om statsbidrag till zigenarföreningar, m. m.
Motion 1976/77:989 av herr Werner m. fl.
12
Motion
1976/77: 989
av herr Werner m. fl.
om statsbidrag till zigenarföreningar, m. m.
Det finns ingen annan folkgrupp i vår kulturkrets som har omgetts av
så mycket mystifierande mytbildning som den zigenska. Mytbildningen har
framför allt tjänat syftet att rättfärdiga alla de förföljelser och den ständiga
diskriminering som gruppen utsatts för. Vi kan i uppslagsverk och "vetenskapliga”
verk långt in på 1960-talet läsa om zigenarna som ett "vandrarfolk”
med särskild begåvning för "tjuveri” och skumma affärer, de
har dessutom "en naturlig musikalisk begåvning". Det anses även vara
så att "Z. visar stor härdighet vid klimatförändringar och stor förmåga att
uthärda umbäranden, strapatser och kroppsliga skador". Dessa uppgifter
tillhandahålls i riksdagens handbibliotek exempelvis i Svensk uppslagsbok.
Det finns ingen anledning att i det här sammanhanget gå djupare in
på orsakerna till diskriminering och förföljelse och alla de olika former dessa
har tagit historiskt och i nuet. Det kan räcka med att konstatera att zigenarna
fortfarande som grupp är utestängda från normalt deltagande i samhällslivet.
Det gäller framför allt utbildning och arbetsmöjligheter, men också när det
gäller bostäder förekommer en diskriminering, som innebär att hyresvärdar
vägrar acceptera zigenare som hyresgäster eller försöker hävda att de bara
vill ta emot ett visst antal. Det är möjligt att sätta upp sådana restriktioner
dels därför att zigenarna som grupp är totalt maktlösa, dels därför att det
ingår i myndigheternas filosofi när det gäller att "lösa zigenarproblemet"
att man inte skall "ha för många på samma ställe".
Gruppen zigenare har vuxit ganska kraftigt här i landet under de senaste
tio åren. Det största tillskottet har kommit genom invandring från Finland,
men betydande grupper har också kommit från Frankrike och Polen som
flyktingar. Sett som en del av den totala invandringen utgör zigenarna dock
bara en mycket liten del. Totalt finns i de nordiska länderna ca 8 000 zigenare
och då bor fortfarande den största delen i Finland.
Karaktäristiskt för behandlingen av zigenarna från myndigheternas sida
har varit att man med olika medel försökt förmå dem att låta sig assimileras
i det svenska samhället, med avsägande av sina sociala bindningar inom
gruppen och avståndstagande från sin sociala och kulturella identitet. Man
har således försökt, på ett som man får förmoda omedvetet sätt. fullfölja
mordet på den zigenska kulturen, så som det pågått under århundraden
av förföljelser och diskriminering. Resultatet har blivit förslumning och social
apati som har drabbat en stor del av zigenarna. Rader av självutnämnda
zigenarexperter har stått upp och lyckats få myndigheternas öra för sina
olika idéer om hur zigenare skall behandlas. Zigenarna själva har däremot
Mot. 1976/77:989
13
mycket sällan fått gehör för sina uppfattningar om vad som bör göras.
Zigenarna har nu själva sedan ett antal år skapat den organisatoriska
basen för att själva ta del i arbetet på att åstadkomma bättre sociala och
kulturella villkor. Det har skett genom bildandet av Stockholms finska zigenarförening
år 1972, Nordiska zigenarrådet år 1973 och Zigenarflyktingarnas
förening i Sverige år 1974. Dessa organisationer har intimt samarbete,
och även Nordiska zigenarrådet, som är avsett som nordiskt samarbetsorgan,
har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till Sverige. Namnet Stockholms
finska zigenarförening är något missvisande, eftersom föreningen har medlemmar
och försöker vara verksam över hela landet.
