om skogspolitiken

Motion 1987/88:Jo314 av Karl Erik Olsson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo314

av Karl Erik Olsson m. fl. (c)
om skogspolitiken

Inledning

Skogen är en viktig resurs i samhället. Olika beräkningar visar att det samlade
värdet av skogens resurser är en dominerande tillgång i samhällets samlade
förmögenhet.

Skogen svarar för produktionen av råvara till den för samhället betydelsefulla
skogsindustrin. Därutöver rymmer skogen betydande tillgångar som
bär, vilt m. m. Skogens naturvärden och dess värde ur rekreationssynpunkt
är oomtvistade.

Det måste anses rimligt och riktigt att samhället uppställer krav för hur
en så betydande naturtillgång som skogen ska förvaltas.

1979 års skogsvårdslag är allmänt hållen och ger utrymme för betydande
tolkningsfrihet. Däremot har skogsstyrelsen utfärdat föreskrifter som är
detaljerade. De har fått en sådan utformning att det krävs specialistkunskaper
för att tolka dem.

Ett regelverk ska vara så klart utformat att varje medborgare har möjligheter
att överblicka såväl dess syfte, innebörd som konsekvenser i det fall en
lagregel överträds.

En ny skogsvårdslag

Riksdagen bör därför ta initiativ till ett arbete syftande till en ny skogsvårdslagstiftning.
Ett sådant arbete ska utgå från att i ett nytt lagverk klart
ange samhällets minimikrav när det gäller skogens skötsel och därmed vad
som är tillåtet och vad som är förbjudet. Lagen ska således ange de ramar
inom vilka en skogsägare är skyldig att hålla sig.

Vissa bestämmelser bör rensas ut. Hit hör t. ex. den särskilda regel om
skyldighet att slutavverka som infördes 1983. Detta är angeläget av flera
skäl. Den svenska skogen ger möjligheter till produktion av råvaror för s. k.
kvalitetsvirke. Detta förutsätter att bestånden får en längre omloppstid än i
dag. Regleringen om slutavverkning kan motverka möjligheterna att svara
för råvaruförsörjningen till de delar av skogsindustrin som svarar för produktionen
av kvalitetsvirke. Dessutom medför bestämmelserna om slutavverkning
att den enskilde skogsägaren inte har möjligheter att erhålla den
värdetillväxt som finns i ett bestånds naturliga slutålder.

Enligt skogsvårdslagen bör slutavverkning kunna krävas för skog som ej
är utvecklingsbar. Behovet av reglering är därigenom tillgodosett.

Utboägandet av skogsmark är betydande. Av bilaga 6 till långstidsutredningen
1987 framgår att utboägandet av skogsmark ökat. I samma bilaga
visas dessutom att avverkningsbenägenheten hos utbor skiljer sig från andra
ägarkategorier. Det är därför angeläget att såväl skogsvårdslagen som
jordförvärvslagen medverkar till ett aktivt skogsbruk med ett nära samband
mellan ägande och brukande.

Särskilt om den s. k. träfiberlagen

För att garantera särskilt massaindustrins råvaruförsörjning har användningen
av träfiberråvara reglerats i lag. Denna reglering har införts i planoch
bygglagen som § 136 a.

Av lagen framgår att den som önskar utnyttja träfiberråvara för ex. uppvärmning
m. m. måste ha särskilt tillstånd för detta. Skogs- och massaindustrin
är härvidlag undantaget och har generellt tillstånd att använda råvaran
på sätt som industrin själv avgör. Länsstyrelsen i resp. län är tillståndsmyndighet.
Tillämpningen av lagen är inte likformig över landet. I
många fall används lagen restriktivt.

Av energipolitiska skäl är det angeläget att nu inte försvåra för olika
energiproducenter att i större utsträckning än i dag använda olika former av
fastbränsle. Mot denna bakgrund bör regleringen i PBL § 136 a upphöra.

Marknaden för skogsråvara och massa

Under den senaste femtonårsperioden har frågor rörande skogsindustrins
råvaruförsörjning belysts. Den allmänna meningen i debatten har varit att
särskilt de privata skogsägarna inte avverkat mogna bestånd och inte heller
i övrigt visat vilja att bidra till industrins råvaruförsörjning. Orsakerna till
handlandet har däremot inte belysts.

Marknadsbilden liksom frågor rörande prisbildning m. m. har däremot
inte prövats.

Enskilda mindre skogsägare har dock ifrågasatt marknaden. Från och till
har det också framförts misstankar om en kartellbildning hos de stora köpargrupperna
innebärande att en viss köpare förvärvar ”köprätt” inom en
viss region. Detta förhållande sägs vara klart uttalat när det gäller massamarknaden.
Även marknaden för rotposter utvecklas i samma riktning.

