om skogspolitiken

Motion 1987/88:Jo301 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88 :Jo301

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
om skogspolitiken

Mot.

1987/88

Jo301

1. Inledning

Skogen är en av Sveriges viktigaste nationaltillgångar. Mer än hälften av
landets yta täcks av skogsmark som till övervägande delen är lämpad för
skogsproduktion. Skogsnäringen dvs. skogsbruket och skogsindustrin är av
stor betydelse för ekonomi och sysselsättning, inte minst i glesbygd. Främjande
av kombinationssysselsättning har stor regionalpolitisk betydelse.

Större delen av våra skogsprodukter exporteras. Nettovärdet av exporten
ligger kring 50 miljarder kr./år och näringen kommer tveklöst att behålla
sin ställning som ett fundament för Sveriges ekonomi.

Eftersom den svenska skogen och skogsindustrin i hög grad ägs av olika
kategorier går närmare tre fjärdedelar av den årliga avverkningen i handel
på virkesmarknaden. Ett affärsmässigt samband mellan efterfrågan, utbud
och prissättning av virkesråvara är därför viktigt för skogsnäringens funktion.

Men skogen har också andra värden.

Den utgör en livsmiljö för ett otal växt- och djurarter. Den erbjuder oss
människor omistliga värden i form av naturupplevelser, vila och rekreation.
Den producerar bär, svamp och vilt. 1 norra delen av landet utnyttjas
den också som betesmarker för rennäringen.

Om skogspolitiken enbart skulle betrakta skogen som råvarukälla för
industrin skulle flera av dessa viktiga värden riskeras. Ofta sammanfaller
produktions- och naturvårdsaspekterna men då intresse står mot intresse
måste en sammanjämkning ske och skötselmetoderna modifieras. Strävan
bör vara att mer än i dag ståndortsanpassa skogsproduktionen — en utveckling
som pågår i de flesta skogsförvaltningar, ge den enskilde skogsägaren
större handlingsfrihet än dagens skogsvårdslag medger och förstärka hänsynen
till naturvården.

Skogsdöden i Europa stämmer till eftertanke. Den har ännu inte drabbat
vårt eget land men skogsskador till följd av luftföroreningar och försurning
har ändå konstaterats, bl. a. i anslutning till försurande industrier. Det faktum
att tillväxten är god, delvis beroende på kvävenedfallet, får inte invagga
oss i en falsk känsla av trygghet. Skogsskadorna är redan ett allvarligt
miljöproblem. Om vi inte tar itu med det nu kan de på längre sikt också

orsaka skador på skogsnäringen. 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami Nr Jo301

Folkpartiet har mot denna bakgrund föreslagit en rad åtgärder mot luft- Mot. 1987/88

föroreningar och försurning bl. a. införande av miljöavgifter på utsläpp av Jo301

svaveldioxid och kväveoxider. Dessa förslag utvecklas i vår partimotion om
miljöpolitiken.

2. Översyn av skogsvårdslagen

Den socialdemokratiska skogspolitiken sedan regeringsskiftet 1982 har haft
som huvudsyfte att söka tvinga fram en ökad avverkning. Därför kompletterades
skogsvårdslagen från 1979 redan efter regeringsskiftet (1983) med
en serie nya regleringar, däribland avverkningstvång, gallringstvång och
obligatoriska skogsbruksplaner.

Tillsammans med regeringens förordning och skogsstyrelsens olika föreskrifter
bildar skogsvårdslagen nu ett detaljerat och svåröverskådligt regelverk
som starkt beskär den enskilde skogsägarens handlingsfrihet. Detta
system har en råd svagheter.

För det första är det svårt för den enskilde skogsägaren att hitta rätt i
regelsystemet. Mängden av regler kan leda till osäkerhet om vad som är
tillåtet och därmed sänka avverkningsnivån.

För det andra riskerar den detaljerade regleringen att minska skogsägarnas
motivation och intresse att engagera sig i det egna skogsbruket.

