om svensk samhällspolitik under 1980-talet

Motion 1979/80:780 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

1979/80:780

av Lars Werner m. fl.

om svensk samhällspolitik under 1980-talet

1.

Inträdet i 1980-talet markerar för Sveriges vidkommande ett vägskäl. Det
gångna årtiondet har präglats av en alltmer djupnande samhällelig kris.
Denna kris har inte bara drabbat den kapitalistiska ekonomi, från vilken den
utgår. Den har också i allt högre grad utvecklats till en social, kulturell och
idémässig kris. Människors tilltro till det nuvarande samhället har rubbats
parallellt med de politiska instansernas oförmåga och underkastelse under
den kapitalistiska utvecklingen. Den samhälleliga krisen har också blivit ett
allvarligt hot mot en rad av de sociala landvinningar och värderingar, vilka
burits fram av arbetarrörelsen och den folkliga kampen. Samtidigt har en rad
avgörande frågor skärpts genom utvecklingen - frågan om makten över
produktionsmedlen, om produktionens innehåll och det mänskliga arbetets
ändamål, om dess förhållande till en alltmer pressad och plundrad natur och
miljö.

Ur denna situation uppstår två möjliga, alternativa vägar. Den ena innebär
att man följer samma linjer som hittills - man låter allt politiskt handlande
underordna sig den rådande ekonomins villkor. Den andra består i att man
genom en serie grundläggande strukturella reformer går in för en djupgående
förändring av produktions-, makt- och levnadsförhållanden och därmed
lyfter landet och nationen ur den stora krisen. Från denna utgångspunkt kan
man teckna två alternativa bilder av det väntade läget i landet vid inträdet i
nästa årtionde.

2.

En fortsättning på 1970-talets utveckling och politik leder oundvikligen till
skärpta problem. Om 10 eller 15 år kan vi i så fall räkna med att ha en avsevärt
större arbetslöshet och undersyselsättning än vi nu har. Mycket stora delar av
befolkningen - sannolikt 20-25 % av den vuxna arbetsföra befolkningen kommer
att stå utanför normala kontakter med arbetsmarknad och
samhälle. Deras tillvaro kommer att präglas av otrygghet och avsaknad av
perspektiv och mening. De kommer att leva ett liv grundat på tillfällighetsarbeten,
ständiga perioder av arbetslöshet, låg inkomst och beroende av
myndigheters välvilja. Andelen människor i en sådan tillvaro kommer att
vara särskilt stor i den unga generationen.

I spåren härav kommer att följa en väsentligt skärpt och vidgad social
utslagning och utstötning. Mänskliga utslagningssituationer kommer också i
större utsträckning att vara av kronisk och elakartad karaktär. Utan tvekan

Mot. 1979/80:780

10

kan, under sådana förhållanden, en betydlig skärpning av drogproblemen,
särskilt alkoholberoendet, förutses. En rad politiska och sociala följdverkningar
härav kommer att sätta sin prägel på situationen. Avsevärda skikt av
arbetarklassen kommer i stort sett att leva utanför de gemenskaper med
arbetskamrater, fackligt liv m. m., vilkas betydelse för mänsklig sammanhållning
och identifiering är så uppenbar. Politisk passivisering och
försvagning av arbetarrörelsen riskerar bli en följd härav.

Klyftan mellan de sociala problemens omfång å ena sidan och samhällsapparaternas
resurser och kapacitet å den andra kommer allvarligt att ha
vidgats. En långtgående urholkning av samhällets socialpolitik kan beräknas
ha skett. Den kommer att ha förstärkts av de växande krav på social
nedrustning som drivs av de politiska högerkrafterna. Den kommer att ha
fått näring genom de alltmer ansträngda kommunala ekonomier, vilka blir en
följd av sysselsättningens minskade bas i ekonomin.

