om smärtlindring vid förlossning

Motion 1978/79:1272 av Inga Lantz m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

4

Motion

1978/79:1272

av Inga Lantz m. fl.
om smärtlindring vid förlossning

Det är nu nästan 10 år sedan riksdagen fattade beslutet att alla kvinnor som
så önskade skulle ha rätt till smärtlindring vid förlossning. I riksdagens egen
tidning Från Riksdag & Departement nr 35 speglades minst sagt en falsk bild
av verkligheten när tidningen på första sidan refererade förra årets debatt i
denna fråga med orden: ”Rätt till smärtlindring vid förlossning skall alla
kvinnor ha som så önskar. Det beslutade riksdagen 1971. Ännu har beslutet

inte genomförts helt (vår kursiv) och i riksdagen behandlades .”

Fortfarande får, enligt socialstyrelsens senaste rapport från mars 1978, bara 5
procent epiduralblockad, som ger den bästa smärtlindringen, och bara 5,5
procent får paracervikalblockad. Det är med andra ord nästan omöjligt för
kvinnor att få den hjälp de behöver. Särskilt omöjligt är det att få
smärtlindring på natten.

Det gör ont att föda barn. En kvinna säger i en intervju i Aftonbladet 2 mars
1977: ”Jag tycker så illa om den där frälsningsläran som går ut på att man ska
vara duktig, snäll och lätt att handskas med. Jag tänkte i början av
förlossningen att jag inte skulle besvära. Jag skulle andas och allt skulle gå
bra. Men jag insåg ju snabbt att jag måste 'besvära’, jag måste ringa på
personal och få hjälp. Jag hade blivit lovad Paracervikalblockad men först var
det för tidigt att ge den och sen hade det plötsligt blivit för sent så jag fick
ingenting. Jag kunde bara inte utföra någon medveten handling som att
andas djupt eller slappna av när jag hade som mest ont. Där stod barnmorskan
och personalen och försökte leda mig rätt i andningsschemat. De skrek vid
sängen andas, ut - in, ut - in, spänn dig inte lilla vän, slappna av. Jag trodde
jag skulle bli galen, jag ville sparka med benen och ta livet av mig själv för att
komma undan.”

Alla har det inte så svårt, men många. Det visar ett antal undersökningar
som gjorts på kvinnors smärtupplevelser vid förlossningar. I en undersökning
från Uppsala redovisas att uppemot 85 procent av kvinnorna behöver s. k.
effektiv smärtlindring, i andra rapporter ligger behovet mellan 40 och 83
procent. En annan undersökning visar att var femte kvinna får psykiska eller
fysiska besvär av graviditeten eller förlossningen.

I en undersökning gjord vid Fluddinge sjukhus 1976 visar det sig att vid
hälften av alla förlossningar så skulle effektiv smärtlindring ha behövts.
”Våra undersökningsresultat tyder på att behovet av effektiv smärtlindring är
av storleksordningen 50 procent av alla förlossningar och ifråga om metoder
fördelar sig behovet lika mellan epiduralanestesi och paracervikalblockad.”
(Läkartidningen 78:3). I rapporten från socialstyrelsen, mars 1978, uppskattar

Mot. 1978/79:1272

5

man försiktigt att mellan 30 och 50 procent av alla kvinnor vill ha effektiv

smärtlindring. I samma rapport konstateras att ” utvecklingen gått

långsamt och att möjligheterna att få effektiv smärtlindring är ojämnt
fördelade över landet”.

Praktiskt taget alla kvinnor upplever smärta under förlossningen. Men
smärtorna har inte bara en fysiologisk grund. Fortfarande är, trots alla
kontraceptiva metoder som finns, uppemot 40 procent av alla graviditeter
oplanerade och dessa kvinnor har ofta svårare smärtupplevelser vid förlossningarna.
En undersökning som gjorts i L und och Västervik visaratt kvinnor
som hade en otrygg social situation kände mer smärta än andra kvinnor.
Också ångest förstärker smätupplevelsen.

