om skyldighet för uppbördsmyndighet att biträda med skatteberäkning.
Motion 1975:1097 av herr Wennerfors
Mot. 1975:1097
14
Nr 1097
av herr Wennerfors
om skyldighet för uppbördsmyndighet att biträda med skatteberäkning.
Under årens lopp har i olika sammanhang många gånger framförts kritik
mot det svenska skattesystemet för svårigheterna att tränga in i och förstå
det. Den grundläggande lagen, kommunalskattelagen, tillkom år 1928. Samhällsutvecklingen
under de 46 åren därefter har varit snabb, och stora förändringar
har skett; bl. a. har krisen i början av 1930-talet, krigsåren
1939-1945 och efterkrigstiden genomlevts. På 1950- och 1960-talen skedde
en stark internationalisering, samtidigt som skatterna nådde höjder som
förr ansågs omöjliga.
Det är uppenbart att 1928 års lagstiftning ej kunnat bibehållas oförändrad
under alla åren, utan tillägg och ändringar har undan för undan måst göras.
Även nya lagar, mer eller mindre tillfälliga, har tillkommit. Det vore även
underligt om inte olika motstridiga regler och inadvertenser skulle uppkomma,
särskilt som många ändringar i ökande takt synes tillkomma hastigt
för att lösa aktuella problem.
För att komma till rätta med dessa problem har i lagstiftningen börjat
införas dispensregler eller skyldighet närmast för riksskatteverket att utfärda
tillämpningsföreskrifter. Trots beaktansvärda ansträngningar att ge klara regler
visar det sig dock oftast att reglerna ej passar för alla variationer som
förekommer i verkligheten.
Även för de personer som yrkesmässigt sysslar med skattefrågorna, antingen
på den fiskala sidan eller för att hjälpa de skattskyldiga, är svårigheterna
stora att rätt tolka lagarna. Detta medför även att icke avsedda
luckor kan uppstå, som utnyttjas av starkt skattemedvetna personer. Om
skattelagarna således för dem som kan anses vara experter är svårtolkade,
hur mycket mera gäller då detta icke för alla dem som icke är så hemmastadda
på skattelagstiftningens område.
Svårigheterna gäller inte bara tolkningen av skattelagarna, t. ex. i avseende
på skattepliktiga inkomster och icke avdragsgilla kostnader. Det gäller även
det som borde vara relativt enkelt, nämligen beräkningen av skatten för
fysiska personer.
Tidigare gällde samtaxering av makars inkomster och förmögenheter. Av
skilda skäl beslöts dock att vardera maken skulle beskattas för sina inkomster,
men beslutet gällde enbart arbetsinkomster. Övriga inkomster skulle
beskattas efter progressiviteten hos den make som har högsta arbetsinkomsten.
Detta genomförs på så sätt, att skatten uträknas på det totala
Mot. 1975:1097
15
beloppet av arbetsinkomst och övriga inkomster. Man benämner därför arbetsinkomster
A-inkomster och övriga B-inkomster. Den skatt som således
kan framräknas som hänforlig till B-inkomsterna skall fördelas mellan makarna
i förhållande till inkomsterna. Även förmögenhetsskatten skall fördelas.
På detta för vanliga medborgare svårberäknade sätt påförs makarna sin
andel av skatten.
I de flesta fall torde man dock kunna förenkla beräkningarna genom
att begränsa kontrollen till det för makarna gemensamt uträknade beloppet,
då fördelningen nog oftast har ringa betydelse i varje fall för familjeekonomin.
Efter 1946 års uppbördsändring med källskatter och preliminära inbetalningar
sker avräkningen mellan definitiv och preliminärbetald skatt på
skattsedeln. Då det emellertid visade sig att många missbrukade möjligheten
till skattekrediter infördes räntedebiteringför skatteskulder överstigande vissa
gränsbelopp. Denna ränta, som under årens lopp ökats, är i vanlig ordning
avdragsgill från övriga inkomster. 1 samband med att skillnaden ökade mellan
högre ränta på skatteskulder och betydligt lägre ränta på skattefordringar
började skattskyldiga observera att kvittning ej skedde mellan för mycket
inbetald skatt för ena maken och för litet för den andre. Det torde dock
för de flesta vara obekant att man efter begäran hos myndigheterna kan
få beloppen kvittade. Det görs alltså ej ex officio, vilket medför att många
får betala för mycket i ränta.
Skattelagarna medger att s. k. fyllnadsinbetalning kan ske senast den 30
april det år taxeringen sker och att detta belopp tillgodoräknas som inbetalt
under beskattningsåret.
Även här har missbruk skett, så att ev. räntegottgörelse på för mycket
inbetald skatt under taxeringsåret ej sker med lika hög ränta som på tidigare
inbetalda belopp.
Genom dessa olika bestämmelser har det alltså blivit mer och mer väsentligt
för de skattskyldiga att rätt beräkna vardera makens skatt för att
icke riskera att betala för fel person och belastas med onödiga räntekostnader.
1974 års riksdag beslöt att de belopp, som tidigare påförts som räntekostnader,
i fortsättningen skall benämnas avgifter och därmed ej vara avdragbara
från inkomsterna utan betalas av beskattade medel. Vid en marginalskattesats
av 50 96 blev kostnaden alltså för den skattskyldige i ett
slag fördubblad. Om marginalskattesatsen är 60 96, vilket gäller icke särskilt
höga inkomster, fordras således inkomster på 2 500 kr. för att kunna betala
en avgift av 1 000 kr.
Efter denna ändring är det således ännu mycket viktigare för de skattskyldiga
att rätt beräkna skattebeloppet och fördela det rätt mellan makarna
så att erforderliga fyllnadsinbetalningar kan ske.
Ev. restskattebelopp påverkas inte bara av de inbetalade beloppen utan
självfallet även av de ändringar taxeringsnämnden vidtar. Det har visat
Mot. 1975:1097
16
sig att med de ökade befogenheter, som lagts på skattemyndigheterna att
utfärda tolkningar och anvisningar, uppkommer olika fall som ej förutsetts.
Då kan fiscus i flera år godkänna en tolkning som den skattskyldige gjort.
Sedan lämnas ett mer centralt direktiv, taxeringsnämnderna ändrar tidigare
tolkningar och taxeringen höjs, vilket även medför ökad avgift för för lågt
inbetald skatt. Detta har hänt t. ex. för personer, som handlar med fastigheter,
när det gäller avdrag för nedskrivning av fastigheter och vid avdrag
för olika kostnader i samband med arvoden för offentliga förtroendetjänster
som t. ex. riksdagsmannaarvoden.
Tidigare fanns möjlighet att få befrielse från att betala restränta på ökad
skatt genom ändrad taxering. 1 samband med ändringen av ränta till ej
avdragsgill avgift har även möjligheterna att få eftergift väsentligen reducerats
genom att villkoren skärpts, så att en ändring av deklarationen närmast
skall ha varit helt oväntad.
För att vara de skattskyldiga behjälpliga med att rätt kunna beräkna sina
kommande skatter borde uppbördsmyndigheterna åläggas att vid begäran
lämna uppgifter om vars och ens skattebelopp, baserat på uppgifterna i deklarationen.
Sådana direktiv skulle vidare lämnas att ändrad praxis i värderingsfrågor
etc. ej skall genomföras, så att restavgifter därigenom uppkommer
för den skattskyldige.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hjälp till vissa skattskyldiga med beräkningen
av skattebelopp så att erforderliga fyllnadsinbetalningar kan
göras.
Stockholm den 27 januari 1975
ALF WENNERFORS (m)
GOTAB 75 8738 S Stockholm 1975