För det tredje kan försöken att styra hela skogsbruket enligt de idéer som
för tillfället är förhärskande leda till storskaliga misstag och till att enskilda
skogsägares intresse för att utveckla nya och för dem ändamålsenliga metoder
hämmas.

Enligt folkpartiets uppfattning bör skogspolitiken läggas om i två centrala
avseenden: Detaljregleringen bör försvinna samtidigt som hänsynen till
naturvårdens intressen bör förstärkas.

Detta kräver en genomgripande förändring av skogsvårdslagen. Den kan
lämpligen genomföras i samband med en samlad översyn av skogspolitiken
som bör syfta till en förenklad lagstiftning, begränsad byråkrati, ökat hänsynstagande
till miljövården och till att åstadkomma ett mer ståndortsanpassat
skogsbruk som bättre än i dag beaktar skogens mångsidighet och
olika funktioner.

Skogsvårdslagen är i dag skriven för att tillgodose en rad olika krav.

Ursprungligen kom den till för att värna skogen som naturresurs. Till de
regler som har detta syfte hör bl. a. kravet på återbeskogning. Senare har
den kompletterats med krav på naturvårdshänsyn i skogsbruket som delvis
har samma syfte bl. a. genom att främja mångfald, genetisk variation och
artrikedom i skogen.

En betydande del av regelverket syftar dock till att förmå skogsägaren att
bedriva ett rationellt, volymmaximerande skogsbruk med hög avverkning.

Till dessa bestämmelser hör bl. a. gallrings- och avverkningsskyldigheten
och de regler som föreskriver hyggesskogsbruk som den helt dominerande
skötselformen.

Därtill kommer att lagen och dess tillämpningsföreskrifter oftast reglerar
inte bara vilka mål som skall nås utan också vilka metoder som skall användas.

En ny skogsvårdslag bör i första hand syfta till att värna en långsiktig Mot. 1987/88

hushållning med skogen som naturresurs. Utgångspunkten skall vara den Jo301

enskilde skogsägarens rätt och ansvar att bruka sin skog. Skogsägaren skall
vara skyldig att ta hänsyn till naturvårdens intressen i skogsbruket och att
skydda skogens förmåga att ge en hög, värdefull och uthållig avkastning.

Lagen bör däremot befrias från de inslag som syftar till att tvinga fram en
näringspolitiskt motiverad avverkningsnivå. Enligt vår uppfattning är
skogsvårdslagen ett både olämpligt och ineffektivt instrument på detta område.
Skogsindustrins behov av regelbunden virkesförsörjning måste tillgodoses
med andra metoder bl. a. en effektiv rådgivning och service, åtgärder
för att åstadkomma ökad konkurrens på virkesmarknaden, en liberalisering
av jordförvärvslagen, åtgärder mot olämplig arrondering och mot
hämmande skatteregler som de höga marginalskatterna.

Efter sådana utbudsstimulerande åtgärder bör industrins efterfrågan på
en fungerande marknad vara tillräcklig för att åstadkomma en motsvarande
avverkning. Långsiktigt måste självfallet industrins virkesbehov anpassas
till skogens produktionsförmåga. Det är direkt olämpligt att låta kortsiktiga
industriintressen motivera regler om särskilda skogsbruksmetoder i
en näring som arbetar i ett hundraårsperspektiv. Vilka produktionsmetoder
som skall användas bör i princip avgöras av skogsägaren.

Reproduktionsplikten skall finnas kvar. 1 ett avseende bör kravet på återbeskogning
dock lättas. Markägaren skall ha möjlighet att avstå från hög
virkesproduktion för att i stället prioritera naturskyddssynpunkter. Han/
hon skall t. ex. ges möjligheter att bevara från naturvårdssynpunkt värdefulla
löv- och blandskogar bl. a. en del s.k. skräpskogar (paragraf 5:3) —
ofta hemvist för hotade arter.

Styrningen mot dagens angivna slutavverkningsålder bör avskaffas, särskilt
för tall som ofta kan stå kvar längre för kvalitetsproduktion. Det skall
ställas krav på lägsta godtagbara föryngringsresultat vid en viss tidpunkt,
däremot inte på hur detta skall åstadkommas.