Kvinnofrigörelsen kommer att ha stannat upp. Åtskiljandet av kvinnor
och män genom yrkesrekrytering och utbredning av deltids- och tillfällighetsarbete
kan väntas ha ökat. Utslagningens effekter kan förutsättas relativt
hårt ha gjort sig gällande bland kvinnorna. Särskilt de unga kvinnornas
situation kan befaras bli väsentligt förvärrad. Fortsatt nedgång i t. ex.
textilnäringen, detaljhandeln samt rationaliseringen inom vissa kontorsyrken
kan befaras försämra kvinnornas situation. Förhållandet mellan
utbyggnad och behov inom barntillsynen torde inte komma att förbättras
med de kommunala ekonomiernas nuvarande utveckling. En social och
ideologisk reaktion mot kvinnofrigörelsen kommer att ha växt fram.
Kvinnofrågorna kommer politiskt att ha trätt i bakgrunden och fördomarna i
det privata livet att ha stärkts genom en renässans för en nykonservativ
kvinnosyn, som uppstår i krisens spår.

Landets ekonomi och näringsliv kommer vid 1990-talets början att uppvisa
ett mönster, som definitivt inte kommer att vara i arbetarklassens och
folkflertalets intresse.

Sveriges roll som ett land i Europas utkant är vida mer betonad än nu.
Valuta-, skatte- och kapitalflykt har brett ut sig i vida större proportioner.
Den internationella förskjutningen av ekonomisk aktivitet till de gamla
industriländernas relativa nackdel har börjat avsätta mer djupgående
resultat. Ekonomisk tillväxt förekommer knappast ens i gammal mening
(dvs. mätt i BNP) och än mindre mätt i bruksvärde eller social nytta. Den
totala sysselsättningen har ytterligare reducerats. Det industriella livet har
tunnats ut. Teko- och varvsindustrierna har i huvudsak försvunnit, delar av
maskin- och sammansättningsindustrin flyttats utomlands eller lagts ned. De
tunga basindustrierna inom metall- och skogssektorn har undergått en
avsevärd förändring till större koncentration och minskad sysselsättning.
Nya strukturella kriser har utvecklats inom bilindustri, delar av metallindustrin,
handeln och kontorssektorn.

Benägenheten för industriell och teknisk förnyelse kommer att vara svag.

Mot. 1979/80:780

11

Risken är att alla väntar på alla och att de förstärkta storfinansgrupperna
tappar intresset för i djupare mening nyskapande investeringar. Resurser och
teknologi kommer att ha satsats på en mer ensidig och defensiv utveckling än
nu. Hårdare exploatering av de befintliga industrierna liksom stark
inriktning på att spara in mänskligt arbete kommer att dominera. Med svag
tillväxt och måttliga profiter i den direkta produktionen kommer finansgrupper
och storföretagare att söka kompensera sig genom spekulativa verksamheter
och uttunning av varornas innehåll och användbarhet.

Kärnkraften har byggts ut, även om det finansiella läget i landet och den
låga utvecklingstakten i näringslivet har utgjort hinder. Utbyggnadskostnaderna
har stigit vida mer än beräknat. Detta har bl. a. dragit resurser från
andra viktiga investeringar, främst sådana som kunnat förnya industrin och
dess arbetsprocesser. Tillskottet av energi har väsentligen lagts i de mest
energikrävande industrierna samt i en accelerering av varuproduktion som
kännetecknats av minskad hållbarhet och snabbare cirkulation. Antalet
industriarbeten har fortsatt att minska.

Den ekonomiska maktkoncentrationen har vuxit. Stora delar av den
nuvarnade småföretagsamheten har slagits ut. Försök har sannolikt gjorts att
realisera en skenbar löntagarfondskonstruktion i form av ett tvångssparande
från löntagarna, vilket utnyttjas av storfinansen. Storfinansens inriktning är
helt multinationell och har inget gemensamt med nationell politik. Utlandsberoendet
har ökat både på kapitalsidan och via följderna av en uppdriven
internationell skuldsättning. Trots tillfälliga svaga uppgångar råder en
kroniskt dålig konjunktur för de klassiska svenska exportindustrierna.

