om Stockholmsregionens utveckling, m. m.

Motion 1975/76:2155 av herr Lidgård m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

6

Motion
1975/76: 2155

av herr Lidgård m. fl.

om Stockholmsregionens utveckling, m. m.

I motionen nr 1716 till 1975 års riksmöte behandlades den sedan 1970talets
början förändrade trenden i Stockholmsregionens utveckling som lett
till ökade ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga problem i regionen. Enligt
motionärernas mening hade regeringen icke i sina regionalpolitiska åtgärder
tagit tillräcklig hänsyn till den förändrade utvecklingen vilket i sin
tur lett till att den förda politiken kommit att bli direkt Stockholmsfientlig
i sina reella konsekvenser. I motionen anfördes en rad konkreta exempel
på detta, såsom det rådande etableringssamrådet, beslutet om verksutflyttningen
etapp II, den restriktiva tilldelningen till länet av statliga medel
för trafikinvesteringar, skärgårdspolitiken m. m.

Mot denna bakgrund föreslogs bl. a. att etapp II av utflyttningen av statliga
verk från Stockholmsregionen inte skulle komma till stånd,att möjligheterna
till en mer spridd lokalisering av statlig högre undervisning och förvaltning
i Stockholms län skulle prövas samt att det obligatoriska etableringssamrådet
skulle upphävas liksom att kontroll av företagsetablering ej skall införas
i Stockholms län. Vidare framhöll man att Stockholmsregionens arbetsmarknadspolitiska,
ekonomiska och näringspolitiska problem fortsättningsvis
bör ägnas större uppmärksamhet i samband med statlig regionalpolitisk
planering. Sålunda borde Stockholms läns skärgård komma i åtnjutande
av statligt glesbygdsstöd.

Motionen mötte icke det gensvar som den enligt vår mening allvarliga
situationen i Stockholms län motiverade. Regeringen har inte heller ändrat
attityd till Stockholmsregionen. Eftersom den nedåtgående tendensen dessutom
synes fortsätta finns det anledning att återkomma till frågan.

Ekonomisk utveckling

Ett mått som väl illustrerar den ekonomiska aktiviteten i en kommun
eller region är utvecklingen av skatteunderlaget. En jämförelse mellan Stockholms
län och riket i detta avseende visar klart hur regionen under 1970-talet
kommit att släpa efter landet i övrigt. Under 1960-talet ökade länets - Stockholm
medräknat - skatteunderlag med i genomsnitt 93 % per år mot 9,7 %
för riket - dvs. en skillnad till regionens nackdel på 0,4 %. Under 1970-talet
har skatteunderlaget hittills ökat med i genomsnitt 8,6 % medan motsvarande
siffra för riket är 9,9 % per år. Skillnaden är således nu 1,3 % per
år till länets nackdel och den har till yttermera visso uppkommit genom
att ökningen i Stockholmsregionen minskat medan riket upprätthåller takten

Mot. 1975/76:2155

7

från 1960-talet. Detta illustrerar väl de strukturella förändringarna i länets
ekonomiska utveckling. Det bör i detta sammanhang framhållas att även
Göteborg och Malmö i varierande grad visar tecken på en likartad utveckling.

Ett studium av det antagna Länsprogram 74 för Stockholms län ger vid
handen att den hittillsvarande utvecklingen inte kan beräknas fortsätta under
åtminstone hela 1970-talet. I programmet anges det sannolika befolkningstalet
i länet till mellan 1,52 och 1,56 milj. invånare 1980. Jämfört med
dagens siffra - 1,49 milj. - innebär i vart fall den lägre av dessa nivåer
en mycket begränsad befolkningsutveckling närmast motsvarande födelseöverskottet.
I det sammanhanget bör därtill observeras att landstingets
planeringskontor ifrågasätter om man ens kommer att nå det lägre planeringstalet.
Detta resonemang understryks av att länet 1974 hade ett utflyttningsnetto
till övriga landet på 4 500 personer och att även 1975 beräknas
en nettoutflyttning på 5 500 personer. Regionens befolkning ökar således
i dag inte ens med födelseöverskottet.

Den främsta orsaken till denna utveckling är att det relativa arbetsmarknadsläget
för viktiga yrkesgrupper i regionen undan för undan försämrats
under hela 1970-talet. Det minskande bostadsbyggandet har exempelvis lett
till en betydande utflyttning av byggnadsarbetare till andra delar av landet.
Enligt länsprogrammet kommer det årliga bostadsbyggandet i länet även
fortsättningsvis att uppgå bara till ca hälften av vad som producerades under
slutet av 1960-talet.

En annan grupp som mött stigande svårigheter på arbetsmarknaden är
tjänstemännen. Utflyttningen av statliga verk, en hårdare rationaliseringstakt
och lägre ekonomisk aktivitet inom företagsamheten i stort har lett
till relativt sett stigande arbetslöshet bland tjänstemän i länet.

