om skogsbruk och naturvård

Motion 1987/88:Jo786 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo786

av Lars Werner m. fl. (vpk)
om skogsbruk och naturvård

I samband med beslutet om ny naturvårdslag 1975 uttalade riksdagen bland
annat, att ”ingen har rätt att handla så att oersättliga naturresurser förstörs”.

I sitt beslut om skogspolitiken 1979 slog riksdagen fast, att skogsnäringen ska
bidra till att uppfylla målen för miljövårds- och naturvårdspolitiken.
Skogsbruket ska bedrivas så, att förutsättningarna för en mångsidig användning
av skogen inte rubbas.

I skogsvårdslagen har bevarandemålet kommit till uttryck dels genom en
formulering om hänsyn till ”naturvårdens och övriga allmänna intressen” i
1 § samt i 21 § och dess tillämpningsanvisningar, som reglerar vilka praktiska
naturvårdshänsyn som skall eller bör vidtas i samband med avverkning och
andra skogsbruksåtgärder. Skogsvårdslagen i övrigt är inriktad på att
garantera ”hög och värdefull virkesproduktion”, i enlighet med målformuleringen
i 1 §.

Den målkonflikt mellan utnyttjande och bevarande - mellan hög virkesproduktion
och skydd av skogen som naturmiljö — som finns inbyggd i den
svenska skogspolitiken har aldrig varit föremål för grundliga politiska
överväganden. Den bedömning av miljökonsekvenserna av olika skogspolitiska
handlingsalternativ som beställdes i direktiven till 1973 års skogsutredning
verkställdes aldrig. 1979 års skogspolitiska beslut fattades på ett i detta
avseende undermåligt beslutsunderlag.

Utvecklingen har entydigt visat, att produktionsmålet i praktiken kommer
att dominera över bevarandemålet på ett sådant sätt, att de inledningsvis
nämnda av riksdagen fastlagda principerna åsidosatts. De tydligaste symptomen
på detta är situationen för det svenska skogslandskapets växt- och
djurliv. Av de omkring 100 landlevande ryggradsdjursarter som är hotade av
utrotning eller så sällsynta att de kan komma att utrotas inom överskådlig tid,
hör omkring 40 arter hemma i skogen. Det är arter som på olika sätt
missgynnas av dagens skogsbruk. Antalet arter som gynnas av den pågående
förvandlingen av landskapet är mycket lägre.

Vad gäller de lägre djuren är kunskapen långt mer bristfällig. 241 arter
skogslevande djur har registrerats som hotade eller så sällsynta att deras
överlevnad som art ej är tryggad. Ett exempel är kanske mer talande: en
urskogsmiljö hyser åtminstone 5 000 arter av ryggradslösa djur, medan
antalet arter i en planterad gran- eller tallskog knappast överstiger 2000.

För växternas del är situationen likartad. 278 arter av skogsväxter

betraktas som utrotningshotade eller så sällsynta att deras överlevnad ej kan
anses säkrad.

Bedömningarna är i samtliga fall gjorda av forskare vid lantbruksuniversitetet.

Orsakerna till att arter utrotas eller trängs tillbaka är i flertalet fall, att
deras livsmiljöer försämras eller förstörs genom den omdaning av skogslandskapet
som orsakas av det virkesproducerande skogsbruket. En småskalig
mosaik av naturtyper ersätts av ett långt mer enhetligt och storskaligt
landskap. Likriktningen sker på flera olika plan: trädslag, täthet, ålder,
markfuktighet etc. Härtill kommer de svårigheter som många växter och
lägre djur har att återkolonisera ett skogsområde efter kalavverkning. En
skoglig omloppstid är för många arter en helt otillräcklig tidrymd för att
återerövra förlorad mark.

Det är betecknande, att en mycket stor del av de hotade arterna - både
växter och djur — är beroende av mycket gamla träd eller av gamla
skogsbestånd eller av olika lövskogsmiljöer - naturtyper som blivit alltmer
ovanliga och som trängs tillbaka av det virkesproducerande skogsbruket.

