om slopande av avgifter i den offentliga öppna sjukvården

Motion 1978/79:1250 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

16

Motion

1978/79:1250

av Lars Werner m. fl.

om slopande av avgifter i den offentliga öppna sjukvården

Avgiftssystemet inom den offentliga öppna sjukvården grundas på ett
system där patienten betalar en mindre del, f. n. 20 kr., och försäkringskassan
den större delen, f. n. 93 kr. För besök hos annan vårdpersonal än läkare råder
andra normer. Vissa typer av besök inom förebyggande vård är helt
avgiftsfria.

Det nuvarande systemet var naturligtvis ett framsteg när det infördes som
7-kronorsreform. Detsamma kan också sägas om det högkostnadsskydd (8kort,
15-kort o.d.) som flertalet sjukvårdshuvudmän infört.

Samtidigt är dock nackdelarna uppenbara:

1. Den direkta patientavgiften utgör en ringa del av landstingens inkomster,
medan däremot administrationskostnaderna är avsevärda. Införandet av
den rabattering högkostnadsskyddet utgör ökar naturligtvis ytterligare de
administrativa kostnaderna.

2. Systemet prioriterar på ett olyckligt sätt läkarbesök i förhållande till
besök hos andra personalgrupper. En tendens inom sjukvården som bör
understödjas är att sjuksköterskor, socialarbetare, psykologer och andra
personalgrupper mer aktivt deltar i den utåtriktade patientkontakten.
Nackaprojektet i Stockholms län visar exempelvis att mentalvårdspersonal
under fortlöpande handledning och vidareutbildning kan göra stora insatser i
den öppna psykiatriska vården.

3. Det nuvarande systemet prioriterar på ett olyckligt sätt de specialiteter
som har en relativt teknisk-medicinsk inriktning med möjlighet till många
läkarbesök per tidsenhet. Däremot blir det kostsammare för landstingen att
bygga ut verksamhetsområden där verksamheten är inriktad på långvariga
samtal och socialmedicinskt präglat utredningsarbete.

4. Systemet med patientavgifter försvårar en integration med den öppna
socialvården - där befattningshavarna av naturliga skäl ej tar ut någon avgift
vid besöken.

5. I den mån patientavgiften har någon återhållande effekt på efterfrågan
av sjukvård är det en effekt som i första hand drabbar de socialt svagaste
grupperna i samhället - grupper där man har den högsta sjukligheten.

En rationellare ordning förefaller det vara att alla patientavgifter tas bort
inom öppenvård och att sjukvårdshuvudmännen (landstingen) ersätts med
motsvarande belopp av försäkringskassan. Detta ger också möjligheter att
utarbeta ett ersättningssystem som likställer olika specialiteter och besök hos
olika personalgrupper inom den öppna vården.

Vårdavgifter i öppen vård utgör ej heller någon större inkomstkälla för

Mot. 1978/79:1250

17

landstingen. Av de samlade bruttointäkterna svarar dessa för ca 3 %.
Kostnaderna för att administrera avgifterna torde å andra sidan vara rätt höga,
varför nettotillskottet i bästa fall blir ett par procent.

Med hänvisning till vad som anförts yrkas

att riksdagen uttalar att patientavgifterna inom sjukvården bör
avskaffas och sjukvårdsersättningen från försäkringskassan
höjas i motsvarande mån samt hemställer hos regeringen om
förslag härom.

Stockholm den 24 januari 1979
LARS WERNER (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) EIVOR MARKLUND (vpk)

JÖRN SVENSSON (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

KARIN NORDLANDER (vpk)