Zigenarföreningarna kan spela en mycket viktig roll för att ta till vara
den zigenska gruppens intressen. Men för detta fordras först ett officiellt
erkännande av deras arbete, bl. a. genom att det betraktas som en självklarhet
att de skall delta i olika kommunala och statliga kommittéer och arbetsgrupper
när zigenarfrågor behandlas. Hittills har inte detta skett annat än
i mycket begränsad och godtycklig omfattning. Till detta kommer att de
zigenska föreningarna måste få helt andra ekonomiska förutsättningar att
arbeta än vad de hittills haft. Bortsett från ett anslag på 5 000 kr. per år
från invandrarverket till den finska zigenarföreningen, har verksamheten
finansierats helt genom medlemsavgifter. Eftersom medlemmarna undantagslöst
lever under svåra ekonomiska förhållanden måste medlemsavgifternas
storlek hållas lågt och det har betytt att man helt tvingas lita till
frivilliga krafter. Sådana har inte saknats, men med tanke på det enorma
arbetsfält det här rör sig om, måste ändå möjligheterna att klara uppgifterna
på frivillig väg vara mycket begränsade. Vi föreslår därför att Stockholms
finska zigenarförening och Zigenarflyktingarnas förening i Sverige medges
ett anslag på vardera 125 000 kr. för att bygga upp en fast verksamhet
På grund av de speciella förhållanden som gäller för den zigenska gruppen
anser vi att detta anslag bör beviljas i särskild ordning, utanför de anslag
som i övrigt utgår till invandrarnas riksorganisationers verksamhet.
Det är helt uppenbart att de stora problemen för den zigenska gruppen
finns i de grundläggande sociala förhållandena kring bostad, utbildning och
arbete. Alltför många bor fortfarande i dåliga bostäder, exempelvis i slumbetonade
områden i de större städerna. Självfallet motverkar sådana förhållanden
försök att åstadkomma en drägligare tillvaro. Det finns en klar
motvilja, som med jämna mellanrum dokumenteras i pressen, från hyresvärdarnas
sida att upplåta lägenheter åt zigenare, liksom åt andra socialt
handikappade. Av och till har det också hänt att kommuner försökt hindra
zigenare att bosätta sig i kommunen. För ett antal år sedan inleddes ett
samarbete mellan Stockholm och kranskommunerna för att försöka åstadkomma
en jämn fördelning mellan kommunerna. Samarbetet rann ut i sanden,
eftersom alla gick in i samarbetet med föresatsen att hålla nere inflyttningen
av zigenare till sin kommun. För att motverka den inställningen
irån kommunernas sida bör staten påta sig ansvaret för en del av de bo
Mot. 1976/77:989
14
stadskostnader som kommunerna åsamkas för socialt handikappade. Det
bör inte gälla enbart zigenare, eftersom även andra grupper i samhället riskerar
att få sina möjligheteter att erhålla en bra bostad där de själva önskar
begränsade genom nuvarande förhållanden.
Många zigenare är fortfarande analfabeter. Det gäller framför allt de vuxna
generationerna, och är de inte analfabeter så har de nästan utan undantag
en mycket dålig skolunderbyggnad. De harnumera möjlighet att fåen grundläggande
undervisning, men den är tidsbegränsad och helt otillräcklig. För
att zigenare skall ha någon möjlighet att hävda sig på arbetsmarknaden,
är det nödvändigt att de bereds en skolunderbyggnad som är jämförbar
med den som övriga innevånare i Sverige får. Man bör också öppna vägar,
främst genom ekonomiskt stöd, som gör det möjligt för dem som så önskar
att gå vidare till högre utbildning.
Man härefter hand insett nödvändigheten av att ge invandrare möjlighet
att bevara och utveckla sin sociala och kulturella identitet. Stödet till invandrarorganisationerna
är ett uttryck för detta och hemspråksundervisningen
för invandrarbarn ett annat. För den zigenska gruppen är problemen
mycket större och mer djupgående än för andra minoritetsgrupper. Det beror
framför allt på att de tvingats lämna sina traditionella förvärvskällor, vilket
har gjort att den ekonomiska grunden för det kulturella livet har ryckts
undan.