Maktkoncentrationen i samhället kommer att ha ökat i utomordentlig
grad. På den privata sidan kommer något hundratusental arbetande
egenföretagare att vara borta. Två storfinansgrupper - i samverkan med ett
förstärkt multinationellt kapital - kommer att kontrollera så mycket av den
privata sektorn som är värt att kontrollera. Deras makt över konsumtionsoch
levnadsmönster, deras förmåga till politiska påtryckningar kommer att
vara utan motstycke i landets hittillsvarande historia.

Staten kommer att ha tagit över eller inträtt som delägare i flera nya
krisbranscher. Statens roll som verkställare av nedskärningar och avskedanden
kommer att betonas mycket hårt - det statsfinansiella läget tillåter inget
annat. Det byråkratiska inslaget i statens organisation och politiska
handlande är kraftigt förstärkt.

Arbetsprocessens förändringar kommer att ha utmynnat i en långt gående
urholkning av arbetets yrkesinnehåll. Anpassningsbarhet och tålighet inför
psykisk stress kommer att vara de mest eftertraktade egenskaperna från
arbetsgivarhåll. Koncentrationen av styrning och makt till expertkadrer
kommer att ha tilltagit. Planer för en långt gående datorisering av en typ som
skärper dessa tendenser kommer att vara framtagna.

Klasskillnaderna har ökat, jämfört med nu. Löntagarna befinner sig i ett
klart underläge, som skärpts genom att de utslagna skikten vuxit. Det

Mot. 1979/80:780

12

hårdare och brutalare klimatet på arbetsplatserna har urholkat och blockerat
verkningar av trygghets- och medbestämmandelagstiftning. Prestationslöner
har åter vunnit terräng. Strukturkriserna har ökat omfattningen av sådana
awecklingsprojekt i statlig regi, vilka går vid sidan av normal arbetslivslagstiftning.
Ett växande underproletariat har skärpt olika former av social
åtskillnad mellan människor. En förstärkning har å andra sidan inträtt i vissa
mellanskikts benägenhet att socialt distansera sig från folkflertalet. Segregering,
reaktionära fördomar mot utslagna och invandrare, försök att i skola,
arbetsliv och samhälle skapa nya slag av sociala privilegier har framträtt.
Privatiseringen och den sociala cynismen har slagit igenom i de officiella
samhälleliga värderingarna.

Få eller inga tendenser i nuet synes jäva den här tecknade bilden av det
svenska samhället vid 1990-talets inträde. Den utveckling som pågår pekar
mot ett samhälle som alltmer står i motsättning till arbetarrörelsens klassiska
strävanden och de demokratiska värderingarna. Risken är också stor att
själva arbetarrörelsens egen position och möjligheter kommer att ha
påtagligt försvagrts. Därför måste arbetarrörelsen och alla andra progressiva
krafter i samhället göra ett avgörande val. De måste välja att arbeta för ett i
grunden annorlunda program för utvecklingen. Detta program kommer att
stå i strid mot starka inneboende krafter i det nuvarande ekonomiska
systemet. Men det kommer att vara i överensstämmelse med folkflertalets
intressen och leda till ett mänskligt värdigare samhälle.

3.

Ett sammanhållet program för djupgående struktuella reformer av
samhället förutsätter en stark politisk bas och en politisk medvetenhet. Den
politiska basens huvudkraft kan endast vara arbetarrörelsen. Det måste
emellertid vara en arbetarrörelse, som dels är enig om att icke acceptera en
fortsatt underkastelse under kapitalismens villkor, dels är beredd att främja
och tillgodogöra sig folkliga strömningar riktade mot kapitalismen. Också
grupper som icke traditionellt tillhör arbetarrörelsens organistoriska nät
måste förenas i denna politiska bas - dit hör framför allt fackliga
tjänstemannaorganisationer, handikapprörelsen, miljörörelsen, kvinnorörelsen,
solidaritetsgrupper och alternativrörelser inom ett brett samhälleligt
spektrum. De befolkningsskikt som har intresse av en mot storfinansen
riktad demokratisk politik finns också utanför de båda arbetarpartiernas
gamla välj arunderlag.