Det finns med andra ord olika riskgrupper bland gravida kvinnor och det är
viktigt att resurser sätts in inom mödrahälsovården för att spåra riskgrupperna
under början av graviditeten för att ge dessa kvinnor dels psykosocialt
stöd, dels underlätta den kommande förlossningen.

Varför är det fortfarande nästan omöjligt för kvinnor att få den hjälp de
behöver under graviditeten och under förlossningen? I socialstyrelsens
rapport heter det: ”Riksdagens uttalande kom oväntat för många och var

sannolikt otillräckligt förankrat hos berörda parter” och vidare ” beslutet

togs dock isolerat ur sitt sammanhang inte heller satsades mer

resurser till obestetrisk smärtlindring.” Man bör komma ihåg att det är nästan
10 år sedan beslutet togs, och hade den politiska viljan funnits, hade resurser
kunnat anslås under alla dessa år, så att kvinnor åtminstone i dag hade haft
möjlighet till smärtlindring.

I rapportens slutkommentar heter det att det nu finns ”goda förutsättningar
för en fortsatt utveckling mot de mål angående smärtlindring vid
förlossning som riksdagens uttalande 1971 angav. Utvecklingstakten
bestäms bl. a. av de samhällsekonomiska ramarna.” Med ett sådant uttalande
kan man starkt betvivla att kvinnors rätt till smärtlindring kommer att
förverkligas.

Enligt vpk:s mening måste bristen på läkare och annan personal inom
mödra- och förlossningsvård försvinna och dessutom måste alla katagorier av
personal finnas tillgängliga alla tider på dygnet på förlossningsavdelningarna.
Vid fördelningen av läkartjänster måste denna del inom sjukvården få de
resurser som är nödvändiga för att kvinnors rätt till effektiv smärtlindring
skall kunna garanteras. För barnmorskor som nyligen genomgått utbildning
föreligger numera inga formella hinder att administrera och ge vissa former
av smärtlindring. Det är nödvändigt att de barnmorskor som har utbildning i
detta också i praktiken får utföra dessa arbetsmoment så länge som bristen på
läkare är så stor inom förlossningsvården. Tidigare utbildade barnmorskor
måste få möjligheter till fortbildning inom detta område. Mer resurser måste
också anslås till forskning för att utveckla och utvärdera nya metoder inom
förlossningsvården.

Den psykoprofylaktiska metoden kan i vissa fall ge en bra psykologisk

Mot. 1978/79:1272

6

smärtlindring och alla gravida kvinnor borde erbjudas att genomgå kurs i
psykoprofylax. Men denna metod kan bara ses som ett komplement, inte som
ett alternativ till de kliniska metoderna.

Följande punkter måste uppfyllas om riksdagsbeslutet från 1971 skall
kunna förverkligas:

1. att läkare med adekvat utbildning skall finnas tillgängliga på förlossningsavdelningarna
dygnet runt,

2. att åtgärder vidtas så att de barnmorskor som i dag behärskar metoder
som leder till effektiv smärtlindring ges verklig möjlighet att utöva dessa,

3. att läkarna på förlossningsavdelningarna får skyldighet att fortlöpande
praktiskt handleda barnmorskorna i dessa metoder,

4. att tidigare utbildade barnmorskor snarast erhåller kompletterande
utbildning i detta avseende,

5. att planläggning skall ske för paracervikal-, epidural- och pudendusblockadens
införande alla tider på dygnet vid kvinnoklinikerna,

6. att samtliga gravida kvinnor genom mödrahälsovården får möjlighet att
genomgå kurs i psykoprofylax,

7. att resurser anslås för mer forskning kring förlossningsvården.

Med stöd av ovanstående hemställes

att riksdagen hos regeringen hemställer om åtgärder för att
förverkliga riksdagens beslut från 1971 om smärtlindring vid
förlossning i enlighet med motionens riktlinjer.

Stockholm den 24 januari 1979
INGA LANTZ (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

TORE CLAESON (vpk) EVA HJELMSTRÖM (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk)