om skyldighet för läkare att informera om läkemedels biverkningar

Motion 1979/80:1654 av Pär Granstedt m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

10

Motion

1979/80: 1654
av Pär Granstedt m. fl.

om skyldighet för läkare att informera om läkemedels biverkningar

Många i dag vanligt förekommande läkemedel har betydande biverkningar.
Trots strävanden att begränsa dessa så mycket som möjligt
och att undvika särskilt riskabla läkemedel är detta ett betydande problem.
Grundprincipen är att om biverkningarna är mindre än de positiva
effekter man uppnår, och bättre alternativ inte står till buds, måste
biverkningarna accepteras.

Värderingen av ett läkemedels positiva och negativa effekter måste i
viss utsträckning bli subjektiv. Att göra den värderingen så samvetsgrant
som möjligt är en viktig del av läkarens ansvar. Det är dock patienten
som får ta konsekvenserna av en felaktig bedömning. Det är också patienten
som får ta konsekvenserna av en felaktig bedömning. Det är också
patientens egen upplevelse som är avgörande för om ett läkemedels
terapeutiska verkan uppväger de biverkningar som kan uppstå.

För att patienten skall kunna göra en egen bedömning om ett läkemedels
biverkningar är acceptabla, krävs en saklig och fyllig information
om läkemedlets alla effekter. F. n. finns det dock inga regler som strikt
ålägger läkare att ge sådan information. Enligt receptkungörelsen skall
läkaren vid utfärdande av recept ”lämna de anvisningar, som erfordras
för läkemedlets användning”. Sådana anvisningar kan naturligtvis innefatta
information om läkemedelsbiverkningar men behöver inte göra
det. I cirkuläret MF 1976: 132 framhölls att det är angeläget att läkare
vid ordination av läkemedel, som påverkar det centrala nervsystemet,
upplyser om att läkemedlen kan inverka på förmågan att föra motorfordon.
Utöver detta synes det inte finnas några regler som reglerar
läkarnas informationsskyldighet på detta område.

Man måste naturligtvis förutsätta att flertalet läkare på ett ansvarsfullt
sätt upplyser sina patienter om eventuella biverkningar och låter
patienten själv ta ställning till om dessa biverkningar är acceptabla.

Alltför många exempel finns dock på att patienter fått otillräcklig
information och inte på ett rimligt sätt kunnat påverka val av läkemedel.

Mot den här bakgrunden vore det motiverat att en bestämmelse infördes,
t. ex. i allmänna läkarinstruktionen, som ålägger läkaren att ge
patienten en fyllig och lättfattlig information samt inhämtar patientens
uttryckliga medgivande, innan ett läkemedel med mera påtagliga negativa
biverkningar ordineras. Detsamma bör gälla läkemedel, vars biverkningar
inte helt är kända. I de fall patienten på grund av sin ålder
eller sitt tillstånd inte är i stånd att ta ställning till en läkemedelsinfor

Mot. 1979/80: 1654

11

mation, bör en samrådsskyldighet i stället gälla vårdnadshavare eller nära
anhörig.

Beträffande en lämplig utformning av informationen framförs en hel
del intressanta synpunkter i betänkandet DS S 1978: 13 från utredningen
om Läkemedelsinformation.

Med hänvisning till ovanstående föreslås

att riksdagen hos regeringen hemställer om en reglering av läka

res skyldighet att informera och inhämta medgivande av patienter
vid ordination av läkemedel med skadliga biverkningar.

Stockholm den 18 januari 1980

PÄR GRANSTEDT (c)
ANDERS GERNANDT (c)
MARGIT ODELSPARR (c)

CHRISTINA ROGESTAM (c)
BIRGITTA HAMBRAEUS (c)