Dagens regler om avverknings-, röjnings- och gallringsskyldighet bör
avskaffas eller modifieras. Det hindrar inte att röjning och gallring ofta är
nödvändiga åtgärder, men detta bör styras av skogsägarens egna överväganden
efter rådgivning.

Det finns vidare skäl att i högre grad än nu godta andra skogsföryngringsmetoder
än slutavverkning/plantering. Kravet bör ställas så att skogen
efter avverkning skall ge en tillfredsställande virkesproduktion. Nuvarande
kategoriska regler hindrar flexibilitet och utveckling mot ett mer
ståndortsanpassat skogsbruk.

Det bör även i fortsättningen finnas regler om lägsta tillåtna avverkningsålder.
Skogsägaren bör dock få större frihet att välja lämplig ålder. Reglerna
bör ha karaktär av minimikrav.

Kraven på slutavverkning i bestämd omfattning och ransoneringen av
avverkningsbar skog är av den karaktären att de inte hör hemma i en naturresursinriktad
skogsvårdslag. Ransoneringsbestämmelsen torde dessutom
snarast bidra till att hämma utbudet av virkesråvara, som statsmakterna i
andra sammanhang anser sig vilja främja.

Reglerna har vidare visat sig ineffektiva för det syfte de var avsedda för. 3

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo301

De bör därför slopas helt. Det kan noteras att likartade slutsatser dras i Mot. 1987/88

bilaga 6 till 1987 års långtidsutredning, ”Skogen vår räddningsplanka”. Jo301

Den utformning av skogsvårdslagen vi föreslår gör det lättare för skogsägare
att ta frivilliga hänsyn till naturvårdens intressen utöver vad lagen
föreskriver. Det blir t. ex möjligt att bevara glesbeskogade marker av värde
för hotade arter. Det blir även lättare att satsa på lövskog. Övervakningen
av hur skogsvårdslagens hänsynsregler efterlevs måste förbättras. I den
översyn av skogsvårdslagen som här föreslås bör också olika metoder att
göra hänsynsreglerna effektivare prövas.

Anmälningsplikten för avverkning bör finnas kvar för att ge myndigheterna
möjlighet att ta ställning till vilka krav på naturvårdshänsyn som skall
ställas och för uppföljning av skogsvårdslagen.

Det bör klart framgå av skogsvårdslagen att det också finns andra lagar,
däribland naturvårdslagen, som påverkar och sätter ramar för skogsbruket.

Skogsvårdslagen bör liksom hittills också ge möjlighet att ställa krav på
skogsodlingsmaterial och introduktionen av främmande trädslag. Det finns
betydande risker för bakslag vid experiment. Skogsbruket är en så långsiktig
näring att resultatet inte i rimlig utsträckning kan vara känt på förhand.

Då dessutom införande av t. ex. ett nytt trädslag kan påverka vår ursprungliga
flora och fauna finns det skäl att inte helt lämna över dessa avgöranden
till skogsägarna.

Skogsvårdslagen skall vara så skriven att regeringen inte kan ge skogsstyrelsen
frihet att utforma detaljerade föreskrifter. Det är angeläget att skillnaden
mellan råd och regler tydligt framgår i de skrifter som ges ut för
användning bl. a. av skogsägarna.

3. Skog och naturvård

Skogens naturvärden måste värnas både av hänsyn till kommande generationer
och för att skydda skogens framtida produktionsförmåga. Intresset
för naturvård har ökat på senare år inom skogsbruket men fortfarande
återstår stora brister. På en tredjedel av hyggena tas det enligt en undersökning
inga naturvårdshänsyn alls. Det är därför angeläget att med utbildning
och information stärka respekten för naturvårdens intressen och förbättra
övervakningen av hur hänsynsreglerna i skogsvårdslagen följs.

