om smärtlindring vid förlossning, m. m.

Motion 1975:1266 av fru Lantz m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motioner nr 1266-1271

Mot. 1975
1266-1271

Nr 1266

av fru Lantz m. fl.

om smärtlindring vid förlossning, m. m.

Det finns olika typer och metoder för smärtlindring vid förlossning. För
det första finns det smärtstillande medel som ges i tablettform eller som
insprutning för en mer allmän avslappning. För det andra finns det metoder
där inhalation av gaser, t. ex. lustgas, används. För det tredje finns det
lokalbedövning av de nerver som leder smärtförnimmelsen till hjärnan.
Dessutom finns det psykoprofylax, som innebär en speciell andningsteknik,
muskelavslappning och ett aktivt förlossningsarbete med förlossningspersonalens
hjälp. Dessutom kan hypnos användas vid förlossningar. De tre
förstnämnda metoderna praktiseras allmänt på förlossningsavdelningarna.
Dessa metoder ger ingen effektiv smärtlindring för de flesta barnaföderskor.
Paracervikal- och pudendusblockad samt epiduralanestesi tillhörden fjärde
kategorin av smärtlindringsmetoder. Av dessa kan epiduralanestesin ge
smärtfrihet under hela förlossningen. Det finns ingen metod som generellt
passar alla kvinnor, och ingen smärtlindringsmetod kan ges rutinmässigt.

”Smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje kvinna som
så önskar skall få uppfyllt”, står det i socialutskottets betänkande 1971:40.
Riksdagens beslut i denna fråga blev också att varje kvinna skall ha rätt
till smärtlindring vid förlossning. Tillgänglig statistik visar att riksdagens
principbeslut från 1971 inte givit önskvärt resultat. Antalet förlossningar
uppgick 1973 till ca 110 000 i landet. Endast 7 kvinnor på 1 000 fick 1973
effektiv smärtlindring i form av epiduralanestesi och bara 350 på 1 000 fick
pudendusblockad.

Det finns ca 90 kvinnokliniker i landet; i dessa ingår 9 regionsjukhus
med möjlighet att ge effektiv smärtlindring. Det finns ca 30 centrallasarett
eller länssjukhus; som krav för benämningen länssjukhus ställs att sjukhuset
skall ha full service för förlossning. Av dessa 30 kan bara drygt hälften
uppfylla det kravet. Kvinnor kan få effektiv smärtlindring i form av epiduralanestesi
vid ett tjugofemtal kliniker men bara på dagtid. Som exempel
kan nämnas Huddinge sjukhus, som är ett av Europas nyaste och modernaste
sjukhus, där avancerad smärtlindring i form av epiduralanestesi inte kan
erbjudas eftersom sjukhusets anestesiologiska service inte är tillräcklig. Det
är fortfarande nästan omöjligt för en kvinna att få effektiv smärtlindring
om hon skulle behöva eller vilja det, trots att det sägs i socialstyrelsens
Råd och Anvisningar att ”barnaföderskans önskan beträffande smärtlindring
vid förlossning skall tillgodoses i den utsträckning medicinska skäl medger”.

Olika undersökningar har försökt kartlägga kvinnors smärtupplevelser och

1 Riksdagen 1975. 5 sami. Nr 1266-1271

Mot. 1975:1266

2

behov av smärtlindring. Resultaten från dessa undersökningar skiftar, men
alla vittnar om kvinnors önskan till effektivare smärtlindring. Det har t. ex.
uppgivits att en tredjedel av alla kvinnor upplever så stark förlossningssmärta
att de har behov av effektivare smärtlindring. I en undersökning från Uppsala
visas att man får betydligt högre siffror på upplevd outhärdlig smärta om
registreringen görs omedelbart efter förlossningen. I denna undersökning
upplevde inte mindre än 84 % av kvinnorna en outhärdlig smärta. I en
nyligen publicerad undersökning redovisas att 83 % av kvinnor i Lund och
40 96 av kvinnor i Umeå upplevt förlossningssmärtorna som outhärdliga.
Det finns också undersökningar som visar att 30-50 96 av kvinnorna upplevt
den smärtlindring som erbjudits dem som helt otillfredsställande. Andra
undersökningar visar att var femte kvinna får psykiska eller fysiska besvär
av graviditeten eller av förlossningen. I andra medicinska sammanhang betraktas
det som en självklarhet att patienten inte skall behöva uppleva onödig
smärta. Så är ofta inte fallet vid förlossningssmärta. Kvinnor med stark
smärta vid förlossning måste få riktig smärtlindring; det är bättre för både
barnet och modern än att modern skall utstå svåra smärtor. Bara kvinnan
själv kan avgöra om hon har outhärdliga smärtor. En starkt smärtpåverkad
moder påverkar negativt hela förlossningsförloppet, och detta kan få allvarliga
konsekvenser.

