om statens heraldiska verksamhet
Motion 1976/77:751 av herr Nilsson i Agnäs
10
Motion
1976/77: 751
av herr Nilsson i Agnäs
om statens heraldiska verksamhet
För statens heraldiska verksamhet inrättades år 1953 en heraldisk sektion
i riksarkivet, under ledning av en förste arkivarie och statsheraldiker (numera
statsheraldiker) och en särskild nämnd, benämnd statens heraldiska nämnd.
Denna nya organisation ersatte det gamla riksheraldikerämbetet. Efter riksdagens
beslut (prop. 1973:69, LU 17, rskr 186) skall registrering av svenskt
kommunalt vapen ske efter anmälan hos kungl, patent- och registreringsverket.
Närmare föreskrifter har lämnats i Kungl. Maj:ts kungörelse om
registrering av svenska kommunala vapen den 20 juli 1973 (SFS 1973:686;
jfr SFS 1973:405 1 a $).
En uppdelning av statens heraldiska verksamhet i en beredande instans
- riksarkivets heraldiska sektion jämte statens heraldiska nämnd - och en
registrerande - patent- och registreringsverket - synes föga ändamålsenlig.
Det naturliga torde vara att upplösa den heraldiska sektionen i riksarkivet
och överföra dess befattningshavare till patent- och registreringsverket för
att där utgöra en särskild heraldisk sektion eller byrå, sidoordnad med t. ex.
namnsektionen. Patent- och registreringsverket tjänstgör redan såsom
namnmyndighet enligt föreskrifterna i namnlagen och registreringsmyndighet
för svenskt kommunalt vapen. Sistnämnda funktion skulle kunna
övertagas av den heraldiska myndigheten, förslagsvis benämnd statsheraldikerämbetet,
till vilket i så fall regeringens beslutanderätt kan delegeras.
Denna beslutanderätt synes aldrig ha varit lagligt reglerad men återgår otvivelaktigt
på Konungens "föns honorum”-funktion med medeltida ursprung,
vilket även antytts i prop. 1973:69 (s. 3). Att denna funktion kan delegeras
är ej internationellt sett unikt; i Storbritannien är den således beträffande
vapenförläningar delegerad till ett antal s. k. vapenkungar. En motsvarande
delegering har f. ö. redan föreslagits av statens heraldiska nämnd i dess
remissyttrande över 1972 års departementspromemoria.
I riksdagen har stundom motionsvis påpekatsatt statens heraldiska nämnd
saknar heraldisk sakkunskap bland sina ledamöter. Beträffande motsvarande
förhållanden i Finland må anföras som jämförelse: "Riksarkivet, vilket hos
oss fungerar som heraldiskt fackämbetsverk, behärskar i första hand det
gamla heraldiska och sfragistiska (sigillografiska) materialet, men estetisk
specialskolning ligger utanför dess råmärken. Statsrådet tillsatte därför 1957
en heraldisk kommission riksarkivet till hjälp. I kommissionen är även museal
och konsthistorisk expertis företrädd. Dessutom tillhör en jurist kommissionen.
Ordförande i denna kommission har varit riksarkivarie Yrjö Nurmio
samt sedan 1969 författaren till denna artikel. Ända sedan sin tillkomst
Mot. 1976/77: 751
11
har detta organ granskat alla nya vapen. Uppenbarligen har den på så sätt
ökade sakkännedomen ytterligare skärpt den kontroll som nya vapen tvingats
att passera.” (professor Kauko Pirinen, Finlands territoriella vapen. Finlands
kommunvapen, Helsingfors 1970, s. 25). Såsom heraldiskt sakkunnig
ingår sedan 1969 även en känd heraldiker, G. von Numers, tidigare ordförande
i Finlands heraldiska sällskap, i denna kommission.
I statens heraldiska nämnd i Sverige är däremot riksarkivarien och riksantikvarien
självskrivna, varjämte regeringen (förut Kungl. Maj:t) förordnar
två ledamöter, av vilka den ene skall vara konstnärligt sakkunnig och föreslås
av Akademien för de fria konsterna samt den andre äga sakkunskap på
det juridiskt-administrativa området. Några krav på heraldisk sakkunskap
uppställs däremot icke. Insikter på detta område förutsätts finnas hos den
föredragande tjänstemannen, statsheraldikern och riksarkivet. Situationer
kan dock uppstå, där jävsartade omständigheter föreligger, exempelvis vid
motsatsförhållande till en kommun beträffande ett av statsheraldikern uppgjort
förslag till kommunvapen. I en dylik situation skulle en neutral heraldisk
sakkunnig ledamot vara en värdefull tillgång inom nämnden. Men
även bortsett från dylika fall bör en heraldisk nämnd - liksom motsvarande
finländska kommission - ha en speciellt heraldiskt sakkunnig ledamot och
ej vara helt beroende av föredraganden. Detta synes desto angelägnare som
nämnden har en uttalad karaktär av att vara ett forum för vetenskapliga
bedömningsfrågor, men vare sig av verkscheferna eller de båda andra ledamöterna
kräves formellt någon vetenskaplig meritering.
Skäl talar således för att även den svenska heraldiska nämnden tillföres
ökad sakkunskap på det heraldiska området. Vederbörande, som bör vara
vetenskapligt meriterad inom sakområdet genom utgivna skrifter eller på
annat sätt, förordnas av regeringen efter förslag av heraldiska institutioner
och organisationer verksamma inom landet, såsom Svenska nationalkommittén
för genealogi och heraldik, Arvid Berghmans heraldiska stiftelse vid
kungl, biblioteket, svenska avdelningar av Societas Heraldica Scandinavica,
Svenska kommunalheraldiska institutet m. fl.
Under åberopande av vad här anförts hemställs
att riksdagen måtte besluta att hos regeringen begära dels att statens
heraldiska verksamhets beredande och registrerande instanser
sammanförs till ett organ med självständig beslutanderätt,
dels att i statens heraldiska nämnd måtte ingå en särskild
heraldiskt sakkunnig, förordnad av regeringen efter gemensamt
förslag av vissa heraldiska institutioner och organisationer.
Stockholm den 25 januari 1977
TORE NILSSON (m)
i Agnäs
