om Skånelänens kommunikationer

Motion 1987/88:T213 av Bo Lundgren m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

av Bo Lundgren m. fl. (m)
om Skånelänens kommunikationer

Mot.

1987/88

T213-214

I en specialstudie som publicerats som bilaga till finansdepartementets
långtidsutredning 1987 har utvecklingen för olika regioner fram till 1995
analyserats. Huvudintresset har knutits till frågan om vilka tendenser som
finns till omfördelningar mellan länen till följd av den av långtidsutredningen
beräknade strukturomvandlingen. I analysen studeras hur den ekonomiska
utvecklingen kan komma att bli för enskilda orter.

Analysen visar att sysselsättningen fram till 1995 främst kommer att öka i
Stockholms och Uppsala län, i Göteborgsregionen, i Malmöregionen samt i
Ostergötlands län. För Kristianstads läns del beräknas sysselsättningen växa
långsamt.

Den utveckling som anses trolig i långtidsutredningens regionala analys
kan självfallet påverkas. Genom val av en riktig strategi bör Kristianstads län
kunna utvecklas bättre än vad som anges i långtidsutredningen, även om det
inte är troligt att förändringen kan komma att bli avsevärt annorlunda.

En grundläggande förutsättning för en förnuftig utvecklingsstrategi för
Kristianstads län är att tillväxten i Malmö-Lund-regionen accepteras så att
den kan utnyttjas för att ge tillväxteffekter även i vårt län. Det förutsätter en
samverkan mellan länen. Om en sådan inte kommer till stånd blir utvecklingen
sämre än vad annars skulle bli fallet i hela Skåne. Alla tendenser till
konstlade motsättningar mellan Skånelänen måste därför motarbetas. En
samverkan måste naturligtvis innebära förståelse från den expansiva Malmöregionen
för Kristianstads läns situation.

Det finns i många läger en övertro på vad som kan uppnås vad beträffar
sysselsättning eller i andra hänseenden genom speciella politiska insatser.
Det är enskilda människor och företags initiativförmåga och utvecklingskraft
som avgör en regions utveckling.

Det politiska församlingar - riksdag, landsting och kommuner - kan göra
är att utforma den omvärld i vilken företag, organisationer och människor
har att verka så att en positiv utveckling främjas. Viktigt är i detta
sammanhang förekomsten av goda kommunikationer.

För Kristianstads län är det av avgörande betydelse att hela Skåne får goda
förbindelser med omvärlden och att Kristianstads läns olika delar får goda
kommunikationer med Malmö—Lund-regionen.

1

1 Riksdagen 1987188. 3 sami. Nr T213-214

Fasta förbindelser över Öresund Mot. 1987/88

T213

Frågan om fasta förbindelser över Öresund har diskuterats under årtionden.

Den för Danmark och Sverige gemensamma Öresundsdelegationen har nu
presenterat en utredning som redovisar olika alternativ.

Genom en fast förbindelse förbättras kommunikationsmöjligheterna
avsevärt. De kommer inte längre att i någon större mån påverkas av dåliga
klimatiska förhållanden. En fast förbindelse kommer att få en stor psykologisk
betydelse genom att Skåne och Danmark ”binds samman”. Den känsla
av isolering som i sig ger negativa effekter försvinner.

En kommande fast förbindelse bör omfatta såväl spårbunden trafik som
vägtrafik. Frågan om var en bro eller tunnel skall lokaliseras har debatterats
lika länge som frågan om fasta förbindelser över huvud taget bör komma till
stånd. I nuläget är, bl. a. med tanke på motståndet från Flelsingör, tanken på
en förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör inte realistisk. En förbindelse
får således byggas mellan Malmö- och Köpenhamnsområdena. Ambitionen
bör vara att projektet blir klart senast vid mitten av 1990-talet.

Ibland kritiseras tanken på en fast förbindelse ur miljösynpunkt. De
argument som förs fram är inte särskilt bärande. Som tidigare sagts måste en
fast förbindelse omfatta också spårbunden trafik. Detta förbättrar möjligheterna
till trafik från Skåne via Malmö direkt till Kastrup och därefter in till
Köpenhamns centrum. En sådan förbindelse medför i sig förbättringar för
miljön. Genom en kombinerad väg- och järnvägsförbindelse ges de ekonomiska
förutsättningarna för en satsning på den spårbundna trafiken.