Ett program för djupgående strukturella reformer är det enda som kan
lyfta landet ur den ekonomiska och sociala krisen. Det är den alternativa
handlingslinjen till en utveckling, där Sverige blir ett passivt offer för den
kapitalistiska strukturförändringen och för den stagnation och ekonomiska
utglesning som blir en följd därav. Vi tecknar nedan en bild av det förnyade
och alternativa svenska samhälle som vid början av nästa årtionde kan ha
växt fram i förverkligandet av ett sådant program. I denna bild ligger också en

Mot. 1979/80:780

13

beskrivning av de konkreta reformernas innehåll.

Ägande och makt har i grund förändrats, till såväl form som innehåll.
Koncentrationen av makt - privat som statlig - har till större delen brutits
ner. Den har lämnat plats för en starkt ökad demokratisk självstyrelse.

Den privata storfinansens forna bank- och försäkringsinstitut är nationaliserade.
Det statliga bankväsendet hör under en styrelse av parlamentariker
och valda ombud från de fackliga organisationerna. Styrningen i stort av
långsiktiga kapitalströmmar skall godkännas av riksdagen. Inom sina ramar
beslutar regionala enheter självständigt.

Det stora Wallenbergimperiet har nationaliserats. Här liksom i alla övriga
statliga industrier och driftenheter har ett demokratiskt beslutssystem byggts
upp. Valda representanter för de arbetande har majoritet i alla lednings- och
styrorgan. Lokala arbetsställen och avdelningar har självstyrelse i inre
angelägenheter, t. ex. arbetets uppläggning och organisation.

Ett system av kapitalfonder, styrda av de lönarbetande, har byggts upp. De
består av en central fond för större långsiktiga kapitalinsatser samt lokala
fonder vid de lokala företagen. Fonderna administperas självständigt av
valda representanter för de arbetande, och beslut av större vikt kräver
godkännande av allmänna möten med de arbetande. Fondsystemet garanterar
de anställdas självstyrelse och praktiska möjligheter att påverka och
ingripa i investeringspolitiken.

Ett nät av nya statliga industrier, demokratiskt förvaltade av de anställda
enligt mönstret för hela statssektorn, har börjat byggas ut. Dessa industrier
koncentreras på nya typer av avancerade, högt förädlade produkter. De
ingår i en aktiv lokaliseringspolitik, ägnad bekämpandet av de regionala
kriserna.

Vid sidan av dessa organisationsformer finns en växande grupp arbetarkooperativa
företag. Också dessa understöds av de självständiga löntagarfonderna.

Inriktningen av själva produktionen och dess innehåll har börjat undergå
djupgående förändringar. Exploateringen av råvaror och tillverkningen av
halvfabrikat har dämpats till förmån för en allmänt höjd förädlingsgrad.
Produktionen av nya, avancerade sammansatta produkter och hela system
har vidgats, såväl absolut som relativt. Därjämte har en växande del av
tillverkningen ägnats kvalitativt förändrade bruksvaror, nära anpassade till
de praktiska mänskliga behoven. Den nya och växande delen av den
materiella produktionen har utvecklats på två avsnitt. Dels har den vidgats i
vad gäller sådana högt avancerade och förfinade produkter som är gångbara
på den allmänna världsmarknaden. Dels har tillverkningen av i verklig
mening alternativa varor ökat - dvs. konsumtions- och produktionsvaror
utformade efter mer renodlade behovs- och miljösynpunkter.

De nya typerna av produktion understöds genom en vidgad nationell
marknad. Prioritering och utbyggnad av järnvägar, lokal kollektivtrafik och
inrikessjöfart liksom förnyelsebara energikällor ger avsättning åt den

Mot. 1979/80:780

14

avancerade förädlingsindustrin. Om gamla anläggningar inom processindustrin
ersätts med nya, mer avancerade och mindre energikrävande, ger det
samma effekt.