Förlossningsupplevelsen är inte bara en fråga om smärtstillande medel.
Många andra faktorer spelar in, t. ex. rädslan för det oundvikliga och förändringen
av livssituationen. Kravet på förbättrad smärtlindring vid förlossning
innebär också ökade krav på förbättring av hela mödrahälsovården.
Dagens mödrahälsovård är ensidigt kroppsligt inriktad och ger bara en tillfredsställande
kroppslig vård. På grund av personalbrist och därmed sammanhängande
tidsbrist och en kroppsligt inriktad utbildning finns det mycket
små möjligheter att hjälpa gravida kinnor med psykiska och sociala problem
som kan uppstå i samband med en graviditet. Gravida kvinnor måste få en
bättre psykisk förberedelse inför förlossningen. Undersökningar
visar att en femtedel av blivande mödrar har problem av sådan art att avancerad
psykiatrisk behandling är nödvändig. Kvinnor som drabbas av störningar
är i regel sådana som lever under psykologiskt och socialt svåra
förhållanden. Undersökningar visar att dessa kvinnors egen barndom ofta
varit otillfredsställande med störda relationer till sina egna föräldrar. Dessa
kvinnor har således ofta negativa förebilder att utforma sitt eget blivande
föräldraskap på. Man kan tala om ett psykologiskt arv eller säga: ”Dagens
neurotiska moder föder morgondagens neurotiska moder.” För att kunna
få stöd i denna kritiska livsperiod måste de gravida kvinnorna och de nyblivna
mödrarna själva vara aktiva och söka hjälp, eftersom samhällets institutioner
inte bedriver uppsökande verksamhet.

Mödraförberedelse måste starta redan före graviditeten, och den nuvarande
mödraundervisningen bör kompletteras med en allmän föräldraundervisning.
De kurser som i dag erbjuds blivande föräldrar (barnavårdskurs,

Mot. 1975:1266

3

psykoprofylax, förlossningsträning) besöks mest av de resursstarka kvinnorna
(som har god utbildning, god ekonomi). Som exempel kan nämnas
att år 1971 deltog bara en tredjedel av alla blivande mödrar i mödraundervisningen.

1 mödraförberedelsen bör också ingå individuell rådgivning. Det skulle
vara värdefullt om psykologisk expertis kunde knytas till mödrahälsovården
och förlossningsvården. Psykologen skulle t. ex. ha möjlighet att spåra de
s. k. riskfallen under graviditeten, ge undervisning till personal vid mödraoch
förlossningsvården, utföra intervjuer av förlösta patienter samt ha hand
om och hjälpa de patienter som efter förlossningen har psykiska problem,
vilket ofta förekommer. Mödrahälsovården måste förändras så att den rent
kroppsliga vården kompletteras med en psykisk och social vård. Det är
därför bl. a. nödvändigt med följande åtgärder:

att mödrahälsovården ges ökad beredskap för att ge behövande kvinnor
psykisk och social hjälp,

att personaltätheten inom mödrahälsovården ses över, så att reell möjlighet
skapas för samtal mellan läkare och patient och mellan barnmorska och
Patient,

att psykologtjänster inrättas på varje mödravårdscentral och BB för att
möjliggöra för mödrahälsovården att bedriva en aktivt uppspårande verksamhet.

