om skyddslagstiftning för Vättern

Motion 1987/88:Jo855 av Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo855

av Alf Svensson (c)
om skyddslagstiftning för Vättern

”Här såg landet ut, som om det skulle ha blivit utformat med största kärlek
och omsorg. Åt det hållet (norrut) syntes idel vackra berg, mjuka dalar och
slingrande åar ända fram till den stora sjön Vättern, som låg isfri och
skinande klar och lyste, som om den inte var fylld med vatten, utan med
blått ljus. Lundar och höjder och taken och spirorna av Jönköpings stad,
som skymtade fram på Vätterstranden, lågo omsvepta av ljust blått, som
smekte ögat.”

Så låter Selma Lagerlöf Nils Holgerson se och uppleva Vättern och
bygden runt om.

Vättern har alltid attraherat och fascinerat människor med sitt kristallklara
vatten, sina skimrande dagar, sina obeskrivliga solnedgångar. Vättern
har kallats ”norra Europas största friskvattenreservoar” och måste odiskutabelt
betraktas som en av de absolut största miljö- och resurstillgångar
Sverige har.

F. intendenten Olof Fong, Gränna, vet att berätta att bönderna på
Visingsö redan på 1930-talet larmade den då vattenvårdande myndigheten.
Bönderna hade när man fiskade iakttagit hur stora jäsande kokor flöt
omkring vid öns södra udde, och man förstod att när dessa sjönk till bottnen
skulle rödingens och lakens lekplatser fördärvas. Man skrev till Uppsala
universitet, som hade ansvar för vattenvård, men fick av intelligentian
därstädes till svar att en så djup sjö som Vättern inte kan förorenas.

Man kan självfallet med ett överlägset leende utifrån dagens kunskap ta
del av det svar Visingsöböndema fick, men det finns anledning att ifrågasätta
om vår kunskap lett till de faktiska förändringar och åtgärder som krävs.
Det är självfallet vida mer komprometterande att äga kunskap och likväl
icke handla ansvarigt än att sakna kunskap och därför agera oansvarigt.

Vättern och Vätterns tillflöden är i dag recipient för ca 170 000 personer.
På ett 30-tal platser finns kommunala avloppsreningsanläggningar. Det kan
givetvis verka betryggande att veta att alla reningsanläggningar av betydenhet
har både biologisk och kemisk rening. Men det vore onekligen en
grav förvanskning av fakta och verklighet om detta förhållande skulle
invagga oss i föreställningen att Vättern inte förorenas.

Kommunala utsläpp och industriella utsläpp, de som kan mätas och
analyseras, är ingalunda av ringa omfattning. De kommunala utsläppen till
Vättern av organisk substans (BOD, dvs. den mängd löst syre som förbrukas
vid oxidation av oxiderbart material under 7 dygn) var under 1986
214 ton. Industrin stod under samma år för ett utsläpp på 2 041 ton. De
kommunala utsläppen av fosfor år 1986 var 12 ton, medan industrin stod för

1987/88
Jo855-860

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo855-860

utsläpp av 7,5 ton. Onekligen hejdade de åtgärder som vidtogs i slutet av
1960-talet och början av 1970-talet fosforutsläppen. Hade dessa åtgärder
inte vidtagits torde Vättern i dag ha varit en försumpad sjö.

Det finns, menar jag, stor risk för att debatten om vattenkvaliteten, i
detta fall Vättervattnet, kommer att fixera sig vid de föroreningsmängder av
organisk substans och av fosfor som passerar kommunernas reningsanläggningar
och att man därtill, efter att ha gjort jämförande studier av
industrins utsläpp av samma föroreningar, bortser ifrån de ödeläggande
utsläpp som kan vara svårare att analysera.

Det finns inga uppgifter om de mängder tungmetaller som kommer till
Vättern via kommunala reningsverk. Det låter sig nämligen knappast göra
att med användbara analysmetoder mäta de små men nog så förödande
mängder tungmetaller som passerar. Det är först när tungmetallerna finns i
sedimentet som de mäts. År 1985 gjordes provtagningar av tungmetallerna
bly, kadmium, kvicksilver och zink. I skriften Vätterns Vatten Vård Konferens
B, står att läsa i artikeln Förändringar i Vätterns status under senare
år av Gunnar Persson, Laboratoriet för miljökontroll, Uppsala, om den
samlade metallkontamineringen (föroreningen): ”De uppmätta värdena
placerar Vättern i klassen 'hög kontamineringsgrad’ i en gradering omfattande
’låg’, 'måttlig’, 'hög' och 'mycket hög kontamineringsgrad.’ ”