Även om en fast förbindelse också skulle innebära en ökning av personbilsoch
lastbilstrafiken torde den inte få en sådan omfattning att den motverkar
de positiva effekterna av de förbättrade möjligheterna för järnvägstrafik.

Det förtjänar dessutom att påpekas att avgasreningen kommer att omfatta
allt fler bilar och på sikt också dieseldrivna fordon.

Det finns i vissa delar en rädsla för att en fast förbindelse mellan Malmö
och Köpenhamn skulle försämra utvecklingsmöjligheterna. Tvärtom torde
det vara så att hela Sydsverige skulle gynnas. Det är emellertid viktigt att
taxepolitiken utformas så att färjeförbindelserna mellan Helsingborg och
Helsingör även i fortsättningen blir goda.

Bättre vägar

Kvaliteten på vägförbindelserna spelar en avgörande roll för transportekonomin.
Väginvesteringar som ger en jämn standard över längre sträckor bör
prioriteras. Det framgår också av målsättningen för den statliga trafikpolitiken.
Standarden på vägnätet är av avgörande betydelse för en regions
möjligheter att utvecklas. Inom näringslivet finns en klar tendens mot en
koncentration av kapital och sysselsättning till de stora kommunikationslederna.

För Kristianstads län är behovet av goda förbindelser med Malmö-Lundregionen,
som är södra Sveriges centrum och dess tillväxtmotor, mycket
viktigt. I Sydvästskåne finns universitet, teknisk högskola, regionssjukhus,
ett differentierat näringsliv, kulturellt utbud m. m. som har stor betydelse för
hela Skånes utveckling.

Ur regional och näringspolitisk synvinkel är det därför av yttersta vikt för Mot. 1987/88

Kristianstads län att kommunikationerna med Malmö—Lund-regionen från T213

alla delar av länet förbättras. Vägarna E 4, E 6 och E 66 har stor betydelse
för länets västra och mellersta delar. Särskilt riksväg 12, men också riksväg
10, utgör sydöstra länsdelens förbindelselänkar med Malmö—Lund-regionen.
Riksväg 23 har en stark betydelse som interregional förbindelse med
såväl Malmö—Lund-regionen som Växjöområdet. Även de genomgående
förbindelserna inom länet bör byggas ut till hög standard.

Riksdagen beslöt i våras om en omfattande upprustning av vägnätet i
framför allt skogslänen i norra delarna av Sverige. Denna upprustning
beräknas omfatta ca 6 miljarder kronor under en tioårsperiod. Eftersom
södra Sverige inte i någon nämnvärd utsträckning får del av dessa medel bör
de ordinarie väganslagen omfördelas så att södra Sverige får en klart ökad
andel jämfört med nuläget.

Vid fördelningen av de ytterligare medel som kan ställas till förfogande för
Kristianstads län bör de prioriteringar som ovan angetts beträffande vägnätet
vara grund.

De samhällsekonomiska effekterna av en upprustning av vägnätet på det
sätt som angivits ovan blir mycket positiva. Transportkostnaderna sänks,
vilket skapar förutsättningar för god konkurrenskraft. Genom goda förbindelser
inom Kristianstads län och mellan länets olika delar och
Malmö-Lund-regionen förbättras möjligheterna till en tillfredsställande
sysselsättningsutveckling.

Spårbunden trafik

Den nya järnvägspolitik som håller på att växa fram innebär med största
sannolikhet att de olika regionerna i landet själva får ta ansvar för driften av
sådan järnvägstrafik som av det nya statens järnvägar inte bedöms vara
lönsam och som inte heller bedöms vara av rikspolitiskt intresse.

1 avvägningen mellan spårbunden trafik och annan kollektiv trafik måste
hänsyn självfallet tas till såväl miljö som till ekonomiska realiteter. Det
avgörande för medborgarna måste vara att de tillförsäkras goda kommunikationer
och inte hur trafiken i sig organiseras.

Det finns skäl att åstadkomma en bättre samordning av kollektivtrafiken i
Skåne. Det bör bli möjligt oavsett vilken huvudman som svarar för trafiken
att vid ett tillfälle köpa genomgående biljett till en annan ort i landskapet.

Det är vidare viktigt att tillfredsställande anslutningstrafik till järnvägens
riksnät erhålls.

Framtida investeringar i järnvägsnätet måste vara lönsamma. Så snart
sådana kriterier uppfylls bör elektrifiering ske i vad gäller sträckorna
Karlskrona-Kristianstad och Malmö—Ystad.