Kärnkraften har avvecklats. De förnyelsebara energikällorna har byggts ut
och börjat bidra till energiförsörjningen. Det totala intaget av energi i
ekonomin har upphört att öka. Tungindustrierna arbetar med processanläggningar,
vilka avsevärt minskat behovet av tillförd energi. Förändringen i
produktionens sammansättning mot mera av lätt förädlings- och sammansättningsindustri
liksom den förändrade trafikstrukturen har gjort att små
mängder tillförd energi ger avsevärt fler arbeten än förr. Oljeberoendet har
därför också kunnat minskas. En allmän förskjutning i förhållandet mellan
produktionsfaktorerna har inletts - det mänskliga kunnandet och organisationen
ökar i betydelse, mängden energi och utnyttjad råvara dämpas
ner.

Konsumtions- och livsmönstret har börjat förskjutas bort från slit- och
slängförbrukning och ensidigt materiell inriktning. Mer av hållbara, behovsanpassade
bruksvaror, liksom mer av social och kulturell konsumtion ingår i
det dagliga livet.

Offentlig kontroll och styrning av alla utrikes kapitalrörelser har införts.
Kapitalflykt och skatteflykt har stoppats. Lågräntepolitik har införts, varvid
särskilt bostadskostnaderna avsevärt förbilligats och hyrorna kunnat sänkas.

En betydande sektor av privat företagsamhet kvarstår. Dessa privatföretag
uppmuntras att medverka i den planmässiga förnyelsen och förändringen
av produktionen. Arbetande egenföretagare inom t. ex. servicesektorn
stimuleras genom billiga krediter - något som kan vara ägnat att förbättra
servicestandarden i bostadsområdena.

Inom jordbruket motverkas jordkoncentrationen och försvaras familjejordbruken.
Sambruk och andra samverkansformer har utvidgats. Arrendegårdar
har i stor utsträckning friköpts och arrendatorer på samhällsägd jord
erhållit besittningsskydd under sin livstid. De stora privata godsen har
indragits och övergått att bli kooperativt styrda enheter.

De sociala bristerna har avsevärt reducerats. Utbyggnaden har bl. a. gett
varje barn rätt till plats i dag- och fritidshem. Nationella program för att rensa
bort miljöstörande och skadliga inslag i arbetslivet samt för att rehabilitera
torftiga stads- och bostadsmiljöer har börjat ge resultat. Dessa och liknande
åtgärder har också skapat underlag för ny produktion.

Allmän sextimmarsdag har genomförts. I förening med den industriella
och sociala förnyelsen har detta avsevärt reducerat arbetslösheten och
undersysselsättningen. Landet har ungefär en halv miljon fler arbeten än
1980. Deltidsarbetet har till större delen upphävts.

Arbetsprocessen har förändrats. Uppdelningen i A-, B- och C-lag har till
större delen kunnat upphävas. Kvalitativt goda insatser börjar alltmer
komma i förgrunden framför uppdrivet arbetstempo. Yrkesutbildning och

Mot. 1979/80:780

15

arbete inriktas nu mer på insikt om det gemensamma arbetets helhet och dess
villkor än på att passas in i en uppsplittrad och pressande organisation av
arbetet. Huvudriktningen i teknologi och styrning bestäms av de arbetande,
via deras självstyrelseorgan.

Reformeringen av arbetsprocessen har, liksom sextimmarsdagen, riktat
avgörande slag mot diskrimineringen av kvinnorna. En avsevärd löneutjämning
har skett, bl. a. genom att alla nya arbetsplatser byggts upp utifrån en
annorlunda fördelning av arbete, beslut och ansvar. Självstyrelsesystemet på
arbetsplatserna har även i övrigt verkat i samma riktning. Lika lön för alla
arbetande har blivit allt vanligare. Den gamla klassuppdelning, som varit
rådande under hela det industriella samhällets hittillsvarande existens, har
nu definitivt börjat upplösas.