Strävan bör vara att göra skogsbruket mer ståndortsanpassat dvs. arbeta
med varierande trädslag och skogsbruksmetoder lokalt för att utnyttja de
skiftande vatten-, närings- och ljusförhållandena i landskapet.

Ett mål bör vara att 1 % av den produktiva skogsmarken nedanför fjällkedjan
undantas från vanligt skogsbruk. Skyddet bör öka för naturtyper
som hotas av skogsbruk t. ex. urskogar, ädellövskogar och våtmarker.

Samtliga kända urskogar och urskogsliknande områden bör ges ett tillfälligt
skydd mot avverkning i avvaktan på ett ambitiöst bevarandeprogram.

Det finns också starka skäl att vara varsam med avverkningar i kustområdena
och på öar.

Natur som inte kan skyddas med hjälp av skogsvårdslagens 21 § får sättas
av som naturreservat. Resurserna för bildande av naturreservat bör kraftigt
höjas. Som framhållits ovan bör skogsvårdslagen reformeras så att den

bl. a. ger större utrymme för bevarande av lövskogar och för markägares Mot. 1987/88
frivilliga naturvårdshänsyn. Jo301

Det finns för närvarande ett glapp mellan skogsvårdslagens hänsynsregler
och naturvårdslagens skyddsinstitut. SVL används i allmänhet inte för
skydd av större ytor och NVL inte för mindre arealer. Därför är biotopskyddet
av t. ex. strandzoner och branter svårt att tillgodose.

De nya ersättningsregler i naturvårdslagen som gäller efter riksdagens
beslut i anslutning till PBL har ytterligare försvagat naturvårdens ställning i
detta avseende och bör förändras. Ersättning skall liksom nu ges vid avsevärt
försvårande av pågående markanvändning. Men intrånget bör inte
bedömas i relation till den berörda delen av fastigheten utan enligt de regler
som gällde före 1987.

Två möjligheter som därutöver bör övervägas är att införa ett bidrag till
markägare som är beredda att ta mer långtgående naturvårdshänsyn i artskyddande
syfte och att skapa möjligheter att inrätta mindre naturreservat
än i dag.

De svampangrepp som under 1987 drabbade den kanadensiska contortatallen
i de fjällnära områdena föranledde skogsstyrelsen att införa ett tvåårigt
förbud mot ytterligare plantering i dessa områden. Men det inträffade
måste också leda till eftertanke även när det gäller contorta-odlingen i övriga
Sverige och introduktionen av andra främmande trädslag. Främmande
trädslag bör inte införas i Sverige utan noggranna miljökonsekvensanalyser.

De fjällnära barrskogarna rymmer stora värden för naturvård, rennäring
och turism. De är tillflyktsort för många hotade växt- och djurarter. En stor
del av värdet ligger i att så stora sammanhängande områden under mycket
lång tid lämnats i stort sett orörda. I detta avseende saknar de fjällnära
barrskogarna motstycke i Europa utanför Sovjetunionen.

Det bör noteras att en viktig förklaring till de ingrepp som började vidtas
kring 1980 är det statliga stöd som utgick bl. a. till byggande av skogsbilvägar.
Eri del av dessa insatser skulle aldrig kunnat bli lönsamma utan dessa
bidrag. Detta understryker vikten av att skogspolitiken bedrivs så att statliga
bidrag inte utgår till ändamål som strider mot starka naturvårdsintressen.

Det är nu dags att åstadkomma en långsiktig lösning på konflikterna om
de fjällnära barrskogarna. Ett sådant säkerställandeprogram bör bl. a. innehålla
en lokalt förankrad naturvårdsgräns för storskaligt skogsbruk längs
fjällkedjan, förstärkt urskogsskydd, överföring av värdefulla områden från
domänfonden till naturvårdsfonden utan ersättning, avveckling av den f. d.
skogsodlingsgränsen och ersättning till berörda markägare.

Folkpartiets syn på skogsbruk och naturvård utvecklas ytterligare i vår
partimotion om miljöpolitiken.

