste på ett upprörande sätt hur bestämmelserna
hade nonchalerats. Händelsen uppmärksammades bl. a. i riksdagen
i en enkel fråga till kommunikationsministern, som i sitt svar hänvisade
till den arbetsgrupp som tillsatts för att se över hanteringen av farligt
gods inom den skandinaviska luftfarten. Arbetsgruppen har, meddelade
statsrådet, att ”om det visar sig nödvändigt, utarbeta förslag till ändrade
föreskrifter”.

Med all rätt har det uppmärksammade olyckstillbudet på Arlanda - det
gällde transport av det mycket farliga giftet fenol - upprört många, såväl
allmänhet som ansvariga tjänstemän. Den grundläggande frågan är om det
över huvud taget är nödvändigt att transportera farligt gods i passagerarflygplan.
En föreskrift om att vissa sådana transporter endast får ske med
fraktplan förefaller naturlig. Det torde inte finnas skäl för att exempelvis
frakta explosiva eller för den mänskliga organismen livsfarliga ämnen i passagerarflygplan.
Att frakta radioaktiva ämnen tillsammans med passagerare
är också minst lika omotiverat. Eventuella ekonomiska vinster för avsän

1 Riksdagen 1975. 3 sami. Nr 575-582

Mot. 1975:575

2

dare/mottagare får inte styra bestämmelsernas utformning.

I en följeskrivelse till den senaste RAR skriver A. Groenewege, Traffic
Services Administratör, i IATA bl. a. följande: ”No aspect in air transportation
is more important thån safety. The basic principle of'SAFETY FIRST’
is as vital in the carriage of air freight as it is in other phases of air transport.”
Att sätta säkerheten främst är att förbjuda att livsfarliga gifter fraktas i
passagerarflygplan.

Om det i undantagsfall trots allt kan anses nödvändigt att frakta farligt
gods i passagerarflygplan, måste möjligheterna att kontrollera att säkerhetsbestämmelserna
följs vara betryggande. Straffåtgärderna mot den part som
ändock bryter mot bestämmelserna måste dessutom vara kraftiga.

För allmänheten är det ett självklart krav att kunna flyga med största
möjliga säkerhet. Det finns således anledning att kraftigt skärpa gällande
föreskrifter i vad gäller flygtransport av farligt gods.

Vi hemställer därför

att riksdagen ger till känna vad ovan anförts om ändringar i Bestämmelserna
för civil luftfart i vad avser transport av farligt
gods med passagerarflygplan.

Stockholm den 22 januari 1975

CARL-ER1C LUNDGREN (s)

STURE PALM (s)