om trafikpolitiken inför 1990-talet (prop. 1987/88:50)

Motion 1987/88:T23 av Åke Wictorsson och Oskar Lindkvist (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:T23

o

av Åke Wictorsson och Oskar Lindkvist (s)

om trafikpolitiken inför 1990-talet
(prop. 1987/88:50)

Sorn en följd av gynnsamma konjunkturer, en positiv välfärdsutveckling och
i reala termer låga transportpriser har person- och godstransporterna ökat
kraftigt de senaste åren. För storstadsområdena innebar 1970-talet en stagnation
för biltrafiken och en kraftig utveckling för kollektivtrafiken. Ökningen
var7% respektive ca 50%. Från början av 1980-talet har dock utvecklingen
markant förändrats. Således förväntas motsvarande tillväxtfaktorer för detta
decennium vara 20 % för biltrafiken respektive endast 5 % för kollektivtrafiken.

Trafikökningarna har skett på ett väg- och spårsystem som i huvudsak tillkommit
under en 20-årsperiod från mitten av 1950-talet. De sedan mitten av
1970-talet snabbt ökande behoven av nyinvesteringar har inte kunnat tillgodoses
på grund av starkt begränsade investeringsramar.

Med ett fortlöpande slitage och åldrande äventyras anläggningarnas funktion,
om inte erforderliga medel tillskjuts för att klara ökande underhållskostnader
och ett växande reinvesteringsbehov. Det alltmer tilltagande glappet
mellan eftersatta transportsystem och en ökande transportefterfrågan
kan t. ex. åskådliggöras med de äldre T-banelinjerna i Stockholm, vilka varken
kan attrahera eller möta nya resandeströmmar. Kollektivtrafiksystemets
andel av persontrafiken i storstadsregionerna har också visat sig minska.

Biltrafikens miljöstöringar, hög olycksbclastning med en oroande olycksfallsutveckling,
dålig framkomlighet och kollektivtrafikens svårigheter att attrahera
och möta ett ökande resebehov är yttringar av de alltmer bekymmersamma
trafikförhållandena i våra storstadsregioner.

Överbelastningarna på gatunäten medför kostsamma tidsförluster, inte
minst för busstrafiken och distributionstrafiken. Biltrafiken söker sig till
mindre trafikerade gator, varigenom såväl trafiksäkerhetsproblemen som
miljöproblemen sprids även till bostadsområden som man genom olika trafiksaneringsåtgärder
försöker skydda. Buller och luftföroreningsproblcm berör
på detta sätt snarare hela regioner än enstaka gatuavsnitt. Mer än hälften
av alla i Sverige som är kraftigt störda av vägtrafikbuller återfinns i storstadsregionernas
centrala delar.

Luftföroreningarna i storstadsregionerna har en skadlig inverkan på växtlighet,
mark och vatten samt på byggnader och kulturminnen. De höga föroreningskoncentrationerna
i trånga gaturum kan också medföra hälsorisker
för boende, sysselsatta och trafikanter.

Den nyligen införda avgasreningen av personbilar tillsammans med ett
framtida beslut om avgasrening även av dieselfordon kommer att medföra 1

Mot.

1987/88

T23-28

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr T23-28

väsentliga förbättringar men bedöms inte vara till fyllest för att komma till Mot. 1987/88
rätta med luftföroreningsproblemen. I första hand vid ogynnsam väderlek T23
kan det bli aktuellt att vidta långt gående begränsningar av biltrafiken. Varje
sådan inskränkning riskerar dock att få andra icke önskade samhällseffekter
till följd. Därför måste stora insatser göras för att kunna möta dessa störningar
och begränsa de negativa verkningarna.

Konsekvenserna av bristen på resurser för investeringar i transportsystem
som förmår att möta storstädernas transportefterfrågan blir för var dag allt
allvarligare.

Storstadsregionerna har hittills, som en följd av kraven på en regionalpolitiskt
rimlig resursfördelning, inte tilldelats de investeringsresurser som en
strikt effektivitetsvärdering skulle ge. De regionalpolitiska hänsynen har vidare
lett till att nödvändiga vägbyggnadsåtgärder i de yttre delarna av storstadslänen
fått stå tillbaka för väginvesteringar i andra delar av landet och i
ännu större utsträckning till följd av de inre områdenas eftersläpande behov.

Det är därför nödvändigt att se storstadslänen som sammanhängande planeringsområden
för den framtida trafikpolitiken.

För att komma till rätta med de redovisade problemen är det nödvändigt
att utveckla åtgärdsprogram som gör det möjligt att uppnå målen förbättrad
miljö, förbättrad trafiksäkerhet, förbättrade förutsättningar för kollektivtrafik
och förbättrade betingelser för den biltrafik som är nödvändig för regionernas
varuförsörjning.

De viktigaste medlen för att uppnå dessa mål är: upprustning och bättre utnyttjande
av nuvarande väg- och kollektivtrafiksystem, avlastning av stadskärnorna
från sådan trafik som varken har start- eller målpunkt där genom att
anordna erforderliga kringfartcr, utvecklande av de kollektiva transportmedlen
samt skapandet av säkrare och mera attraktiva gång- och cykelvägnät
så att privatbilismens tryck på stadskärnorna minskar, skapande av rationella
trafiklösningar för den person- och lastbilstrafik till och från stadskärnorna
som är nödvändig för att klara varuförsörjningen, vidtagande av direkta miljöskydds-
och trafiksäkerhetsåtgärder och utnyttjandet av ekonomiska styrmedel
för att uppnå en rimlig avvägning i utnyttjandet av transportsystemen.

Det blir med andra ord nödvändigt att anlägga ett helhetsperspektiv på transportsystemen
för att åstadkomma samordnade lösningar i storstadslänen.

Enligt den fastställda flerårsplanen för byggande av länsvägar och riksvägar
för åren 1988-1997 anslås ca 100 milj. kr. per år för investeringar i statsvägnätet
i Stockholms län. Enligt vägverkets förslag till fördelningsplan för
bidrag till statskommunvägar och kollektivanläggningar anslås ca 100 milj.
kr. i bidrag under samma period. Dessa investeringar är klart otillräckliga för
att tillgodose resande- och transportbehoven på ett tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till rådande trafiksituation bör planerna genomföras i en snabbare
takt än vad nuvarande anslag möjliggör. Medlen till AB-län behöver minst
fördubblas så att planerna kan genomföras under de närmaste fem åren i stället
för under en tioårsperiod.

Effekterna av flerårsplanerna för byggandet av riks- och länsvägar i Stockholms
län under perioden 1988-1997 visar att dessa investeringar är extremt
lönsamma på det sätt kalkylerna är upprättade. Från trafiksäkerhets hetssynpunkt
beräknas 207 färre olyckor per år. vilket värderas till 58 milj. kr. I resti

derna beräknas en tidsvinst på 3 140 000 timmar per år, vilket värderas till 154 Mot. 1987/88

milj. kr. per år. För fordonen beräknas kostnaderna minska med 98 milj. kr. T23

per år. Därtill kommer att ett stort antal personer blir mindre störda av buller

och avgaser. Den sammanlagda investeringskostnaden uppgår till

1 996 000 000 kronor, vilket beräknas ge en samhällsekonomisk avkastning av

minst 310 milj. kr. per år.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behov av investeringar i transportanläggningar i Stockholms
län.

Stockholm den 29 januari 1988

Åke Wictorsson (s)

Oskar Lindkvist (s)