om skärpta straff i miljömål

Motion 1987/88:Jo812 av Sven Munke (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo812

av Sven Munke (m)
om skärpta straff i miljömål

Den pågående rättegången mot tre ScanDustdirektörer verkar resultera i
bötesstraff som motsvarar normalstraffet för snatteri och åverkan. Detta
trots att företaget under lång tid brutit mot huvudparten av de villkor som
gällt för verksamheten. Frikännandet av tidigare BT-Kemidirektören ledde
till en skärpning av straffreglerna 1981 i både brottsbalken och miljöskyddslagen.
Dessa skärpningar kom till för att man ville effektivisera
miljöskyddet med ett reellt hot om straff vid överträdelser. Samhällets
avståndstagande skulle markeras ytterligare och tillämpningen underlättas.

Enligt utredningen Bättre miljöskydd (SOU 1987:32) har i praktiken de
straff som utdömts för brott mot miljöskyddslagen alltsedan år 1969 varit
och är fortfarande jämförelsevis låga. ”Vanligtvis är domen böter - genomsnittet
35 dagsböter. Fängelse har endast utdömts vid två tillfällen och i
båda fallen har hovrätten ändrat påföljden till böter och villkorlig dom.”

”Det finns inget som tyder på att domstolarna under de senaste åren
börjat se allvarligt på brott mot miljöskyddslagen. Under 1986 var det
genomsnittliga straffet 40 dagsböter. I majoriteten av fallen låg straffen
mellan 20 och 30 dagsböter. Vilket ungefär är jämförbart med normalstraffet
för snatteri eller åverkan.”

Fängelsekommitténs betänkande Påföljd för brott (SOU 1986:4) förespråkar
straffskärpning för miljöbrott men föreslår oförändrad eller sänkt
straffnivå för de flesta andra brottstyper. Kommittén anser att brotten mot
miljön har ett högt straffvärde. Genom den snabba industriella utvecklingen
har riskerna för miljön ökat avsevärt och vår kunskap om de långsiktiga
skadorna också ökat anför kommittén.

I betänkandet Bättre miljöskydd anförs att brottsbalkens bestämmelser
snarast har försvårat tillämpningen av straffbestämmelserna med lägre straff
som följd.

Straffsanktioner enligt miljöskyddslagen är starkt knutna till villkorsbrott.
Det innebär att endast verksamheter som är prövade kan råka ut för
straffansvar för miljöfarliga utsläpp. Om utsläppen sker från icke prövade
verksamheter måste brottsbalkens bestämmelser tillämpas såvida lagen om
kemiska produkter inte gäller. I den sistnämnda lagen medför brott mot
oaktsamhetsreglerna (5 § LKP) straffansvar. Erfarenheten visar dock att
domstolarna är obenägna att utmäta straff om det inte rör sig om överträdelse
av klart angivna regler eller anvisningar som utfärdats med stöd av
lagar.

En möjlig väg är att straffsanktionera 4 och 5 §§ miljöskyddslagen. Det
skulle medföra att lindrigare miljöbrott som inte innebär villkorsbrott sträf

fas som brott mot 4 eller 5 §§ miljöskyddslagen medan svårare brott straffas
enligt brottsbalken. Det innebär att även råd och anvisningar från tillsynsmyndigheter
kan vara straffsanktionerade. Samtidigt behöver straffskalan
skärpas och högsta straffet sättas till 5 års fängelse för att markera att
lagstiftaren ser allvarligt på miljöbrott.

Det innebär också att själva handlingen att t. ex. gräva ned tunnor med
miljöfarliga ämnen, släppa ut miljöfarliga ämnen som bensin, olja eller
andra ämnen som kan orsaka skada blir straffbar. Det bör då räcka med att
man handskats med miljöfarliga ämnen på ett sätt som gör att risk finns för
att de t. ex. hamnar på fel plats, att tankar eller behållare inte hålls i
godtagbart skick etc. Jämförelse kan tas med 23 § i naturvårdslagen om
nedskräpning i naturen. Det är betydligt lättare att fälla någon för nedskräpning
än för utsläpp av skadliga t. o. m. mycket skadliga ämnen, även
sådana som kan medföra skador på lång sikt. Straffsanktionen för nedskräpning
grundar sig på det synsättet att nedskräpning skall bestraffas och
förhindras i varje enskilt fall för att förhindra en omfattande nedskräpning
av naturen även om det enskilda fallet inte innebär mer än en ytterst
marginell skada i naturen. Straffsanktionens syfte är att förebygga nedskräpning.
Samma synsätt borde kunna tillämpas vid användningen av brott
mot aktsamhetsreglerna i 4 och 5 §§ miljöskyddslagen.

Ett annat problem vid tillämpningen av straffbestämmelserna i miljöskyddslagen
är att villkoren för verksamheten ofta är oklart formulerade.
Sedan de strängare straffbestämmelserna infördes 1981 i miljöskyddslagen
har tillståndsmyndigheterna i allt högre grad tillämpat riktvärden kombinerat
med åtgärdsvillkor i stället för gränsvärden som direkt medför straffansvar.
Detta har ställt till problem vid tillsynen vid bedömningen av om
brott har begåtts eller inte. Ett tillägg till 18 § miljöskyddslagen med bestämmelse
om att villkor skall anges som gränsvärden vars överskridanden
medför direkt straffansvar skall användas där så är möjligt.

En ändring av straffbestämmelserna som skulle medföra en effektivisering
av lagen är att införa bestämmelser om att vaije ny dag som villkoren
överträds skall betraktas som nytt brott och straffas som upprepade överträdelser.

Ytterligare ett problem vid tillämpningen av miljöskyddslagen är många
tillsynsmyndigheters - enligt min mening felaktiga - tolkning av lagen och
då främst dess 40 §. Många tillsynsmyndigheter låter verksamhet som bryter
mot miljöskyddslagen fortsätta och försöker vinna rättelse genom råd och
förelägganden. Kända exempel på detta är ScanDust och Fermenta där
överträdelserna kunde fortsätta under lång tid medan företagen struntade i
förelägganden och tvistade med tillsynsmyndigheterna.

Enligt min mening har ett företag inte rätt att bedriva verksamhet som
strider mot villkoren för tillståndet. Det innebär att om verksamheten inte
kan bedrivas utan att villkoren överträds måste den stoppas. Eftersom
denna tolkning inte tillämpas i någon större grad måste klara och tydliga
bestämmelser skrivas in i miljöskyddslagen. Bestämmelser av detta slag
skulle effektivisera miljöskyddslagen mer än alla ändringar av straffsanktionerna.

Mot. 1987/88
Jo812

6

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställer jag

att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av ansvarsbestämmelserna
i miljöskyddslagen 45 § och ändring av bestämmelserna
i 18 och 40 §§.

Stockholm den 25 januari 1988

Sven Munke (m)

Mot. 1987/88
Jo812

7