om stödet till bostadsbyggande

Motion 1987/88:Bo208 av Bo Södersten och Roland Sundgren (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Bo208

av Bo Södersten och Roland Sundgren (s)
om stödet till bostadsbyggande

Regeringen har sedan 1982 fört en framgångsrik konjunktur- och stabiliseringspolitik
som fått svensk ekonomi på fötter. Aktningsvärda regionalpolitiska
insatser har också gjorts. Däremot har samordningen mellan tre
betydelsefulla områden, stabiliserings-, regional- och bostadspolitik varit
svag. I en marknadsekonomi som den svenska är marknadsmässigt betingade
olikheter och skevheter påtagliga. De behöver styras och kontrolleras av
ekonomisk-politiska åtgärder i bred mening. Särskilt regionala olikheter i
utvecklingen måste motverkas av politiska insatser. Regionalpolitiken spelar
här en roll. Andra insatser, främst på bostadspolitikens område, tenderar
dock att verka i motsatt riktning och helt skölja bort regionalpolitikens
effekter. Problemen aktualiseras genom den starka koncentration av ekonomisk
aktivitet till storstadsregionerna som präglat de senaste årens ekonomiska
utveckling. Marknadskrafterna driver utvecklingen hän mot koncentration,
en utveckling som sedan i sin tur förstärks av just bostadspolitikens
effekter.

Det stöd till bostäder och byggande som går via budgeten är mycket
omfattande och beräknas i år netto uppgå till 33 miljarder kronor. Om vi
enbart ser till nyproduktionen kan vi räkna med att ”nuvärdet” av stödet till
nyproduktionen uppgår till ungefär halva produktionskostnaden för en
lägenhet. En av de stora svagheterna i den nuvarande bostadspolitiken har
att göra med att detta stöd utgår efter enhetliga normer och därför också går
till den typ av bostadsproduktion som inte behöver stödet i meningen att den
skulle komma till stånd även utan detta stöd eller med mycket mindre
subventioner än de som nu finns.

Exempel härpå är just stora delar av bostadsproduktionen i storstadsområdena.
I år torde ungefär 4 000 bostadsrättslägenheter komma att byggas i
Storstockholmsregionen. För att förtydliga resonemanget kan det här vara
lämpligt att introducera den s.k. S-faktorn.

Generellt gäller för alla tillgångar, att det för att det skall vara lönsamt att
investera i dem fordras att deras marknadsvärde måste vara minst lika stort
som deras reproduktionsvärde. Om detta inte är fallet, kommer inga
investeringar till stånd.

Vad är i dag produktionskostnaden för en lägenhet? Aven om vissa lokala
variationer förekommer, kan vi med betryggande grad av säkerhet påstå att
den ligger runt 7 000 kr. per kvadratmeter.

Vad är då en fastighets marknadsvärde?

Det beror i stor utsträckning på var den ligger. Låt oss här exemplifiera
med bostadsrätter, som i dag är av mycket stor betydelse. I Stockholms
innerstad betingar en bostadsrätt ett marknadspris av i runt tal 15 000 kr. per
kvadratmeter. Vi definierar S-faktorn som kvoten mellan marknadspris och
produktionskostnad, dvs. S= rPark-a-si’-r| —.

r produktionskostnad

Vi finner då att i Stockholm, för den typ av lägenheter som vi här valt som
illustration, ligger S runt 2. Vad är motsvarande värde i Borlänge? Låt oss
anta (detta är inte av central betydelse för resonemanget) att produktionsvärdet
också där ligger på 7 000 kr. per kvadratmeter. Men säg att saluvärdet av
ett småhus eller en bostadsrätt enbart uppgår till 4 000 kr. per kvadratmeter.
Vi finner då att S= eller att S-faktorn här har värdet 0,57. Om Sfaktorn
har ett värde som är lägre än 1, visar det att det inte lönar sig att
investera i produktion av tillgången i fråga, eftersom marknadspriset inte
täcker investerings- eller nyproduktionskostnaderna. Om faktorn har värdet
1, täcker intäkterna precis kostnaderna, och om S-faktorn är större än 1,
kommer marknaden alltid att se till att tillgången i fråga reproduceras.

En slutsats av ovanstående resonemang blir att om man vill minimera
kostnaderna för subventioner till byggande och boende måste dessa anpassas
till de regionala förhållanden som råder. Det innebär att i de regioner där
marknadsvärden på bostadsrätter och småhus ligger högt bör subventionerna
dras ned eftersom byggandet där ändå kommer till stånd. På ett analogt sätt
bör hyrorna där också tillåtas stiga något i beståndet och det överskott som
därigenom genereras bör användas som stöd till nyproduktionen och ett
medel att utjämna hyrorna mellan olika årgångar av fastigheter så att hyrorna
på ett rimligt sätt kommer att svara mot marknadens förutsättningar.

I dag är det det motsatta som äger rum. Genom att belåningen i stort sett är
produktionsanpassad och genom att vissa extra subventioner utgår till
storstadsbyggandet gynnas detta på ett sätt som måste betecknas som
orimligt. Under senare år har byggandet blivit alltmer koncentrerat till
storstadsregionerna. Det framgår redan av siffrorna över igångsatt byggande.
Bilden blir ännu tydligare om man ser på statistiken över beslutade lån till
byggandet som är av särskild relevans när det gäller att bedöma framtidsutvecklingen.
Ambitionen är att påskynda och öka på denna process kraftfullt,
bl. a. genom en mycket kraftig ökning av bostadsbyggandet i Stockholmsregionen.
I och för sig är det inget att säga om dessa ambitioner. Det bör än en
gång understrykas att en ökning av byggandet i sig i efterfrågestarka regioner
kan vara önskvärt. Det horribla i dagens situation är att detta skall ske till en
subventionsgrad som är alldeles för hög och som dränerar statens budget
samtidigt som den alldeles i onödan styr över reala resurser från glesbygd till
storstad.

Om vi skall få mer av regional balans i den ekonomiska utvecklingen måste
därför stödet till bostadsbyggandet differentieras. I regioner där marknadsvärdena
är låga måste byggandet få extra stöd. I regioner där efterfrågetrycket
är starkt kan däremot subventionerna minskas. Detta innebär inte - som
ibland anförs i den mer vulgära delen av debatten - att man skall bygga
bostäder där de inte behövs och avstå från att bygga där efterfrågan är hög.
Tvärtom, genom en differentiering av stödet kan detta göras mer kostnadseffektivt
än i dag. Det innebär att man för ett givet subventionsbelopp kan
stödja ett större byggande än vad som är fallet i dag.

Mot. 1987/88
Bo208

8

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en differentiering av stödet till bostadsbyggandet
och ett ökat hänsynstagande till regionala faktorer.

Stockholm den 20 januari 1988

Bo Södersten (s) Roland Sundgren (s)

Mot. 1987/88
Bo208

9