om statsanställdas rätt till fri sjukvård

Motion 1987/88:A606 av Ingemar Eliasson och Elver Jonsson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88 :A606

av Ingemar Eliasson och Elver Jonsson (fp)
om statsanställdas rätt till fri sjukvård

I samband med behandlingen av den s. k. Dagmar-reformen uttalade
riksdagen följande: Det är väsentligt att sjukvårdshuvudmännen liksom
hittills visar en positiv inställning till sådana vårdformer som utvecklats
genom handikapporganisationernas initiativ. Ett exempel härpå är psoriasisvården.

Riksdagens uttalande syftade på den alternativa psoriasisvård, som
Svenska Psoriasisförbundets avdelning (PSO) i Stockholms län bedriver
sedan 1973. Denna vård ges utan tidsbeställning vid fem behandlingsanläggningar
inom Stockholms län och omfattade år 1987 ca 80500 behandlingar
eller ca 90 % av den totala psoriasisvården i länet.

Genom bl. a. motioner och frågor har riksdagen uppmärksammats på, att
statligt anställda enligt kollektivavtal endast har rätt till fri sjukvård på betald
arbetstid, om den ges av läkare som tillhör den allmänna försäkringen eller
om det gäller sjukvårdande behandling t. ex. psoriasisvård som ges av
offentlig sjukvårdshuvudman.

Detta har av Arbetsgivarverket tolkat så att Psoriasisförbundets kooperativa
vård inte omfattas av avtalets bestämmelser om fri sjukvård. Detta trots
att verksamheten regleras genom avtal mellan Psoriasisförbundets länsavdelning
och Stockholms läns landsting.

Arbetsgivarverkets tolkning har lett till orimliga konsekvenser för såväl de
berörda myndigheterna som för de enskilda statligt anställda psoriatikerna.

I ett flertal fall har Arbetsgivarverket avslagit klagomål från enskilda
psoriatiker, som av sina arbetsgivare vägrats att utföra sin behandling vid
PSO:s anläggningar och få full ersättning för detta. Däremot har de statliga
arbetsgivarna medgivit full ersättning och rätt att utföra behandling på betald
arbetstid om vederbörande vänt sig till något av landstingets fyra hudkliniker,
trots att detta i många fall har inneburit att de anställda varit bort en stor
del av arbetsdagen och i vissa fall flera dagar per vecka.

Det ankommer visserligen inte på riksdagen att tolka gällande kollektivavtal
på arbetsmarknaden men å andra sidan måste konstateras att nu nämnda
regler för sjukvårdsersättning till statsanställda i praktiken kommit att strida
mot det ovan refererade riksdagsuttalandet.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas att flera landsting redan har
överlåtit eller överväger att överlåta viss annan sjukvårdande verksamhet åt
personalkooperativa eller enskilda bolag t. ex. vårdcentraler. Verksamheten

då genom avtal med landstinget, som också stöder den ekonomiskt. Mot. 1987/88

Likartade principiella frågeställningar bör rimligen uppkomma även i A606

dessa fall, eftersom vården formellt sett inte är offentlig men väl helt reglerad
av landstinget. Den frågeställning vi här berör är därför av stor principiell
betydelse.

Till saken hör att den enskilda patienten t. ex. har ytterst begränsade
möjligheter att välja mellan kooperativ, privat eller offentlig sjukvårdshuvudman
bl. a. beroende på upptagningsområde, bostadsort, öppethållande
etc.

Av detta följer alltså att faktorer som de statligt anställda inte kan påverka
också godtyckligt styr rätten till fri sjukvård på betald arbetstid enligt avtal.

Det bör påpekas att såväl vid Ersta sjukhus som vid City-akuten, vilka
båda drivs i privat regi, kan statligt anställda få fri sjukvård utförd på
arbetstid.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande tolkningen av begreppet fri sjukvård
och behandling vid icke-offentliga vårdinrättningar.

Stockholm den 26 januari 1988

Ingemar Eliasson (fp) Elver Jonsson (fp)

5