4. Skog och näringspolitik

Sorn framhållits ovan har staten anledning att med lagstiftning värna skogen
som naturresurs. Det finns vidare skäl att med ekonomiska stödåtgärder
söka stimulera skogsvårdsinsatser som är samhällsekonomiskt lönsam

ma även om de är privatekonomiskt olönsamma. Staten bör också undan- Mot. 1987/88

röja olika sorters hinder för att ett tillräckligt utbud av råvara skall komma Jo301

ut på marknaden.

Men det bör starkt understrykas att de skäl som talar för konkurrens och
mot en omfattande statlig styrning och reglering av näringslivet och för en
fungerande marknadsekonomi är giltiga även i fråga om skogsnäringen,
inte minst om strävan är att få en samhällsekonomiskt optimal tillgång till
skogsråvara. Näringspolitiken bör därför på detta område inriktas på att
åstadkomma en fungerande marknad, inte på att driva fram nya regleringar.

Det innebär också att tendensen till att företag förenar sig i kartelliknande
inköpsorganisationer bör hållas under uppsikt. Näringsfrihetsombudsmannen
ser för närvarande över förhållandena på virkesmarknaden.

En bättre fungerande virkesmarknad med ökad konkurrens anges i den
skogspolitiska bilagan till LU87 som en viktig förutsättning för ett ökat
utbud av virkesråvara.

Det säger sig självt att en marknad där köparen i hög grad sätter priset
riskerar att lida av problem med bristande utbud.

En annan central åtgärd i utbudsstimulerande syfte gäller handeln med
skogsmark som i dag regleras i jordförvärvslagen. De nuvarande reglerna
begränsar otvivelaktigt försäljningen av skogsmark från passiva till aktiva
skogsägare. Jordförvärvslagen behandlas närmare i folkpartiets partimotion
om jordbrukspolitiken.

Riksdagen beslöt förra våren att ersätta tidigare bestämmelser i byggnadslagen
med en ny lag om träfiberanvändning. Den nya lagen syftar bl. a.
till att åstadkomma en central prövning av hur stor del av råvaran som skall
få användas som bränsle i förhoppningen att detta skulle förbättra skogsindustrins
virkesförsörjning.

Lagen innebär att sågverkens biprodukter i hög grad specialdestineras till
massaindustrin utan att ta hänsyn till att det finns alternativa avsättningsmöjligheter.
Detta kan visserligen bidra till att minska behovet av importerad
råvara men kanske till priset av ökad bränsleimport.

”De risker för konkurrens om råvaran som utredningen oroar sig för ser
vi tvärtom som något positivt. Konkurrens är i regel en samhällsekonomiskt
önskvärd företeelse och därför inte något som bör regleras bort, särskilt inte
mot bakgrund av de koncentrationstendenser som i dag finns inom cellulosaindustrin”,
heter det i den skogspolitiska bilagan till LU87.

Enligt folkpartiets uppfattning bygger riksdagsbeslutet på en övertro på
centrala myndigheters förmåga att fördela resurser på ett ändamålsenligt
sätt. Hur råvaran skall fördelas bör i stället avgöras på marknaden genom
samspelet mellan tillgång och efterfrågan vid fri prisbildning i gängse ordning.
Bara då kan risken för onödiga resursuppoffringar och välfärdsförluster
undvikas.

Lagen om träfiberråvara bör därför avskaffas.

Ungefär en femtedel av skogsproduktionen kommer från statens marker.

Dessa förvaltas av domänverket. Vi anser att domänverkets nuvarande tillgångar
i betydande utsträckning bör överföras i enskild ägo. Detta bör vara
ett led i strävandena att stärka och komplettera det enskilda jord- och skogs

bruket och därmed skapa ökade möjligheter för människor att bo kvar och Mot. 1987/88

försörja sig i glesbygder. Även möjligheterna att skapa fristående skogs- Jo301

bruksfastigheter bör tas till vara. Det finns all anledning att slå vakt om och
utveckla bondeskogsbruket som i betydande utsträckning ger oss välskötta
skogar och en mer levande glesbygd.