Enligt vår mening finns i dag flera anmärkningsvärda förhållanden som
tyder på att dessa misstankar inte helt saknar grund. Skogs- och massaindustrin
importerar för närvarande betydande kvantiteter råvara till landet
till ett pris som överstiger det inhemska. Den regionala fördelningen av
köparna tyder på att prisbildningsmekanismerna begränsats. Dessa förhållanden
innebär att formerna för dagens prisbildning är ekonomiskt negativa
för samhället och skogsägarna.

Vid en översyn av skogsvårdslagstiftningen är det angeläget med en ingående
prövning av prisbildningen inom området. Enligt vår mening bör de 6

Mot. 1987/88

Jo314

regler som samhället ställt upp för att motverka kartellbildningar och därav Mot. 1987/88

följande monopolliknande marknader gälla även för skogsområdet. Jo314

Skogsvårdsavgiften

Centern har i motioner till de senaste årens riksmöten krävt att skogsvårdsavgiften
tas bort och att de skogliga bidragen med undantag för dem som
har regionalpolitisk karaktär avskaffas. Motionerna har dock inte fått stöd
från övriga partier. Däremot har motionerna vunnit en bred uppslutning
bland skogsägare och bland människor verksamma inom skogsnäringen
som i sitt praktiska arbete ser hur det nuvarande systemet verkar.

Skogsvårdsavgiften har från att ha varit en skäligen betydelselös avgift
kommit att framstå som en djupt orättvis och betungande skatt som alltmer
fått karaktären av en oskälig punktskatt på skogsbruket. Den är också ett
medel för en statlig byråkrati att transferera pengar mellan olika skogsägare
på ett sätt som inte är till gagn för skogsnäringen som helhet.

Uttaget av skogsvårdsavgift har varierat från 0,9 promille 1974 till 8 promille
1987. Ingen annan skatt torde ha höjts i tillnärmelsevis samma grad.

Den kraftiga ökningen av avgifterna beror då dels på kraftigt ökad uttagsprocent,
dels på stora höjningar av taxeringsvärdena. Budgetåret 1987/88
beräknas skogsvårdsavgifterna till statskassan inbringa 460 milj. kr.

Reglerna för användningen av skogsvårdsavgiften har successivt ändrats.
Genom 1979 års skogspolitiska beslut lade riksdagen fast att medlen
som inflyter i huvudsak bör användas för sådana ändamål som är till nytta
för skogsbuket som sådant eller på sådant sätt att alla skogsägare kan få del
av dem.

Detta beslut fick en principiell ändring genom riksdagens beslut med
anledning av proposition 1983/84:40, då avgiftsuttaget höjdes till 8 promille.
Då släpptes nämligen principen att skogsvårdsavgiften endast får användas
för bidrag som är tillgängliga för alla skogsägare.

Nu används skogsvårdsavgiftsmedel för att finansiera alla bidrag inom
det skogliga stödområdet, alltså även bidrag av rent regionalpolitisk karaktär.
Skogsbruket är därmed den enda näringsgren som själv får betala de
regionalpolitiska bidragen till näringen. En sådan särbehandling av skogsbruket
är inte motiverad. Centern har också reserverat sig mot det nämnda
riksdagsbeslutet.

Genom detta riksdagsbeslut ändrades också indirekt vissa principer för
avräkning av anslaget för byggande av skogsbilvägar. Det har ansetts att
skogsbruket skall ha en kollektiv restitution av drivmedelsskatt för drivmedel
som förbrukas på enskilda skogsbilvägar till vilka statsbidrag icke har
utgått. Anslaget till byggande av skogsbilvägar har till väsentlig del
finansierats genom en sådan informell avräkning av drivmedelsskatt.

Man kan därför hävda att skogsbruket får betala dessa anslag två gånger.

Man får göra det dels genom drivmedelsskatt, dels genom skogsvårdsavgiften.

Den exakta användningen av skogsvårdsavgiftsmedlen redovisas inte för
riksdagen men av tillgängliga uppgifter framgår att endast ca 30 milj. kr.

används för sådana ändamål som kan anses vara till nytta för skogsbruket 7

som sådant. Det är t. ex. anslag till forskning och bidrag till trygghetsförsäk- Mot. 1987/88

ring för skogsbrukare. När skogsvårdsavgiften tas bort kan näringen själv Jo3 14

svara för finansieringen av dessa kostnader genom avtal med staten enligt
den modell som tillämpas för andra liknande ändamål.