Av tungmetaller är det enbart kvicksilver som undersökts utförligt för att
göra en skattning av hur stor tillförseln är av kvicksilver. Uppskattningsvis
hamnar 10 kg kvicksilver vaije år i Vättern. Under 1970- och 1980-talen har
Vätterröding undersökts beträffande kvicksilverhalter. I slutet av 1960-talet
hade rödingen, vid enstaka mätningar, en metylkvicksilverhalt på ca 1 mg/
kg, dvs. gränsen för svartlistning. I samband med mätningen under åren
1970-1974 hade rödingen en medelhalt på ca 0,5 mg metylkvicksilver per
kg. Ca 5 % av värdena låg över 1 mg/kg. Mätningar 1982 visade på medelvärdet
0,3 mg/kg, men enstaka värden fanns i intervallet 0,5-1 mg/kg. Det
är alldeles uppenbart att den nu absolut nödvändiga observansen på dioxiner
inte tillåter att man upphör med noggranna kvicksilvermätningar. Det
är allom bekant att det kan räcka med att en gravid kvinna vid ett enda
tillfälle äter fisk med för höga kvicksilverhalter för att fostret skall ta skada.
Jag vill inte påstå att Vättern borde ha varit svartlistad under 1960- och
1970-talen, men de mätresultat jag här redovisar utifrån en artikel av Oliver
Lindkvist, Chalmers tekniska högskola. Kvicksilverdepositionen i Vättern
måste stämma varje myndighet och ansvarig till mer än eftertanke.

Under senare delen av år 1987 väckte Greenpeace stor uppmärksamhet
när man redovisade att rödingen innehöll det farligaste av gifter, dioxin.
Vätterröding jämfördes med Östersjölax och innehöll, utifrån de få mätresultat
som fanns tillgängliga, flera gånger högre halter dixoin än Östersjölaxen.
Dioxinerna anses vara de starkaste och farligaste gifter som hittills
drabbat naturen och människan. Dioxin är egentligen ett samlingsnamn för
över 200 kända ämnen. Många ämnen är ännu okända, varför antalet
dioxiner säkerligen kommer att utökas. Det har nämnts av expertis, för att
belysa att dioxinerna är farliga vid obegripligt små halter, att de giftiga
halterna kan jämföras med ett vanligt pappers tjocklek i förhållande till
avståndet mellan jorden och månen. Därmed är det också sagt att det krävs

Mot. 1987/88

Jo855

2

extraordinära åtgärder för att stoppa den förbränning eller de reaktioner
som skapar dioxiner. Eftersom ingen annan än experten kan spåra dioxiner
och detta med enbart exklusiv analysapparatur finns det större risk för att
dessa gifter sprids utan protester än vad som exempelvis är fallet när en sjö
slammar igen av övergödning.

Vättern förser en stor befolkning med dricksvatten. År 1986 togs ca
23 000 000 kubikmeter vatten ur Vättern. Det finns anledning att förmoda
att Vättern i en framtid kan komma att behöva bli dricksvattensreservoar
för ännu flera hushåll än vad som är fallet för närvarande. Det är således
utomordentligt viktigt att vattenverken runt Vättern håller sig med kontrollsystem
så att det viktigaste av livsmedel, dricksvattnet, inte kommer att
sprida ohälsa, vare sig det handlar om epidemier eller sjukdomar som så att
säga kommer smygande sedan individen utsatts för skadlig påverkan under
en längre period.

Det kan vara på sin plats att påtala att de vetenskapliga undersökningar
som gjorts och görs av Vättern knappast är av den omfattning och kontinuitet
att några absolut säkra påståenden kan göras. Var och en kan emellertid,
oberoende av experters data, exempelvis konstatera att bottnen i södra
Vättern i dag inte är frisk. Industrisläpp, tungmetaller som följt med lakvattnet
från Jönköpings åldriga soptipp, Hult etc. har skadat Vättern. I
norra delen av sjön har Aspa bruk under flera decennier och så alltfort
bidragit till förorening och förgiftning. Nu går högstadieelever omkring och
samlar namn för att rädda Vättern, en småbarnsmor i Skara, Annika
Johansson har samlat tusentals namn, en folkkampanj för att rädda Vättern
byggs upp. Det må från experthåll göras gällande att det inte finns anledning
att se dramatiskt på Vätterns situation. Jag anser emellertid att
Vättern måste bli föremål för den största omtanke och omvårdnad. Det
krävs en offensiv uppmärksamhet och ett fredande av ”norra Europas
största friskvattenreservoar”.

Helt nyligen lät livsmedelsverket meddela utifrån ställningstaganden som
gjorts av en grupp nordiska toxikologer att man rekommenderar att man
bör begränsa sin konsumtion av röding, fångad i Vättern, till två gånger per
månad. Detta är, anser jag, en signal som måste väcka och skapa vilja till
konkreta åtgärder.

Flera av Norrlands älvar har, och detta med all rätt, varit föremål för ett
miljömässigt fredande. Begreppet ”nationalälv” har etablerats. Jag anser
att Vättern måste bli föremål för speciella skyddsåtgärder - skyddsåtgärder
som är riktade mot såväl industrier och jordbruk som kommuner. Det kan
således inte vara rimligt att koncessionsnämnden fortsätter att acceptera och
tillåta utsläpp av gifter i Vättern. Det kan inte heller vara acceptabelt att
hälso- och miljöskyddsnämnder inte tillser att jordbruket inte sprider gödsel
på tjälad mark eller då marken inte samtidigt bearbetas. De kommunala
reningsverken får inte heller sakna modern analysapparatur, och vattenverken
måste hålla sig med minutiösa kontrollsystem. Det krävs en Lex
Vättern.

Mot. 1987/88

Jo855

3

Hemställan Mot. 1987/88

Jo855

Mot bakgrund av ovanstående hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en särskild skyddslagstiftning
för sjön Vättern.

Stockholm den 21 januari 1988
Alf Svensson (c)

4