Regeringen bör således ge domänverket i uppdrag att som ett första steg
inleda markförsäljningar på ca. 400 milj. kr. under nästa budgetår.

Även i övrigt bör domänverkets markförsäljningspolitik ägnas särskild
uppmärksamhet. Verket bör kunna spela en mer aktiv roll för att förstärka
enskilda skogs- och lantbruk. Det finns nu anledning att se över formerna
för den affärsverksamhet som i dag bedrivs inom domängruppen och det
avkastningskrav som skall gälla framöver. Vi vill särskilt poängtera att en
rättvisande jämförelse med enskilt skogsbruk bör eftersträvas. I detta sammanhang
skall beaktas de restriktioner som med hänsyn till naturvårdsintressena
gäller för avverkning i de fjällnära skogarna.

5. Skogsbeskattningen

Medan skogsbruk i vårt land är en hundraårsnäring, där avverkningstidpunkten
utan större våld på den biologiska eller skogsekonomiska kalkylen
kan förskjutas tiotals år, har skogsindustrin med sina anställda, anläggningar
och marknader ett ganska jämnt råvarubehov under året och mellan
åren. Inomårsvariationen klarar man genom kostsam överlagring från våren
till hösten.

Visserligen ökar prooduktionen av trävaror, massa, skivor och papper
och därmed råvarubehovet under högkonjunktur och sjunker under lågkonjunktur,
men det sammanlagda råvarubehovet inom skogsindustrin
mellan en hög- och lågkonjunktur skiljer inte mer än ± 10 %. Skogen är inte
självklart biologiskt eller skogsekonomiskt ”mogen” i den jämna takt industrin
efterfrågar virke.

En minskad avverkning i samband med lågkonjunktur åstadkommes lätt
genom sänkta virkespriser medan en ökad avverkning kan åstadkommas
genom virkesprisökningar och/eller andra stimulansåtgärder. Eftersom
närmare 60 % av avverkningsmöjligheterna finns hos privatskogsägare —
utan direkt koppling till egen skogsindustri — är denna grupps agerande på
virkesmarknaden synnerligen viktig för industrins råvaruförsörjning. I och
med att skogsinkomsterna hos privatskogsägarna i allt högre utsträckning
läggs samman med inkomst av annan tjänst, pension eller dylikt, och i
minskad utsträckning med jordbruksinkomster, spelar skatteplanering mot
annan stadig inkomst en allt viktigare roll i beslutet om skog skall avverkas
eller inte.

För ett skogsbestånd som är biologiskt och skogsekonomiskt avverkningsmoget
fr. o. m. nu och 15 — 20 år framåt avgör ägarens privatekonomiska
kalkyl som i hög grad påverkas av skattereglerna, när avverkning skall
ske.

Det centrala instrumentet för skogsägarens ekonomiska planering är
skogskonto. Vårriksdagen 1986 höjde som en del av det s. k. stimulanspaketet
tillfälligt insättningsmöjligheterna på skogskontot från 60 % till 90 % av

såld avverkningsrätt och från 40 % till 70 % av leveransvirkesintäkterna för Mot. 1987/88
avverkningar 1986—1988. Jo301

Åtgärden hade effekt. I en undersökning vid Sveriges lantbruksuniversitet
(SIMS-rapport 22,13 mars 1987) över orsakerna till ökad avverkning hos
privatskogsägarna i södra Sverige 1986/87 angav nära 25 %, att de förbättrade
skogskontoreglerna varit av avgörande betydelse för avverkningsbeslutet.
Skogsägare avverkar uppenbarligen mer, om skatten i nuet kan minskas.

Vid återgång till lägre insättningsprocentsatser torde avverkningen komma
att gå ner.

För närvarande är den maximala tiden för placering på skogskonto 10 år,
varefter pengarna senast skall tas fram för beskattning. Vid utgången av
1976 stod 1,286 miljarder kr. på skogskonto, vid utgången av 1986 stod 3,960
miljarder kr. på skogskonto, en ökning med 2,674 miljarder kr. under tioårsperioden,
vilket är en 30-procentig ökning i 1976 års penningvärde.