Vissa anslag finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel trots att ändamålet
knappast är en skogsnäringens angelägenhet, men i huvudsak används resterande
skogsvårdsavgiftsmedel för finansiering av olika skogliga bidrag
och för finansiering av den omfattande byråkrati som krävs för fördelning
av medlen. En inte obetydlig del av avgiftsuttaget går också som skatt direkt
till statskassan. Denna andel ökar väsentligt i årets budgetproposition där
bidragsbeloppen minskar samtidigt som uttagsprocenten för skogsvårdsavgiften
bibehålls.

I prop. 1986/87:100 har föreslagits att under D 6. Bidrag till skogsvård för
budgetåret 1986/87 statsbidrag beviljas med sammanlagt högst 255 milj. kr.
och att ett förslagsanslag anvisas av 270 milj. kr. Bidragen utgår för följande
bidragsslag:

1. Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet

2. Skogsodling efter avverkning av lågproducerande bestånd

3. Dikning

4. Ädellövskogsbruk

5. Översiktliga skogsinventeringar

Därutöver föreslås ett förslagsanslag för byggande av skogsvägar med 50
milj. kr.

Av de ovan uppräknade bidragsslagen får ”Särskilda skogsvårdsåtgärder
inom det skogliga stödområdet” i huvudsak anses vara ett bidrag av rent
regionalpolitisk karaktär. Det skall då enligt centerns uppfattning finansieras
genom statsmedel som inte speciellt belastar näringen.

Ädellövskogsbruk syftar till att bevara ett landskap som höjer det rekreativa
värdet för alla medborgare. Det är inte en angelägenhet av speciellt
värde för skogsbruket och detta ändamål får därför ses som ett allmänt
anslag för naturvårdande ändamål och bör följaktligen inte räknas av mot
skogsvårdsavgiften.

Anslaget för översiktliga skogsinventeringar används egentligen för att
finansiera planläggning på sådana fastigheter där skogsägaren inte vill eller
behöver lösa ut skogsbruksplaner. Anslaget kan också anses användas för
att finansiera en planläggningsnivå som inte är i skogsägarnas intresse utan
har intresse främst ur samhällets utgångspunkt. På en skatt måste man ställa
vissa elementära krav såsom att den slår någorlunda rättvist och tas ut efter
bärkraft. Dessa krav uppfyller inte skogsvårdsavgiften. När skogsvårdsavgiften
utgjorde 0,9 promille av ett mycket lägre skogsbruksvärde hade dessa
krav mindre betydelse men den höjda skogsvårdsavgiften är nu en pålaga
av stor ekonomisk betydelse och då måste kraven på ett rättvist uttag finnas.

Skogsbruksvärdena liksom fastighetstaxeringen som helhet bygger på en
marknadsvärdenivå och inte på ett avkastningsvärde. Vid förarbetet till
fastighetstaxeringen delades landet i ett antal geografiska områden där värdet
skulle relateras till köpeskillingsnivån.

Eftersom efterfrågan på fastigheter varierade i olika delar av landet kom 8

också köpeskillingsnivån att variera mycket. Detta kan exemplifieras med

att i Småland där skogsbruksvärdena är högst är marknadsvärdet i förhål- Mot. 1987/88

lande till avkastningsvärdet dubbelt så högt som i Dalarna där detta förhål- Jo314

lande är lägst. Detta leder till helt orimliga relationer för uttaget av skogsvårdsavgift.

Mellan enskilda fastigheter varierar skogsbruksvärdena mycket även vid
likartat skogstillstånd. En orsak till detta är att underlaget för bestämmande
av skogsbruksvärde är bristfälligt. Det bästa underlaget finns på de fastigheter
som har en relativt ny skogsbruksplan. Enligt virkesförsörjningsutredningen
fanns, då utredningen gjordes, skogsbruksplan på mindre än
30 % av antalet fastigheter och hälften av planerna var mer än 10 år gamla.

När de nuvarande skogsbruksvärdena sattes fanns det ännu färre planer.

Skogsstyrelsen undersökte på jordbruksdepartementets uppdrag hösten
1983 skogsbruksvärdets relation till avverkningsmöjligheten. Skogsstyrelsen
konstaterar i sin PM ”att precisionen när det gäller fastställande av ett
rättvisande taxeringsvärde i många fall är mycket låg”.

Skogsvårdsavgiften slår, som framgått av ovanstående, mycket olika
mellan olika delar av landet och mellan olika fastigheter.