Utrotning av arter innebär förlust av oersättliga genetiska naturresurser.
Genetisk utarmning av det svenska skogslandskapet riskeras också genom
den kraftigt ökade användningen av förädlat skogsodlingsmaterial, delvis av
främmande ursprung. Den naturliga variationen av arvsanlag hos de svenska
skogsträden riskerar att gå förlorad. Ursprungliga former trängs tillbaka och
blandas upp.

Att slå vakt om skogens naturliga variationsrikedom är av största vikt, inte
bara för att bevara växt- och djurlivet, utan också för att värna det svenska
landskapets skönhetsvärden och för att ta till vara friluftslivets intressen. Det
är dessutom den bästa garantin för, att ekosystemets produktionsförmåga och
därmed virkesproduktionen — på sikt inte äventyras.

Vpk menar, att den pågående utarmningen av det svenska skogslandskapet
måste stoppas. Den strider inte bara mot de riktlinjer riksdagen slagit fast
för skogspolitiken och mot de åtaganden Sverige gjort genom att ratificera
den så kallade Bernkonventionen. Den är även som nämnts ekologiskt
riskabel och dessutom etiskt oacceptabel. Människan har ett ansvar för alla
arters rätt att överleva i sina naturliga miljöer.

Vpk anser också, att det finns utrymme för tillräckliga anpassningar och
hänsyn till bevarandeintressena inom ramen för ett virkesproducerande
skogsbruk av minst samma omfattning som dagens. Prognoser som gjorts i
det s. k. HUGIN-projektet vid institutionen för skogstaxering, lantbruksuniversitetet,
har jämfört ett skogsskötselalternativ med relativt långtgående
naturvårds- och miljöhänsyn, med ett alternativ som i huvudsak innebär en
fortsättning av dagens skogsskötsel och dagens intensitet. I det så kallade
mångbruksalternativet har bland annat 185000 hektar skogsmark, utöver
redan fredad areal, helt undantagits från skogsbruk. På ytterligare 400000
hektar har förutsatts modifieringar av skogsbruket med hänsyn till naturvård
och friluftsliv. Det gäller begränsningar av hyggesstorlek, förlängda omloppstider
m. m. På hela skogsarealen har man dessutom räknat med ökad
lövträdsandel, ökad areal självföryngring, minskad gödsling, kraftigt minskad
dikning samt stopp för plantering av Pinus contorta efter år 2000.

Mot. 1987/88

Jo786

10

Prognosen visar att ett skogsbruk, bedrivet enligt dessa riktlinjer skulle ge en
praktiskt möjlig årlig avverkning på 73,5 miljoner m3sk per år under
perioden 1990—2020. En fortsättning av dagens skogspolitik skulle ge 75
miljoner m3sk per år. Först på mycket lång sikt - mot slutet av den
100-årsperiod prognosen omfattar - blir effekten av inskränkningarna
märkbar. Mångbruksalternativet beräknas ge 87 miljoner m3sk per år
2050-2080, medan alternativet ”dagens skogspolitik” ger 97 miljoner m3sk.
Det är värt att notera, att mångbruksalternativet medger en ökning av
avverkningen jämfört med dagens nivå, och att det med god marginal
uppfyller det skogspolitiska mål, som anger 75 miljoner m3sk som en lägsta
nivå för den långsiktigt möjliga årsavverkningen.

Bredda målet för skogspolitiken

Skogspolitiken måste vila på en helhetssyn på skogen som en levande
naturresurs. Kravet att vidmakthålla variationsrikedomen i skogslandskapet
måste bättre än nu fastslås i riktlinjerna för skogspolitiken. Skogsvårdslagen
måste tydligare än den gör i dag beskriva skogen som en mångsidig resurs,
där bevarandet av arter och ekosystemets produktionsförmåga ses som
nödvändiga förutsättningar för ett uthålligt utnyttjande, och där olika
nyttjandeformer - som virkesproduktion, renskötsel och rekreation — ses
som likvärdiga anspråk, som ska vägas samman på ett sådant sätt att
konflikterna blir så små som möjligt.