Flygförbindelser

Skåne har i dag goda inrikes flygförbindelser, medan utrikesförbindelserna
är klart otillfredsställande. Stockholms- och Göteborgsregionerna har såväl
egna utrikesförbindelser som bra anslutningsmöjligheter till Kastrup.

Den enda direkta utrikeslinjen från Skåne (bortsett från anslutning till Mot. 1987/88

Kastrup) är en direktlinje från Sturup till London via Aarhus. En tidigare T213

linje till Hamburg har lagts ned under 1987.

Anslutningstrafiken från Skånes tre flygplatser till Kastrup är inte
tillfredsställande. Kristianstads flygplats och Ängelholms flygplats saknar
hittills regelbundna reguljära anslutningsmöjligheter till Kastrup. Planer på
en linje mellan Kristianstad och Kastrup från och med våren 1988 finns
emellertid. Från Helsingborg och Landskrona pågår för närvarande helikoptertrafik
till Kastrup. Anslutningstrafiken från Malmö till Kastrup är också
klart otillfredsställande. Även om satsningen på svävartrafik i viss mån
innebar en förbättring kan den uppenbarligen inte kombineras med en total
nedläggning av den s. k. flygpendeln från Sturup till Kastrup.

Alla möjligheter att få till stånd bärkraftiga direkta utrikeslinjer från
Sturups flygplats bör självfallet tas till vara. Förutom den existerande
förbindelsen till London borde exempelvis en förbindelse till Frankfurt vara
möjlig.

Även i fortsättningen kommer dock Skånes egentliga ”hemmaflygplats”
när det gäller internationella förbindelser att vara Kastrup. Anslutningsmöjligheterna
till Kastrup måste därför förbättras avsevärt. Såväl Kristianstads
som Ängelholms flygplatser bör få anslutningslinjer till Kastrup. Flygpendeln
från Sturup måste bibehållas som ett alternativ till svävartrafiken med
dess stora osäkerhet.

Staten måste underlätta så att de förbättrade anslutningsmöjligheterna
kommer till stånd genom att se till att koncession snabbt ges till bolag som är
beredda att svara för trafiken. Linjerna får inte heller hindras av administrativa
skäl som exempelvis tullhantering och poliskontroll. En möjlighet att
begränsa kostnaderna för tullverket och polismyndigheterna är en samverkan
dessa emellan. Förutsättningarna för detta bör utredas.

Bättre villkor för färjeförbindelserna

Självfallet kommer en fast förbindelse över Öresund att påverka omfattningen
av färjeförbindelserna mellan Skåne och Danmark. Effekterna överdrivs
emellertid i den debatt som i dag förs beträffande Öresundsförbindelserna.

De regler som skall gälla för färjeförbindelserna från Skåne till Danmark
måste i princip ha samma utformning som för övriga linjer mellan exempelvis
Göteborg och Danmark samt Halland och Danmark. Sverige bör därför ta
initiativ till nya överläggningar med Danmark för att få bort den s. k. ”Lex
Öresund”. För trafiken mellan Helsingborg och Helsingör samt mellan
Malmö och Köpenhamn kommer även i fortsättningen vissa särskilda
restriktioner vad beträffar alkoholförsäljning att vara nödvändiga. En
utökning av den tullfria ransonen tobak som får köpas ombord bör emellertid
snabbt beslutas samtidigt som de begränsningar i rätten att ordna underhållning
som fortfarande finns slopas. Dessa åtgärder ökar ytterligare möjligheterna
för goda färjeförbindelser även sedan en fast förbindelse etablerats.

Färjelinjerna Ystad - Rönne, Simrishamn - Allinge bör omklassificeras till
s. k. lång rutt och ha alla rättigheter som tillkommer sådan trafik.

Nya färjelinjer, som exempelvis förbindelsen mellan Simrishamn och 4

Allinge på Bornholm, får inte motarbetas av myndigheterna. Här bör, Mot. 1987/88

liksom vad beträffar den förbättrade flygtrafiken, flexibla lösningar genom T213

samverkan mellan tullverket och polisen kunna användas.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fasta förbindelser över Öresund,

2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om en
omfördelning av väganslagen enligt vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den spårbundna trafiken,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om koncession för anslutningslinjer till Kastrup,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samverkan mellan tull och polis.1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ”Lex Öresund”,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omklassificering av färjelinjen mellan Skåne och
Bornholm.1]

Stockholm den 21 januari 1988
Bo Lundgren (m)

Wiggo Komstedt (m) Ingvar Eriksson (m)

11987/88:Sk531

5