Länsprogram mets bedömning av sysselsättningsutvecklingen under resten
av 1970-talet är inte heller särskilt optimistisk. Fram till 1980 kommer
nettoökningen av antalet arbetsplatser i länet att bli endast ca 15 000. Denna
prognos bygger i sin tur på att den kommunala sektorn kan öka sin sysselsättning
med 2 % årligen vilket torde bli svårt om man samtidigt skall
hålla tillbaka ökningen av kommunalskatterna. Dessa svårigheter förstärks
naturligtvis av den ovan redovisade svaga utvecklingen av skatteunderlaget
i regionen.

Mot bakgrund av här redovisade fakta finns det enligt vår mening all
anledning för statsmakterna att överväga åtgärder för att garantera en balanserad
utveckling även för huvudstadsregionen. Det lokaliseringssamråd
som fortfarande gäller service- och tjänstesektorn bör därför omgående upphävas.
Riksdagen bör således uttala att den icke ser någon anledning att
införa etableringskontroll vad gäller nyetableringar i Stockholms län.

Stockholmsregionen upplever också i dag en påtagligt bristande balans
vad gäller den inomregionala fördelningen av sysselsättningstillfällen. Denna
yttrar sig främst i en stark koncentration av arbetsplatser till kärnområdet
- Stockholms, Solna, Sundbybergs, Lidingö och Nacka kommuner - medan

Mot. 1975/76:2155

8

åtskilliga förortskommuner främst i söder och sydost är i stort behov av
arbetstillfällen. Det måste med nu rådande ansvarsfördelning i samhället
vad gäller arbetsmarknadspolitiken anses falla under statens ansvar att på
allt sätt bidra till att minska denna obalans vilken finns utförligt redovisad
i länets Länsprogram 74. Genom sin roll som stor arbetsgivare i regionen
har staten också goda möjligheter att lämna sådana bidrag.

Statliga verk och myndigheter borde vid sina lokaliseringsöverväganden
beakta den inomregionala balansen och därvid undvika att förlägga sina
arbetsplatser till kärnområdet. De planer beträffande lokaler man har i dag,
vilka bl. a. framgår av byggnadsstyrelsens redovisning ”Lokalförsörjningsstudie
75”, tyder dock inte på att sådana hänsyn tas i någon nämnvärd
grad. En fortsatt koncentration av arbetstillfällen till kärnkommunerna är
i stället att förvänta. Riksdagen bör därför i skrivelse till regeringen begära
att denna ger anvisningar till verk och myndigheter att i sin planering allvarligt
pröva förläggning till arbetsplatsfattiga förortskommuner. Därvid bör
ett intimt samarbete ske med de planeringsansvariga myndigheterna i länet
- länsstyrelsen och landstinget. Vi vill i det sammanhanget erinra om att
landstinget 1975 begärde överläggningar med byggnadsstyrelsen i dessa frågor.

T raf ikinvesteringar

En storstadsregions möjligheter att fungera ekonomiskt och arbetsmarknadsmässigt
bygger i avgörande grad på att den har en väl utbyggd och
tillgänglig trafikapparat. Inte minst spelar den kollektiva trafiken en väsentlig
roll. Stockholmsregionen har också i dag en vid internationella jämförelser
mycket god och för den enskilde resenären billig kollektivtrafik. Utbyggnaden
och driften av denna kollektivtrafik ställer dock växande krav på
länets skattebetalare. 1976 går 2,25 kronor av varje beskattningsbar hundrakrona
hos medborgarna i länet till den kollektiva trafiken, vilket innebär
att landstinget som ansvarigt för denna trafik subventionerar trafikbolagen
med över 700 milj. kr. Detta är ett högre belopp än vad statsmakterna
sammanlagt ställer till förfogande för järnvägs- och busstrafik för hela riket.
I detta sammanhang bör framhållas att den höga subventionsgraden för
Stockholmsregionens kollektivtrafik leder till minskade skatteavdrag för arbetsresor
vilket i sin tur innebär avsevärt högre skatteintäkter för staten
än vad som blivit fallet om trafiken drivits med större kostnadstäckning
via biljett- och kortpriser. Både landstinget och länsstyrelsen har i olika
sammanhang framhållit angelägenheten av att staten stöder satsningen på
kollektiv trafik genom att i olika former återföra denna skattevinst till huvudmannen
för trafiken - landstinget.

Det statliga stöd som i dag utgår till regionens kollektivtrafik bygger på
den s. k. Hörjelöverenskommelsen och innebär att staten betalar 95 % av
underbyggnadskostnaderna för tunnelbanor. Därtill erhålls ett visst stöd till

Mot. 1975/76:2155

9

skärgårdstrafiken via Waxholmsbolaget och smärre bidrag till busstrafiken
på vissa linjer som uppfyller definitionen på glesbygdstrafik.