Den zigenska gruppen har en rik muntlig berättartradition. men inget
eget utvecklat skriftspråk. Det finns också en musikkultur, som f. ö. har
mycket litet att göra med det som vanligen brukar förknippas med begreppet
zigenarmusik. Det finns en bred hantverkstradition, som fortfarande upprätthålls,
men bara av ett litet fåtal. Det vore möjligt att göra en lång uppräkning
av alla de unika zigenska kulturuttryck som ger den zigenska folkgruppen
dess identitet och som nu hotas av upplösning och av att falla
i glömska på grund av att den ekonomiska grunden brutit samman. Tillsammans
spänner de olika zigenska kulturuttrycken över hela folkgruppens
liv på ett sådant sätt att den måste betraktas som en kulturell minoritet.
Vi har här pekat på det ekonomiska sammanbrottet som orsak till att
den zigenska kulturen är svårt hotad. Man kan naturligtvis ifrågasätta hur
starkt sambandet mellan kulturellt och ekonomiskt liv är. Men man kan
gå tili vilken folklig kultur som helst och man finner att arbetet, sättet
att försörja sig och det dagliga livet kring detta, intar en helt central plats
i kulturen. Finns det då inget utvecklat skriftspråk, när en folkgrupp kommer
i en sådan situation som den zigenska, så kan det kulturella sammanbrottet
ske mycket snabbare än det annars skulle ha gjort.
Det finns anledning att påpeka att vad det här handlar om är någonting
mer än en plädering för bibehållande av en säregen kultur i sig. Det är
ett folks kultursom ger det dess sociala självuppfattnjng-det är dess historia,
dess uttrycksmedel, dess sätt att vara och se på sig själv och andra. Ett
folk som förlorar sin kultur hotas av en allmän förslumning. Det är vad
Mot. 1976/77:989
15
som har hänt tidigare i mänsklighetens historia och det kan räcka med
att här peka på de gamla kulturfolken i Nord- och Sydamerika.
Mot den här bakgrunden är det nödvändigt att snarast ge ett kraftfullt
stöd för att rekonstruera och bevara den zigenska kulturen. Vi föreslår därför
att åtgärder vidtas för att upprätta ett zigenskt kulturcentrum. Syftet bör
bl. a. vara att teckna det zigenska folkets historia, utveckla dess skriftspråk
och ta vara på den muntliga berättartraditionen. Där bör också finnas möjlighet
att ta till vara musikkulturen och återuppliva hantverkstraditionerna.
Den zigenska folkgruppen måste själv, genom sina organisationer, få det
avgörande inflytandet över hur kulturcentret skall vara format och hur det
skall arbeta. I anslutning till kulturcentret bör en zigensk folkhögskola inrättas,
som samtidigt som den får folkhögskolans normala uppgifter även
bör verka för att hålla den zigenska kulturen levande inom den zigenska
folkgruppen.
Under hänvisning till ovanstående hemställs1
1. att riksdagen beslutar att under XII huvudtiteln, arbetsmarknadsdepartementet,
D 3 Åtgärder för invandrare uppta ett särskilt
anslag till Stockholms finska zigenarförening och Zigenarflyktingarnas
förening i Sverige om vartdera 125 000 kr. och
att anslaget under D 3 fastställs till 8 775 000 kr.,
2. att riksdagen uttalar att åtgärder bör vidtas för ett statligt ekonomiskt
stöd till kommunerna för att stimulera till bättre bostadslösningar
för socialt handikappade,
3. att riksdagen uttalar att i kommittéer, utredningar och arbetsgrupper
där den zigenska folkgruppens förhållande diskuteras
bör denna vara representerad.
BARBRO BACKBERGER (vpk) INGA LANTZ (vpk)
JÖRN SVENSSON (vpk)
i Malmö
Stockholm den 24 januari 1977
LARS WERNER (vpk)
EIVOR MARKLUND (vpk)
NILS BERNDTSON (vpk)
C.-IL HERMANSSON (vpk)
KARIN NORDLANDER (vpk)
'(Se även motionen 1976/77:990)