Om man bortser från bidragen för särskilda åtgärder inom stödområdet
där förhållandena kan vara annorlunda kan bidragen utnyttjas främst av
den skogsägare som har ett dåligt skogstillstånd och inte har skött sin fastighet
på ett sätt som överensstämmer med intentionerna i skogsvårdslagen.

Den som har en välskött fastighet har små möjligheter att få några bidrag.

Samtidigt får den skogsägare som har skött sin skog väl betala högre skogsvårdsavgift
eftersom han har ett högre skogsbruksvärde.

Bidragssystemet innebär alltså en överföring av pengar från den skötsamme
självverksamme skogsbrukaren till den som inte har skött sin skog
om man ser till samma geografiska område. Ett sådant förhållande måste
anses mycket betänkligt ur principiell synpunkt.

Så som det skogliga bidragssystemet nu visat sig fungera är det för skogsbruket
bättre att skogsvårdsavgiften och samtliga bidragsformer med undantag
av sådana som är av regionalpolitisk karaktär avvecklas. Skogsbruket
bör liksom tidigare kollektivt erhålla restitution av drivmedelsskatt för
den del som förbrukas på vägar till vilka det inte utgår statsbidrag. Bidrag
för byggande av skogsbilvägar har ansetts vara en lämplig form av sådan
restitution och bör därför bestå.

Skogsbruket skall i princip vara självfinansierat. 1 detta bör då också
ligga att skogsbruket inte skall svara för andra kostnader än näringen förorsakar.

Skogsbruket inom det skogliga stödområdet behöver av regionalpolitiska
skäl ett stöd men detta stöd skall finansieras av budgetmedel som annat
regionalpolitisk! stöd och inte belasta skogsägarkollektivet i andra delar av
landet. Anslagen för det regionalpolitiska stödet till skogsbruket förutsättes
därför i sin helhet finansieras av budgetmedel.

Bidrag till lövskogsplantering i vissa fall

Av budgetpropositionen s. 45 ff. framgår att en del av det s. k. 5:3-bidraget
skall användas för lövskogsplantering på ”gammal nedlagd jordbruks

mark”. I viss mindre utsträckning bör dock 5:3-bidrag kunna utgå för barrskogsplantering,
ex. när lövskogsplantering är olämplig.

I dag finns ca 260 000 ha gammal åkermark som under lång tid inte
brukats. Om uttrycket ”gammal nedlagd jordbruksmark” avser dessa arealer
är insatsen motiverad. Om insatsen däremot till någon del avses omfatta
den s. k. överskottsarealen bör åtgärden avvisas bl. a. av de skäl som centerpartiet
i motionen angående jordbrukets framtid anför.

Innebörden av uttrycket i propositionen bör därför preciseras att omfatta
endast de 260 000 ha som sedan flera år ej brukats.

Detta bör ges regeringen tillkänna.

Så avgränsad är dock den föreslagna insatsen angelägen. Den sedan lång
tid obrukade marken bör användas på ett mer effektivt och naturvårdande
sätt.

Centerpartiet avsätter för det föreslagna anslaget Skogsodling efter avverkning
av lågproducerande bestånd m. m. 15 milj. kr. att utgå enbart till
lövskogsplantering enligt ovan. Anslaget i övrigt bör anvisas av riksdagen.

Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om en översyn
av skogsvårdslagen i enlighet med vad i motionen anförts,

[att riksdagen beslutar att träfiberlagen upphävs,1]

[att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften upphör fr. o. m. I
juli 1988,2]

2. att riksdagen beslutar att bidragsformerna 2, del av 3 och 5 under
D 6 i proposition 1987/88:100 avvecklas fr. o. m. 1 juli 1988 och
att anslag följaktligen inte beviljas för dessa bidragsändamål,

3. att riksdagen beslutar att till bidragsformen 2, i den del som
avser lövskogsplantering på gammal nedlagd åkermark, anvisa 15
milj. kr.,

4. att riksdagen anvisar ett förslagsanslag om 71,2 milj. kr. under
D 6 för särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet
och för ädellövskogsbruk,

5. att riksdagen hos regeringen begär att skogsstyrelsen får i uppdrag
att snarast göra en översyn av möjligheterna till personalminskning
vid styrelsen och skogsvårdsstyrelserna när det skogliga bidragssystemet
tas bort,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt anförts i motionen.

Stockholm den 26 januari 1988
Karl Erik Olsson (c)

Bertil Jonasson (c) Lennart Brunander (c)

Karl-Anders Petersson (c) Kerstin Göthberg (c)

10

1 1987/88:N332
21987/88:Sk487

Mot. 1987/88

Jo314

___

Svenskt Tryck Stockholm 1988