Det tillämpade bidragssystemet är genom sin brist på flexibilitet olyckligt
eftersom det motverkar en förutsättningslös bedömning av vilka trafikinvesteringar
som är lämpligast och tenderar att styra dessa till dyra tunnelbanebyggen.
Genom att befolkningsutvecklingen i länet minskat kraven
på T-banebyggen kommer också det statliga stödet att automatiskt nedgå.
Landstinget fullföljer nu endast beslutade och påbörjade utbyggnader.

Från regionalt håll - länsstyrelse och landsting - har vid upprepade tillfällen,
senast i samband med yttrandena över KOLT, påpekats att statsbidragen
måste kunna utgå oberoende av vilken typ av trafiksystem man
väljer att investera i. Därtill kommer att staten även bör ha intresse av
att stimulera en hög standard på den kollektiva trafiken genom att också
ge bidrag till driften. Vi vill från dessa utgångspunkter upprepa vårt krav
att det statliga stödet till kollektivtrafiken bör utgå som ett bidrag vilket
dels ger förutsättningar för en bedömning av lämpliga åtgärder för att förbättra
trafiken, dels säkerställa att landstinget som huvudman för trafiken
också får ett reellt och totalt ansvar för dess uppläggning och drift. Detta
är från både demokratiska och praktiska utgångspunkter ett starkt önskemål.

Stockholmsregionen är i stort behov av vägutbyggnader i syfte att dels
minska trycket mot Stockholms centrala delar genom ett sammanhängande
system av kringfartsleder, dels för att förbättra förutsättningarna för regional
balans genom att länets ytterområden knyts fastare till Stor-Stockholmsområdet.
Mot denna bakgrund framstår statsmakternas nuvarande tilldelning
av vägmedel till länet som olycklig och uttryck för en bristande förståelse
för regionens problem.

De nyligen fastställda flerårs- och fördelningsplanerna för 1976-1980 innebär
en drastisk nedskärning i förhållande till tidigare planer. Så minskas
exempelvis medelstilldelningen till regionen i fördelningsplanen med totalt
ca 90 milj. kr. Detta är som framhållits av både länsstyrelsen och landstinget
helt oacceptabelt och kommer oundvikligen att få negativa konsekvenser
för trafikmiljö och trafiksäkerhet.

Situationen förvärras därtill av att vägverket under den nu genomförda
planeringsomgången visat en påtaglig motvilja mot att ta hänsyn till de
synpunkter som under remissbehandlingen framförts av kommunala och
regionala organ i regionen. Man har från verkets sida bemött kritik mot
avvägningen mellan olika projekt i planerna med antydningar om att för
det fall länet inte accepterar denna avvägning måste man överväga att låta
medel gå till projekt i andra delar av landet. Bortsett från det ur demokratisk
synpunkt olämpliga i detta agerande innebär det en uppenbar risk att remissarbetet
i fortsättningen inte kommer att upplevas som meningsfullt
från remissinstansernas sida.

Vi vill starkt understryka vikten av att statsmakterna vid den fortsatta

Mot. 1975/76:2155

10

medelstilldelningen till Stockholms län beaktar nödvändigheten av att projekten
utbyggnad och förbättring av Norrtälje- och Nynäsvägarna liksom
kringfartsleder av typen Norra Länken och Söderleden kan genomföras snarast
möjligt.

I föregående års motion behandlades även frågan om Bromma flygplats
framtid liksom skärgårdsfrågorna. Dessa frågor behandlas nu i särskilda motioner
till årets riksdag.

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs*
att riksdagen

1. beslutar att helt upphäva det obligatoriska etableringssamrådet

2. uttalar att kontroll av företagsetableringar i Stockholms län ej
skall införas

3. i skrivelse till regeringen hemställer att denna utfärdar anvisningar
till statliga verk och myndigheter att dessa vid sina
lokaliseringsöverväganden vad gäller etableringar i Stockholms
län beaktar önskemålet om en bättre inomregional balans vad
gäller sysselsättningstillfällen

4. ger regeringen till känna att Stockholmsregionens arbetsmarknadspolitiska,
ekonomiska och näringspolitiska problem fortsättningsvis
bör ägnas större uppmärksamhet i samband med
statlig regionalpolitisk planering.

Stockholm den 27 januari 1976

H. BERTIL LIDGÅRD (m)
ASTRID KRISTENSSON (m)
BRITT MOGÅRD (m)
BERTIL AF UGGLAS (m)
ALLAN HERNELIUS (m)
INGRID DIESEN (m)
GEORG DANELL (m)

FILIP W. FRIDOLFSSON (m)
MARGARETHA AF UGGLAS (m)

ALLAN ÅKERLIND (m)
ANDERS WIJKMAN (m)
ALF WENNERFORS (m)

* (Se även motion 1975/76:2156)