Det finns många samverkande orsaker till att riksdagens beslut från 1971
inte gett önskat resultat. I socialstyrelsens rapport från 1973, Förlossningsvårdens
organisation, kan man läsa följande:

Fullständig smärtfrihet under hela förlossningsförloppet med nuvarande
metoder och resurser - och sannolikt inom de närmaste decennierna - kan
endast uppnås vid full narkos vid på förhand planerade kejsarsnitt. Å andra
sidan kan redan i dagens läge utan större resursökning acceptabel smärtlindring
ges på region-, läns- och vissa länsdelssjukhus, dvs. alla vårdnivåer
som har en ständig beredskap inom operation och anestesi. (Vår kursiv.)

Det är betydelsefullt att riksdagen med hänvisning till ovan citerade utdrag
ger socialstyrelsen direktiv om hur riksdagens principbeslut från 1971 skall
följas upp så att intentionerna i beslutet skall kunna förverkligas. Det råder
också brist på personella resurser inom förlossningsvården, i första hand
på läkare. För en fullgod förlossningsanestesi fordras tillgång till specialtränad
personal 24 timmar om dygnet. Sådan torde f. n. inte finnas på någon förlossningsavdelning
i landet. Förutom att det behövs läkare med adekvat
utbildning på alla kvinnokliniker behövs det tillgång på läkare dygnet runt.
Barnmorskornas utbildning borde kompletteras så att de kan tillämpa metoder
som ger effektiv smärtlindring. En omfattande upplysningsverksamhet
måste bedrivas på mödravårdscentralerna för att informera kvinnorna
om de möjligheter och de rättigheter till smärtlindring som varje kvinna,
åtminstone i teorin, har.

Stora resurser måste anslås till forskning för att utveckla metoder med

Mot. 1975:1266

4

minimala risker för moder och barn. I de remissyttranden som inkom på
1974 års vpk-motion i denna fråga heter det bl. a. från statens medicinska
forskningsråd och Uppsala universitets medicinska fakultet:

En av anledningarna till att riksdagens beslut om rätt till smärtlindring
vid förlossning inte lett till önskat resultat är utan tvivel bristande kunskaper
om olika smärtlindringsmetoders inverkan på modern och barnet. Många
läkare i ansvarig ställning anser sig sakna tillräckligt vetenskapligt underlag
för en säker bedömning av riskerna i samband med kvalificerade former
av smärtlindring. De saknar därigenom också underlag för en bedömning
av vilka resurser som skall krävas av sjukvårdshuvudmännen för att reformen
praktiskt skall kunna genomföras.

Sådan tveksamhet bör inte få innebära att riksdagen avstår från att mera
positivt uttala sig för en uppföljning av 1971 års principbeslut. Det antagna
utskottsbetänkandet vid 1974 års riksdag om att avväga forskning om smärtlindring
vid förlossning "mot resurserna för andra angelägna forskningsområden”
uttrycker i och för sig en självklarhet, som emellertid inte bör
tillåtas få tjäna som anledning till att riksdagen för sin del avstår från att
understryka denna frågas största betydelse. Det bör därför uttalas att en
samlad översyn av nu erforderliga initiativ bör företas för en uppföljning
av 1971 års principbeslut.

Med stöd av det anförda hemställs1

att riksdagen uttalar

1. att läkare med adekvat utbildning skall finnas tillgänglig på
förlossningsklinikerna dygnet runt,

2. att planläggning skall ske för paracervikal- och pudendusblockadernas
samt epiduralanestesins införande vid kvinnoklinikerna,

3. att mödrahälsovården skall förbättras enligt riktlinjer som anförts
i motionen,

4. att psykoprofylaxmetoden märmare skall utredas samt att förutsättningar
för dennas användande skall säkerställas på förlossningsavdelningarna,

5. att en samlad översyn skall företas över erforderliga initiativ
för att riksdagens principbeslut från 1971 skall förverkligas.

Stockholm den 27 januari 1975

INGA LANTZ (vpk)

TORE CLAESON (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk)

SUNE OLSSON (vpk)
i Stockholm

KARIN NORDLANDER (vpk)
BERTIL MÅBR1NK (vpk)

'(Se även motion 1975:1384)