Prognosen till 31/12 1987 anger en sammanlagd skogskontohållning på
4,071 miljarder, en ökning under 1987 på 750 miljoner i löpande priser.

Eftersom tioårsperioden uppenbarligen inte räcker till för ordnad avveckling
av skogskontot, fungerar kontot i slutändan avverkningshämmande,
då skogsinkomster faller ut utan avverkning.

Den viktigaste utbudsstimulerande åtgärd som kan vidtas är en rejäl skattereform
med en kraftig sänkning av marginalskatterna. Då minskar behovet
av olika specialkonstruerade lösningar för att fördela inkomster över
flera år såsom skogskontot.

Folkpartiet har föreslagit en skattereform som syftar till att människor i
vanliga inkomstlägen skall få högst 40 % marginalskatt och till att den högsta
marginalskatten skall sänkas från 75 % till 50 %. Ett första steg på denna
väg bör tas redan nästa budgetår. Förslag om detta framläggs i folkpartiets
skattepolitiska motion till detta riksmöte.

Enligt vår mening bör möjligheten att behålla medel på skogskonto förlängas
från nuvarande 10 år till dess att en marginalskattereform av denna
omfattning är fullt genomförd.

Vidare bör de nuvarande högre insättningsprocentsatserna permanentas,
dvs. 90 % av intäkten från försåld avverkningsrätt och 70 % av intäkten från
försålt leveransvirke.

Skogsvårdsavgiften höjdes 1984 från 0,5 % till 0,8 %. De insatser inom
skogsbruket som avgiften är tänkt att finansiera ligger på ett lägre belopp än
de 460 milj. kr. avgiften beräknas inbringa. Avgiften har därmed förlorat
det direkta samband med skogspolitiken som den tidigare haft och har fått
en mer fiskal karaktär än tidigare.

Enligt folkpartiets uppfattning bör delar av skogsvårdsavgiften kunna
finansiera naturvårdsinsatser i skogen. En sådan princip vägledde folkpartiregeringen
när medel till en fördubbling av naturvårdsverkets anslag för
inlösen och inköp av mark för naturvårdsändamål togs från ramen för
skogspolitiska ändamål. Tanken är att skogsbruket bör finansiera de insatser
som görs för att begränsa de negativa naturvårdseffekterna av moderna
odlings- och avverkningsmetoder. Många av dessa insatser kan i hög grad

sägas komma näringen till godo bl. a. genom att genetiska resurser bevaras Mot. 1987/88
och objekt för skogsvetenskaplig forskning säkerställs. Jo301

Även med hänsyn tagen till detta är det sannolikt att den höjning av
skogsvårdsavgiften som genomfördes 1984 och som vi motsatte oss har
placerat avgiften på en långsiktigt alltför hög nivå. Vi har dock inte möjlighet
att på en gång sänka alla de skatter som regeringen hunnit höja under
sina snart sex år vid makten. I valet mellan olika skattereformer har vi
bedömt att alla krafter bör satsas på att genomföra den marginalskattesänkning
som även skogsbruket så väl behöver.

Skogsvårdsavgiftens framtida utformning och nivå bör tas upp i samband
med den samlade översyn av skogspolitiken som vi tidigare förordat.

6. Anslagsfrågor

Tidigare avverkningar i form av blädning har givit upphov till de skogar vi i
dag kallar 5:3-skogar, dvs. tras- och restbestånd. Skogar som allmänheten
kan uppfatta som glesa och luftiga men som i själva verket är sterila rester
av fin skog.

Under en rad år har statliga bidrag betalats ut för restaurering av dessa
bestånd. Folkpartiet har motsatt sig att bidrag skall utgå till sådana åtgärder
i områden som omfattas av starka naturvårdsintressen. Detta har bl. a. gällt
lövskogar och hagar men också våtmarker som är angelägna att skydda från
naturvårdssynpunkt.