Redan 1979 föreslog vpk att skogsvårdslagens portalparagraf skulle ha
följande lydelse: ”Skogsmark med därpå växande skog är en tillgång som
skall skyddas, vårdas och skötas så, att den varaktigt ger människor, djur och
växter en god miljö och en med hänsyn till markens produktionsförmåga och
övriga allmänna intressen hög avkastning av virke och andra nyttigheter.
Den är tillgänglig för alla enligt allemansrätten.”

Upprätta en nationell naturvårdsstrategi!

För att samordna skyddet av hotade arter, unika naturområden och områden
med representativ natur behövs en samordnad, landsomfattande naturvårdsstrategi,
som kan fungera som underlag för rangordning av skyddsinsatserna
och som plan för genomförande av åtgärderna.

Länsstyrelsernas naturvårdsinventeringar, den riksomfattande våtmarksinventeringen,
naturvårdsverkets och skogsstyrelsens urskogsinventering
samt underlagsmaterial för den fysiska riksplaneringen bör ge tillräckligt
underlag för att en sådan strategi skyndsamt ska kunna utarbetas.

Ett viktigt mål för strategin bör vara, att ett representativt urval av svenska
skogsmiljöer, tillräckligt stora för att kunna fungera som referensområden
för forskningen, skall säkras för framtiden. Strategin bör också syfta till att
alla i Sverige spontant förekommande växt- och djurarter bevaras i livskraftiga
populationer över hela sina naturliga utbredningsområden.

Mot. 1987/88

Jo786

11

Skydda de återstående urskogsområdena

Mångå av skogens hotade växt- och djurarter är beroende av gamla,
urskogsartade skogar. De sista resterna av sådana biotoper är i dag på väg att
försvinna i snabb takt. Nya gammelskogar skapas inte i produktionslandskapet,
där skogens omloppstid är en tredjedel eller mindre av skogsträdens
biologiska livslängd.

De återstående urskogsområdena av nämnvärd storlek utgör mindre än
0,5 % av skogsarealen eller ca 60000 hektar, de fjällnära skogarna och
Norrbotten oräknade. Två tredjedelar av den arealen saknar skydd.

Samtliga de objekt som redovisas i naturvårdsverkets och skogsstyrelsens
urskogsinventering måste omgående skyddas från avverkning och andra
ingrepp. Naturvårdsverket måste tilldelas extra anslag för att kunna freda
dessa områden som naturreservat. De urskogsobjekt som ligger på statens
mark bör genom riksdagsbeslut överföras från domänfonden till naturvårdsfonden.

Skydda de fjällnära skogarna

Skogen ovanför den tidigare skogsodlingsgränsen utgör ett i huvudsak
sammanhängande och till stora delar relativt opåverkat skogsområde, som är
unikt genom sin storlek och av mycket hög skyddsklass. Det är av yttersta
vikt, att områdets naturvärden inte gradvis urholkas genom serier av var för
sig små ingrepp.

Det måste understrykas, att domänverkets ändrade inställning till skogsbruk
ovan skogsodlingsgränsen inte föranleddes av nya kunskaper eller
brukningsmetoder, utan av verkets kraftiga överavverkningar under 1960och
1970-talen, påtalade av bland annat riksdagens revisorer. Domänverket
tvingades helt enkelt gå in i de lågproduktiva skogarna nära fjällkedjan för att
förhindra att verkets bristfälliga eller hänsynslösa planering under tidigare
decennier skulle leda till kraftiga personalnedskärningar på vissa revir.

Varken riksdagsbeslutet om varsamt skogsbruk och begränsning av
hyggesstorleken till högst 40 hektar, eller inrättandet av ett domänreservat,
som omfattar en stor del av det fjällnära skogsområdet, ger tillfredsställande
skydd eller riktlinjer för områdets framtid. Oklarheterna rörande möjligheterna
att återbeskoga avverkade områden i höjdlägen kvarstår.

Ett samlat program för all skogsmark ovan den gamla skogsodlingsgränsen
måste utarbetas. En utgångspunkt för programmet ska vara att den fjällnära
skogens naturvärden ska bibehållas och att rennäringens intressen ska ges
hög prioritet. Under arbetet med att ta fram programmet bör i princip inget
storskaligt skogsbruk tillåtas inom området.

