om skyldighet att använda säkerhetsbälte, m. m.

Motion 1972:1218 av herr Pettersson i Lund

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:1218

14

Nr 1218

av herr Pettersson i Lund

om skyldighet att använda säkerhetsbälte, m. m.

Årligen dödas i Sverige cirka 1 300 personer i trafiken. Antalet
trafikolyckor med personskador uppgår per år till drygt 16 000, varav
över 5 000 har inneburit svåra personskador.

Det är visserligen sant att Sverige har lyckats bättre i sitt trafiksäkerhetsarbete
än de flesta andra länder, men olycksfallen i trafiken utgör
ändå ett mycket allvarligt samhällsproblem i vårt land. De medför stora
lidanden för enskilda personer och stora kostnader för samhället. Varje
rimlig åtgärd måste därför vidtas för att få ner antalet trafikoffer.

Det råder allmän enighet bland personer som arbetar med trafiksäkerhetsfrågor
att om bilförare och framsätespassagerare använde sina
säkerhetsbälten skulle detta resultera i en drastisk minskning av antalet
döda och skadade vid bilolyckor. Varje annan enskild trafiksäkerhetsåtgärd
ligger i dagens läge miltals efter en allmän bilbältesanvändning när
det gäller att skära ner antalet dödsfall och personskador i trafiken.

Säkerhetsbälten finns numera inmonterade i praktiskt taget vaije bil.
Dessa används emellertid i mycket liten utsträckning, trots en omfattande
och intensiv propaganda från trafiksäkerhetsverket och andra organ.
Det framgår av gjorda beräkningar att endast en fjärdedel av bilförarna
och framsätespassagerarna använder sina säkerhetsbälten och då nästan
enbart vid längre färder. Liknande negativa erfarenheter har också gjorts
utomlands.

Undersökningar som gjorts över svenska trafikolyckor av professor
Voigt och andra visar att ärligen cirka 400 personer skulle ha räddats till
livet om de använt säkerhetsbältet. Dessutom skulle vaije år drygt 4 200
människor ha undgått att skadas och invalidiseras.

Mot bakgrunden av säkerhetsbältenas centrala betydelse i kampen mot
trafikdöden och den alltför ringa användningsfrekvensen har man tidigare
vid olika tillfällen snuddat vid frågan om en tvingande lagstiftning. Detta
har dock hittills avvisats av olika skäl. Det har dels varit frågan om
principiella motiveringar, där man diskuterat om man över huvud taget
med straffansvar bör ålägga personer att skydda sig själva. Ett annat
problem har varit olägenheterna av en tvingande lagstiftning för förare
med täta i- och avstigningar. Slutligen har också farhågorna spelat in att
hittillsvarande bälteskonstruktion ger en alltför dålig laglydnad, vilket
eventuellt också skulle vara till nackdel från allmän laglydnad ssynpunkt.

Självfallet ligger det en del i dessa argument mot lagstiftning, i varje
fall på ett principiellt plan. Men frågan är ändå om inte dessa

Mot. 1972:1218

15

invändningar får anses väga lätt mot de hundratals liv och kanske
tusentalet svårt skadade som årligen skulle räddas om en lag om
obligatorisk användning av säkerhetsbälten i framsäten infördes.

Det pågår för närvarande ett långt framskridet forsknings- och
utvecklingsarbete för att snabbt få fram anordningar för att skydda
bilförare och framsätespassagerare, vilka är de mest utsatt kategorierna
vid bilolyckor. Utvecklingsarbetet gäller såväl dyra passiva system, typ
luftkudde, som billigare anordningar, där bilbältet går på automatiskt när
man stiger in i bilen. Speciellt intressant i nuläget är dock de
summeranordningar — redan installerade i vissa bilar — som träder i
funktion om bilbältet inte har kopplats på vid körning.

Det gäller nu för samhälet att gripa tag i de praktiska lösningar som
utvecklingsarbetet här anvisar för att pressa ner dödssiffrorna i trafiken.
Från den synpunkten framstår det kanske som angelläget att bestämma
en viss närliggande tidpunkt, efter vilken nya bilar skall vara utrustade
med antingen luftkuddeskydd eller ”automatiska bilbälten”. Så har skett
i USA, där denna tidpunkt fixerats till den 1 januari 1974. Trafiksäkerhetsarbetet
på detta område har emellertid också en kostnadsmässig och
social aspekt. Det får inte vara så att krav på dyrbara säkerhetsanordningar
i bilarna slår ut folk i vanliga inkomstlägen från ett bilinnehav, som de
för sin del uppfattar som en väsentlig del av sin välfärd. Uppgifter från
USA tyder på att skyddsanordningar av luftkuddetyp kommer att ställa
sig mycket dyra för den vanlige bilägaren. Också det automatiska
bilbältet blir i vissa fall relativt dyrt och kräver antagligen omkonstruktioner
av en del bilmodeller. Det är i detta sammanhang som en
summeranordning har sitt givna intresse från svensk synpunkt. Genom
den varningssignal som avges när bilbältet ej är påtaget kommer
anordningen att vara ett gott stöd för en lagstiftning om obligatorisk
användning av säkerhetsbälten. Den är billig och kan dessutom utan
egentliga extrakostnader installeras i redan existerande bilar, något som
är en omöjlighet både när det gäller luftkudden och i de flesta fall också
beträffande de automatiska bilbältena.

Ett beslut om obligatorisk bilbältesvarnare i bilar kan självfallet inte
träda i kraft omedelbart, eftersom tillverkning och installation i hela
bilbeståndet kräver sin tid. Detta bör dock inte hindra att bestämmelsen
om en obligatorisk bilbältesanvändning kommer till stånd omgående.
Trafikolycksfallssiffrorna är alltför allvarliga och skyddseffekten av en
allmän användning av säkerhetsbälten alltför stor för att man skall kunna
vänta längre.

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om sådan ändring i
vägtrafikförordningen att användning av säkerhetsbälte under
färd omgående görs obligatorisk för bilförare och framsätespassagerare,

2. att riksdagen anhåller att Kungl.Maj:t förordnar om obligatorisk
installation i bilar av varningsanordning för icke påtaget
bilbälte, med verkan från 1 januari 1974,

Mot. 1972:1218

16

3. att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t prövar frågan om s. k.
automatiska bilbälten respektive luftkuddeskydd i svenskregistrerade
bilar.

Stockholm den 26 januari 1972

LENNART PETTERSSON (s)
i Lund

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1098 S