om sjukdomsbegreppet i lagen om allmän försäkring
Motion 1976/77:1079 av herr Carlshamre m. fl.
13
Motion
1976/77:1079
av herr Carlshamre m. fl.
om sjukdomsbegreppet i lagen om allmän försäkring
I förarbetena till lagen om allmän försäkring framhålls i anslutning till
2 kap. (om sjukvårdsersättning) 2 £ (ersättning för utgift för läkarvård) beträffande
sjukdomsbegreppet följande:
Beträffande begreppet sjukdom, som är av betydelse för åtskilliga stadganden
i AFL, uttalade social vårdskommittén (SOU 1944:15, s. 162) att man
vid bedömande huruvida sjukdom föreligger borde hålla sig till vad som
enligt vanligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att
anse såsom sjukdom. Kommittén ansåg att med denna utgångspunkt såsom
sjukdom kunde betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket
icke sammanhängde med den normala livsprocessen. Efter en sjukdomsprocess
kvarblivande missbildningar eller stympningar utan samband med
sjukliga symptom borde dock icke räknas såsom sjukdom. Ett kroppslyte
borde alltså ej anses såsom sjukdom. Å andra sidan borde icke endast själva
sjukdomsprocessen såsom sådan utan även en efter sjukdomsprocessen kvarstående
nedsättning eller rubbning av det fysiska eller psykiska tillståndet
kunna räknas såsom sjukdom. De störningar och fysiologiska förändringar,
som sammanhängde med det naturliga åldrandet eller med havandeskap
och barnsbörd, var tydligen icke att betrakta såsom sjukdomar, enär de
stod i samband med den normala livsprocessen.
Kommittén fortsatte härefter:
Om också det nu sagda torde kunna tjäna såsom ledning vid lagtillämpningen,
har kommittén icke därmed avsett att binda densamma. Det synes
tvärtom angeläget att i tillämpningen även skälighetssynpunkter beaktas.
Söker en person läkare och har han med hänsyn till föreliggande omständigheter
skäl antaga att han är sjuk, bör sålunda ersättning för läkarvården
kunna utgivas även om läkaren icke kan konstatera förefintligheten av någon
viss sjukdom. Kommittén förutsätter, att läkarvård liksom f. n. i sig även
skall inbegripa undersökning verkställd av läkare. Enligt nu tillämpad praxis
ersätta de erkända sjukkassorna i vissa fall sådan läkar- och sjukhusvård,
som föranledes av medfödda kroppsfel och genom vilken arbetsförmågan
hos den vårdade kan höjas, dock icke då fråga är om åtgärder, vilka helt
eller huvudsakligen äro betingade av önskan att förbättra utseendet. Kommittén
har utgått ifrån att angivna praxis skall tillämpas även efter den
nya lagstiftningens införande. Operation för t. ex. harmynthet eller skelögdhet
bör sålunda medföra rätt till ersättning. Över huvud taget torde, med
nyss angivet förbehåll, i tveksamma fall ersättning böra utgivas, då den
lämnade vården enligt läkares utsago är att betrakta såsom sjukvård.
Till vad socialvårdskommittén anfört anslöt sig föredragande departementschefen
i prop. 1946:312. Av departementschefens uttalande framgår
också, att sjukdomstillstånd såsom följd av vaccinering skall anses såsom
Mot. 1976/77:1079
14
sjukdom. Däremot kan ersättning inte utgå för åtgärder, som enbart har
sjukdomsförebyggande eller diagnostisk innebörd.
Men praxis visar att begreppsdefinitionen ändå inte är helt förenlig med
sjukförsäkringens syfte. Med ett exempel skall vi verifiera detta, nämligen
genom att referera ett utslag i försäkringsdomstolen.
En försäkrad har hos försäkringskassan gjort anspråk på några dagars
sjukpenning. Personen i fråga har inte under de dagarna kunnat utföra sitt
förvärvsarbete eftersom hennes glasögon blivit sönderslagna, utan vilka hon
på grund av brytningsfel är helt oförmögen att utföra sitt förvärvsarbete.
Men kassan vägrar henne sjukpenning och hänvisar till att arbetsförmågan
inte kan anses ha varit nedsatt med minst hälften på grund av sjukdom.
Den försäkrade anför besvär hos riksförsäkringsverket. Riksförsäkringsverket
inhämtar utlåtande från sin medicinsakkunnige som styrker att den
försäkrade i praktiken utan korrektionsglas med hänsyn till arbetets art varit
helt arbetsoförmögen och vidare att brytningsfelet enligt gängse läkarvetenskap
i uppfattning icke betraktas såsom sjukdom utan som ett "byggnadsfel”.
Verket lämnar besvären utan bifall med hänvisning till att den försäkrades
arbetsförmåga under den ifrågavarande tiden inte varit nedsatt på grund
av sjukdom. Försäkringsdomstolen delar verkets uppfattning och ändrar inte
på dess beslut.
Socialförsäkringsutskottet har dessförinnan år 1974 i sitt betänkande nr
13, i anledning av en motion som gällde ersättning för förlorad arbetsförtjänst
vid ordination av tekniska hjälpmedel, framhållit att med den utformning
som bestämmelserna om ersättning för förlorad arbetsförtjänst inom ramen
för den allmänna försäkringen erhållit och mot bakgrund av de uttalanden
som förarbetena till lagstiftningen innehåller, borde det enligt utskottets
mening inte föreligga hinder att utge sjukpenning i sådana situationer som
motionärerna den gången åsyftar. Utskottet fortsatte vidare:
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att ett auktoritativt avgörande
i den aktuella frågan kan ges så snart som möjligt av högre instans.
Ett sådant avgörande kan erhållas genom att Riksförsäkringsverket utnyttjar
sin möjlighet att pröva frågan. Riksförsäkringsverket har också befogenhet
att underställa försäkringsdomstolen sitt beslut.
Vi finner för vår del att det exempel vi här har anfört ger vid handen
att lagstiftningen måste ändras, eftersom de auktoritativa avgöranden som
socialförsäkringsutskottet tidigare har hänvisat till entydigt pekar på att sjukdomsbegreppet
med nuvarande lagstiftning inte ens täcker in sådana situationer.
där från medicinskt håll styrkt arbetsoförmåga - som inte är direkt
hänförlig till sjukdom enligt den ifrågavarande lagstiftningen - medger rätt
till ersättning från försäkringskassan.
Med tanke på socialförsäkringssystemets strävan att bereda medborgare
trygghet mot inkomstbortfall, utöver vid sjukdom, också vid arbetslöshet.
Mot. 1976/77:1079
15
frånvaro från arbetet i samband med barns sjukdom, barnsbörd m. m., ter
sig det nu tillämpliga sjukdomsbegreppet stötande för rättskänslan.
Med stöd av vad som anförts hemställs
att riksdagen hos regeringen begär utredning om sjukdomsbegreppet
i lagen om allmän försäkring syftande till bl. a. att arbetsoförmåga,
som icke beror på sjukdom enligt vad man nu kan
uttolka av lagen, också skall kunna grunda rätt till ersättning
från den allmänna försäkringen.
Stockholm den 25 januari 1977
NILS CARLSHAMRE (m)
BLENDA LITTMARCK (m)
G. BIÖRCK (m)
KARL LEUCHOVIUS (m)
HANS NYHAGE (m)
i Värmdö
Övrigt om motionen
Intressenter