Förbättra naturvårdshänsynen enligt skogsvårdslagen

Virkesproduktion och naturvård bör samordnas i största möjliga utsträckning.
Det är varken möjligt eller önskvärt att lösa alla målkonflikter och
säkra hotade arter eller miljöer genom att undanta mark från skogsbruk med
stöd av naturvårdslagen. I stället bör i det stora flertalet fall skogsbruket
anpassas och modifieras, inom ramen för skogsvårdslagen, så att naturvårdsintressena
tillgodoses.

Mot. 1987/88

Jo786

12

För närvarande reglerar 21 § skogsvårdslagen och dess tillämpningsanvisningar
vilka hänsyn skogsbruket normalt ska eller bör ta till skogen som
friluftsmiljö och livsmiljö för växter och djur. Detta är enligt vpk:s mening en
principiellt riktig lösning. De befintliga anvisningarna och deras tillämpning
har dock sådana brister, att 21 § SVL i praktiken inte fyller den avsedda
funktionen. Anvisningarna är på många punkter vaga och formulerade så, att
de inte blir bindande. På andra punkter är deras räckvidd alltför begränsad.
Exempelvis sägs, att ”hotade eller sällsynta arters boträd och övrig vegetation
som skyddar deras boplatser skall sparas”. Samtidigt anges, att en
skogsägare ej kan åläggas att undanta mer än 0,5-1 hektar från avverkning
med stöd av 21 § SVL, vilket är för lite för att skapa verkningsfulla
skyddszoner runt boplatser för exempelvis örn och berguv. Motsvarande
gäller exempelvis även tjäderspelplatser, som enligt tillämpningsanvisningarna
”bör lämnas orörda”, samtidigt som arealregeln gör det omöjligt att
kräva detta av skogsägaren.

Möjligheterna att undanta smärre skogspartier från avverkning med stöd
av 21 § SVL har för övrigt försämrats ytterligare till följd av det regelsystem
för intrångsersättning som infördes i samband med den nya plan- och
bygglagens ikraftträdande.

Undersökningen har visat, att 21 § SVL dessutom efterlevs dåligt.
Skogsvårdsorganisationen ägnar mycket lite tid åt tillsyn på denna punkt,
vilket framgår av statistiken över antalet utfärdade råd och anvisningar.

En utredning med uppgift att se över 21 § SVL och dess tillämpning bör
tillsättas. Regelsystemet bör skärpas och utvidgas, så att det utgör ett
funktionellt skydd för flertalet arter och hotade mikromiljöer i skogslandskapet.
Paragrafen bör dessutom förses med samma möjlighet till straffsanktion
som andra regler i lagen.

Skogsstyrelsen bör ges i uppdrag att utöka tillsynen av efterlevnaden av
21 § SVL och att intensifiera arbetet med utbildning och information om
naturvårdshänsyn i skogsbruket, såväl inom skogsvårdsorganisationen som
gentemot skogsägare och anställda inom skogsbruket.

Bygg ut fauna-/floraregistren

I flera län har uppgifter om lokaler för sällsynta växt- och djurarter samlats in
och ställts till skogsvårdsorganisationens förfogande. Dessa s. k. faunaoch/eller
floraregister har i några fall sammanställts huvudsakligen genom
ideella initiativ, av ornitologer eller naturvårdsorganisationer. I andra fall
har länsstyrelserna haft huvudsansvaret.

Kunskap om förekomster av hotade och sällsynta arter är en nödvändig
förutsättning för att hänsyn ska kunna tas vid planering och genomförande av
olika skogsbruksåtgärder. Fauna- och floraregister måste därför byggas upp i
alla län. Metoderna för förmedling av information av detta slag mellan
länsstyrelserna och skogsvårdstyrelserna måste utvecklas och skogsvårdsorganisationens
personal måste tränas i att använda registren i sin planerings-,
rådgivnings- och tillsynsverksamhet. Särskilda resurser bör tilldelas länsstyrelserna
och skogsstyrelsen för detta ändamål.