Jordbruksutskottet skärpte våren 1987 sin hållning och uttalade att stöd
inte skall utgå till hagmarker som kan beröras av arbetet med naturvårdsåtgärder
i odlingslandskapet.

Det finns dock anledning att bevaka att bidragsgivning på detta område
inte driver fram avverkningar av skog som — t. ex. genom riklig förekomst
av hålträd — kan vara av värde för hotade arter.

Enligt folkpartiets mening bör 5:3-bidragen därför avskaffas i sin nuvarande
form. De bör ersättas med en bidragsform som skall ha till syfte att
ersätta skadad skog i norra Sverige. I samband därmed bör bidrag också
kunna utgå till åtgärder för en aktiv natur- och kulturvård vid skogsodlingen.
För att undvika risken att hittills okända men värdefulla områden drabbas
bör det samtidigt slås fast att bidrag inte skall utgå om länsstyrelsens
naturvårdsenhet säger nej. Mot denna bakgrund bör bidragen till skogsvård
m. m. sänkas med 40 milj. kr.

Med hänvisning till vad vi anfört om varsamhet vid exploatering av fjällnära
skogar och avskaffandet av 5:3-bidragen i nuvarande form anser vi
också att anslagen till skogsbilvägar kan sänkas med 8 milj. kr.

Bidragsgivningen på det skogspolitiska området har efter hand förenats
med skärpta föreskrifter om hänsyn till naturvården. I praktiken är förhållandena
dock ännu inte tillfredsställande. Riksdagen bör därför klart markera
att statsbidrag inte bör utgå till åtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen.

Eftersom vi ovan föreslagit att lagen om träfiberråvara skall avskaffas
kan också anslaget till skogsstyrelsen sänkas med I milj. kr. dvs. de medel

9

som är avsedda för tillsyn enligt denna lag. Motsvarande minskning kan Mot. 1987/88

göras beträffande de 0,8 milj. kr. regeringen vill anslå till skogsvårdsstyrel- Jo301

serna i samma syfte.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär en samlad översyn av skogspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en reformering av skogsvårdslagen i enlighet
med de riktlinjer som anges i motionen,

[att riksdagen beslutar avskaffa lagen om träfiberråvara1],

[att riksdagen hos regeringen begär att domänverket inriktar sin
markpolitik på utförsäljning av mark för ca 400 milj. kr. under budgetåret
1988/89'],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av formerna för den affärsverksamhet
som i dag bedrivs inom domängruppen1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en permanentning av nuvarande mer förmånliga
regler för insättning på skogskonto2],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förlängning av skogskontotiden från 10 år
till dess att en sänkning av marginalskatterna i enlighet med vad som
anförts i motionen genomförts fullt ut2],

3. att riksdagen till Skogsstyrelsen för budgetåret 1988/89 anslår
1 milj. kr. mindre än regeringen föreslagit eller således 33 101 000 kr.,

4. att riksdagen till Skogsvärdsstyrelsema Myndighetsuppgifter
anslår 0,8 milj. kr. mindre än regeringen föreslagit eller således
179 893 000 kr.,

5. att riksdagen till Bidrag till skogsvård m. m. för budgetsåret
1988/89 anslår 40 milj. kr. mindre än regeringen föreslagit eller således
230 000 000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avveckling av 5:3-bidragen i deras nuvarande
form,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bidrag till ersättning av skadad skog i norra
Sverige,

8. att riksdagen till Stöd till byggande av skogsvägarför budgetåret
1988/89 anslår 8 milj. kr. mindre än regeringen föreslagit eller således
42 000 000 kr.,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att statsbidrag inte bör utgå till åtgärder som
strider mot starka naturvårdsintressen.

10

Stockholm den 14 januari 198S

Mot. 1987/88
Jo301

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland fp)
Anne Wibble fp)

Lars Ernestam fp)

Kerstin Ekman fp)
Birgit Friggebo fp)
Jan-Erik Wikström fp)

1 1987/88:N218.

2 1987/88:Sk322.

1

Svenskt Tryck Stockholm 1988