om trafikpolitiken inför 1990-talet

Motion 1987/88:T59 av Lars De Geer (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88: T59

av Lars De Geer (fp)
om trafikpolitiken inför 1990-talet
(prop. 1987/88:50)

Sveriges sydligaste fjällområde ligger i norra delen av Malungs kommun och
har huvudorterna Transtrand och Sälen. Antalet övernattningsplatser inom
hela området anses i dag vara 75 000, varvid såväl hotell som pensionat, resanderum
och sportstugor av olika slag inräknas. Vanliga helger under vintern
anses 40 000 personer resa till Sälen och lika många därifrån, vilket särskilt under
lördagsdygnen — då växling äger rum i stugorna — ger en utomordentligt
tät trafik på vägarna till och från fjällområdet. Utbyggnaderna inom detta
fortsätter, varför dagens trafikproblem med säkerhet förvärras ju längre tiden
går.

En lösning av dessa trafikproblem vore att återuppbygga den bortrivna
järnvägen mellan Malungsfors (5 km norr Malung) och Sälen, ett projekt som
fördyras av det faktum att en ny landsväg på vissa sträckningar byggts på den
gamla banvallen. Hela projektet, inklusive elektrifiering och ombyggnad till
högre hastighet på sträckan Borlänge—Malung, har kostnadsberäknats till
700 milj. kr. exklusive förbättringar av vägarna uppe i själva fjällområdet, till
vilket man möjligtvis också kan tänkas ta sig med hjälp av en linbana från Sälens
station upp i fjället. Detta järnvägsalternativ är mycket dyrt, men skulle
medföra att skidturister — och för den delen även sommarturister — skulle
kunna resa från alla svenska storstäder med nattåg direkt till Sälen utan att utnyttja
bilar förrän man skulle upp i själva fjällvärlden, dit avståndet från en
station i Sälen är så kort att taxikörning inte erbjuder orimliga kostnader om
buss vid alla tillfällen ej finns tidtabellslagd.

En annan lösning skulle kunna åstadkommas genom en grundlig upprustning
av vägnätet i Västerdalälvens dalgång, och då i synnerhet av de delar som
ligger väster och norr om Vansbro, där den från Borlänge kommande riksvägen
71 möter den söderifrån kommande länsvägen 242. För ca 200 milj. kr.
skulle hela sträckan Vansbro—Äppelbo—Malung—Lima—Sälen kunna ombyggas
till förstklassig riksvägsstandard och även vissa förbättringar kunna
göras på vägar inom fjällområdet. Till förmån för en vägupprustning talar
dels den lägre kostnaden än järnvägsaltemativet, dels det faktum att många av
vinterturistema — i synnerhet då hela familjer — har så mycket bagage och
skidutrusning med sig att de under alla förhållanden skulle tveka att åka tåg.
Även rörligheten mellan de olika skidanläggningarna uppe i fjällvärlden blir
avsevärt bättre för de turister som har tillgång till egen bil under hela vistelsen

där. Det stora antalet bilar med husvagnar får ej heller glömmas bort i detta Mot. 1987/88

sammanhang — dessa ekipage kommer aldrig att kunna utnyttja någon järn- T59

väg.

Båda ovan skissade lösningar är utredda och undersökta. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län har tillstyrkt järnvägsprojektet, trots att SJ inte visat någon
större entusiasm för detta. Vad som i dag förefaller allvarligast för hela området
är det faktum att ingen av alla de många personer och företag som är berörda
av den i dag kritiska trafiksituationen i Västerdalälvens dalgång vet vilken
långsiktig lösning dessa problem kommer att få! Osäkerheten gäller inte
bara vilken systemlösning trafiken kommer att få, utan även så konkreta saker
som var en ny järnväg eller en ny väg skulle komma att dras i den
ofta trånga och med ojämn mark försedda dalgången och hur närtrafiken
inom fjällområdet skulle organiseras vid de olika alternativen.

Hemställan

Mot bakgrund av vad som ovan framhållits, hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till principbeslut rörande
investeringar i den framtida trafikförsörjningen i Västerdalälvens dalgång.

Stockholm den 1 februari 1988
Lars De Geer (fp)

12