Mot. 1987/88

Jo786

13

Ta in naturvården i den skogliga planeringen

Den skogliga planeringen har utvecklats till ett utomordentligt effektivt
instrument för styrning av hur skogsmarken används. Den översiktliga
skogsinventeringen (ÖSI) och obligatoriska skogsbruksplaner för alla skogsfastigheter
utom de allra minsta innebär återkommande och noggranna
genomgångar av skogens status och behovet av olika skogliga åtgärder på
praktiskt taget all skogsmark i landet.

Planeringen är dock så gott som helt och hållet inriktad på virkesproduktion.
Med tanke på skogsbrukets ansvar även för skogens övriga värden är
detta otillräckligt. ÖSI och sko'gsbruksplaner måste även innehålla uppgifter
om naturvärden och behov av naturvårdshänsyn, och utvecklas från en
virkesproduktionsplanering till en planering för skogens mångbruk.

Detta kräver ökad allmänbiologisk kompetens hos skogsvårdsstyrelserna,
ett mer omfattande fältarbete än i den nuvarande planeringen och ett utökat
samarbete och informationsutbyte mellan de skogliga planläggarna, länsstyrelserna
och kommunerna.

Tillåt och uppmuntra varierad skogsskötsel

Skogsbruket står i början av en omvärdering av 1960- och 1970-talets
dominerande skötselprinciper, där storskalighet och schablonmässighet var
ledstjärnor. Den förändring som inletts går i riktning mot ett mer småskaligt,
ståndortsanpassat skogsbruk, där valet av brukningsmetoder i större utsträckning
får styras av de biologiska förutsättningarna lokalt. Detta innebär
dels att produktionsvinster kan åstadkommas genom att man arbetar med
naturen i stället för mot den, dels att variationsrikedomen i produktionslandskapet
blir större, vilket är positivt för bland annat växt- och djurlivet.

Ett led i denna nyorientering är skogsstyrelsens program för ökad
lövskogsskötsel, ett annat den satsning på utbildning i skogsekologi som
inletts.

Utvecklingen i denna riktning kan och bör uppmuntras och påskyndas.
Skogsvårdslagen bör förändras, så att småskalighet och variation i skogsskötselmetoder
inte hindras eller försvåras. Stamvis blädning bör tillåtas där den
kan ge lika god avkastning som kalhyggesbruk, eller där det finns skäl att
använda blädning av hänsyn till speciella naturvärden eller rekreationsintressen.
Styrningen mot ökad småskalighet bör också påskyndas genom regler
som begränsar den största tillåtna hyggesstorleken. Det finns även starka
naturvårdsskäl att införa sådana begränsningar. För att slå vakt om det
självverksamma skogsbruket, som oftast är skonsammare och småskaligare
än bolagsskogsbruket, bör skogsbolagens möjligheter att utöka sina markinnehav
begränsas genom lagstiftning. Härigenom kan även positiva effekter
för sysselsättningen i skogsbygderna uppnås.

Bevara lövskogar och blandskogar

Skogsbruket är hårt inriktad på ensidig produktion av barrvirke. Under 1960och
1970-talen betraktades björk och andra lövträd som ogräs. Skogsvårdslagens
5§, tredje stycket, och de bidrag för omföring av glesa och luckiga

Mot. 1987/88

Jo786

14

skogar som kopplats till denna regel, har under ett antal år inneburit en aktiv
jakt på lövskogar i södra Sverige. Statistik, baserad på den översiktliga
skogsinventeringens material, har visat att i runda tal en femtedel av södra
Sveriges lövdominerade skogar kommer att försvinna under den närmaste
tioårsperioden, enligt den skogliga planeringen.

Också förändringar av brukningsmetoder inom jordbruket har inneburit
att vissa lövskogsbiotoper, främst hagmarkerna, är på väg att försvinna.

Under de senaste åren har en viss omvärdering av lövträden skett inom
skogsbruket. Skogsstyrelsen har inlett ett projekt för att stimulera till ökad
lövskogsskötsel. Trots detta kan man befara att minskningen av lövskogsarealerna
kommer att fortsätta till följd av den tröghet som finns inbyggd i det
skogliga planeringssystemet och av skogsvårdslagens hårda inriktning på
gran- och tallproduktion.