Boendet och alla därmed förknippade livsmönster har börjat förändras.
Bostadshus med kollektiva utrymmen har blivit regel i all nybyggnation.
Lågräntepolitiken har gett lägre hyror och utrymme för väsentliga kvalitativa
förbättringar av bostadsområdena. Kontaktkommittéerna har börjat utvecklas
till självstyrelseorgan med viktiga befogenheter. Planer för framtida
stadsbyggnad har gjorts upp, som helt bryter med det gamla mönstret för
segregerade städer. Kvardröjande tendenser till social utslagning och psykisk
utstötning bekämpas medvetet: i de lokala skolorna, i bostadsområdena och
på arbetsplatserna har ett informellt och icke myndighetsstyrt socialt
kontakt- och kontrollsystem etablerats, som skall förhindra människors
utstötning och missbruk. Den ekonomiska brottslighetens grundval har
väsentligen krossats genom att utrikes kapitalrörelser etc. inte längre är en
privat angelägenhet.

4.

Sverige måste ta sig ur sin ekonomiska och sociala kris. Sverige måste
frigöra sig från den stagnation och industriella utglesning som den
internationella strukturomvandlingen inom kapitalismen utsätter landet
för.

Att detta kräver något kvalitativt nytt är uppenbart. I den nödvändiga
samhällsförändringen framstår två element som helt grundläggande. Det ena
är människornas självstyrelse och makt över sin samhälleliga situation. Det
andra är förändringen av produktionens och arbetets innehåll och mening till
att alltmer tjäna självständiga och medvetna människors behov. Detta står i
motsättning till en produktion, som domineras av ett fåtal och som är
underordnad kortsiktig vinststrävan och snävt kommersiella synsätt.

Det program för samhällsförändring vi här lagt fram är givetvis ett program
med socialistisk inriktning. Det utgör ingen ritning för en utvecklad
socialistisk planekonomi, där alla kapitalistiska begränsningar övervunnits.
Men det anger innehållet i de djupgående reformer med vilka brytningen
med det gamla, utlevade samhället måste börja.

Samtidigt markeras vad som i första rummet måste känneteckna en

Mot. 1979/80:780

16

socialistisk samhällsutveckling i Sverige: människornas självstyrelse och ett
kvalitativt nytt innehåll och mål för arbetet och produktionen. Socialism kan
inte bestå i att byta en form av fåtalsvälde mot en annan. En ny, fördjupad
demokrati vinnes inte i fall central planering och nationella beslut inte formas
i lokala diskussioner och beslut. Socialism framgår inte av att man ändrar det
juridiska huvudmannaskapet för produktionen, om man inte också förändrar
villkor och mål för det mänskliga arbetet. Därmed blir det här skisserade
programmet inte enbart en rörelse i riktning mot det socialistiska samhälle
arbetarrörelsens pionjärer sökte föreställa sig. I sina olika delar utgör det
avsnitt av den förverkligade socialismen i sig själv.

Mot bakgrund av det här anförda föreslås

att riksdagen uttalar sig för ett politiskt reformprogram för
1980-talets Sverige i enlighet med vad som anförs i motionen
och grundat på följande huvudprinciper

- brytande av storfinansens ägande och makt över banker och
storföretag,

- uppbyggande av en ledande sektor i ekonomin, bestående av
stats- och löntagarägda företag,

- utvecklande av en stark och decentraliserad självstyrelse och
demokratisering inom den stats- och löntagarägda sektorn, all
annan offentlig verksamhet samt bostadsområden,

- en offensiv mot den ekonomiska krisen och arbetslösheten
genom förnyelse av industri, transportväsen och den sociala
sektorn,

- en ny typ av industrialisering, som prioriterar den lätta,
avancerade industrin, reducerar råvaru- och energiintaget och
samtidigt skapar fler arbeten,

- en djupgående förändring av arbetsprocessen och produktionen,
syftande till att göra mänskliga behov och social nytta till
riktmärke i stället för kortsiktig vinststrävan och kommersiellt
slöseri.

Stockholm den 23 januari 1980

LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)

C.-H. HERMANSSON (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)

GOTAB 64379 Stockholm 1980