Lövskogsbiotoper och inblandning av lövträd i barrbestånd är av utomordentligt
stor betydelse för skogens växt- och djurliv. Av särskilt stort värde är
urskogsartade lövbiotoper, av vilka mycket små rester återstår i vårt land.
Lövskogarna har också mycket stor betydelse för det sydsvenska skogslandskapets
utseende, inte minst därför att de ofta utgör en övergångszon mellan
den öppna bygden och barrskogarna.

Lövinblandning i barrbestånd har också en positiv effekt för skogsmarkens
näringsförhållanden och kan bidra till att bromsa den pågående markförsurningen.

Vpk anser, att återstående lövurskogsrester omgående måste totalfredas.
Lövskogsarealen som helhet måste bevaras på minst nuvarande nivå, och
länsvisa mål för arealen av olika lövskogstyper bör upprättas. Skogsvårdslagen
bör ändras, så att lövskogsbruk på härför lämpliga marker stimuleras.
Plantskolornas produktion av lövplantor måste ökas.

Bevara skogens våtmarker

Inslag av myrar, sumpskog och andra våtmarker i skogslandskapet är en
förutsättning för art- och variationsrika skogar. Våtmarkerna fungerar
exempelvis som födoproducenter för många av skogens fåglar och är också
viktiga för älg och annat skogsvilt. Myrarna utgör skogens mest ursprungliga
och opåverkade miljöer och hyser ofta en värdefull lägre fauna. Det gäller
även kantzoner, små myrholmar och liknande skogspartier i anslutning till
våtmarkerna. En stor del av de hotade skogsväxterna hör hemma i skogliga
våtmarker.

Dikningen av myrmark för skogsproduktion har mer än tredubblats i
omfattning sedan 1970 och stimuleras med statliga bidrag. Skogsstyrelsens
målsättning är, att omkring 700000 hektar sumpskog ska dikas inom 20 år
och 800000 hektar myr inom 40 år. Dikning av denna omfattning skulle
innebära en kraftig biologisk utarmning av skogslandskapet, i all synnerhet
som de från ekologisk synpunkt intressanta dikningsobjekten inte är jämnt
fördelade över landet. Det är framför allt näringsrika våtmarker i södra
Sverige som kommer i fråga. I vissa av södra Sveriges skogslän, exempelvis
Kronoberg, är skogsdikningen för närvarande ett mycket allvarligt naturvårdsproblem.

Dikningsföretag kräver numera länsstyrelsens tillstånd, vilket förbättrat
situationen från naturvårdssynpunkt. Det dåliga kunskapsläget rörande

Mot. 1987/88

Jo786

15

våtmarkernas naturvärden och länsstyrelsernas bristande resurser för tillståndsprövningen
innebär dock, att situationen knappast kan anses vara
under kontroll.

Vpk anser, att skogsstyrelsens mål för dikningen måste justeras ned
avsevärt. Nydikning av våtmarker i södra Sverige bör tillåtas bara i mycket
begränsad omfattning. På samma sätt som för lövskogarna bör länsvisa mål
för sumpskogs- och myrmarksarealerna sättas upp, med utgångspunkt från
de övergripande målen om bevarad art- och variationsrikedom i skogslandskapet.
Kartläggning av ett våtmarksområdes naturvärden ska bekostas av
den som ansöker om att få dika området, och tillstånd ska ej få ges innan en
sådan kartläggning gjorts. Reglerna för tillståndsgivning bör skärpas, så att
även större skyddsdikningar blir tillståndspliktiga.

Stoppa contortatallen

Den omfattande planteringen av den nordamerikanska tallen Pinus contorta
i delar av Svealand och Norrland har lokalt och regionalt inneburit en mycket
radikal omvandling av skogslandskapet. En skogsmiljö kan knappast förändras
mer genomgripande än genom ett byte av trädslag. Vilka effekter detta
får på markkemin och på skogens växt- och djurliv vet man ännu mycket lite
om.

Det har nyligen konstaterats att contortan, tvärt emot vad som påstods när
trädslaget introducerades i Sverige, sätter frö och sprider sig spontant även i
vårt land. Risken för en okontrollerad spridning av detta trädslag föreligger
därmed.

Under det senaste året har också rapporterats, att contortan, främst i
höjdlägen, drabbats av svåra angrepp av en svamp (Gremmeniella) och att
många planteringar slagits ut till följd av svampangreppen. En av de farhågor
som contortasatsningens kritiker redan från början gett uttryck för tycks
därmed vara på väg att besannas.

Vpk menar, att satsningen på Pinus contorta är ett oacceptabelt risktagande
med skogen, både som naturmiljö och som virkesproducent. De senaste
årens händelser understryker detta. Fortsatt plantering av Pinus contorta
måste förbjudas.

Slå vakt om skogsmarkens produktionsförmåga

Skogsmarkens produktionsförmåga är förutsättningen för det skogliga
ekosystemets funktion. Skogsmarken i Sverige är över lag känslig, med små
förråd av tillgänglig näring och risker för utlakning vid olämplig behandling.

Att skörda virke innebär borttransport av näring från skogsmarken.
Huvuddelen av trädens näringskapital finns dock i barren och de fina
kvistarna. Så länge de lämnas kvar på awerkningsplatsen blir näringsförlusterna
närmast försumbara. Den övergång till s. k. helträdsmetoder som är på
väg innebär dock ett allvarligt hot mot skogsmarkens näringsstatus, eftersom
dessa metoder innebär att hela träden fraktas bort ur skogen. Några
bindande regler för att förhindra att helträdsmetoder används finns inte, inte
ens för de mest känsliga markerna.

Nya forskningsresultat har också visat, att avverkning med skördare, där

Mot. 1987/88

Jo786

16

barr och kvistar inte sprids ut jämnt över hygget utan hamnar i högar, i stor
utsträckning får samma effekter som helträdsmetoder. Högarna blir ”komposter”
som bryts ned snabbt och en stor del av kväveinnehållet kan inte tas
upp av marken utan utlakas och rinner bort från hygget.

Övergången till alltmer radikala markberedningsmetoder, främst från
fläckupptagning till harvning, verkar också i samma riktning. För att
motverka oönskad utlakning av näring bör man eftersträva så liten omrörning
av skogsmarken som möjligt. Högläggning är en metod som ger liten
påverkan i förhållande till effekten. Den pågående utvecklingen när det
gäller markberedning går i motsatt riktning. Harvning blir allt vanligare
också där en så radikal metod inte är nödvändig för att få tillfredsställande
föryngring. Hyggesbränning kan i många fall vara att föredra.

Vpk anser, att skogsvårdslagen bör kompletteras med sådana regler, att
skogsmarken skyddas mot utarmning till följd av olämpliga metoder.
Helträdsmetoder bör förbjudas på känsliga marker. Hyggesharvning bör
endast tillåtas där metoden är nödvändig för att få tillfredsställande
föryngring. Hyggesplöjningen, som i dag dessbättre används i mycket
begränsad omfattning, bör totalförbjudas. På marker där så radikala
metoder krävs för föryngring ska skogsbruk inte bedrivas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda föreslås

1. att riksdagen begär en ändring av skogsvårdslagens portalparagraf
i enlighet med vad anförts i motionen, i syfte att beskriva skogen
som en mångsidig resurs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en nationell naturvårdsstrategi,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skydd för återstående urskogar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett samlat program för den fjällnära skogen,

5. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att se över 21 § skogsvårdslagen och dess tillämpning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fauna- och floraregister,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om naturvården i den skogliga planeringen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om varierad skogsskötsel,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om löv- och blandskogar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skogens våtmarker,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Pinus contorta,

Mot. 1987/88

Jo786

17

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1987/88
motionen anförts om skogsmarkens produktionsförmåga. Jo786

Stockholm i januari 1988

Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)
Jörn Svensson (vpk)

Jan Jennehag (vpk)
Oswald Söderqvist (vpk)

Nils Berndtson (vpk)
Inga Lantz (vpk)
Viola Claesson (vpk)

18