om situationen i Afghanistan

Motion 1987/88:U517 av Karin Ahrland m. fl. (fp, s, m, c, vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:U517

av Karin Ahrland m. fl. (fp, s, m, c, vpk)
om situationen i Afghanistan

Det är nu mer än åtta år sedan Sovjet invaderade Afghanistan. Många
trodde säkert då att afghanerna inte skulle ha någon möjlighet att stå emot
en stormakt. Utvecklingen har visat att de hade fel. Afghanerna är ett
frihetsälskande folk, motståndsrörelsen är stark och finns i hela landet. I
verkligheten behärskar invasionsmakten blott Kabul och vissa andra mindre
områden. Men kriget pågår överallt. Vi läser om Panshirdalen, Khost och
Herat, men i verkligheten gäller det inte enbart dessa områden utan så gott
som hela landet.

Kriget har fört med sig obeskrivliga lidanden för det afghanska folket och
dessutom inneburit att nästan halva befolkningen tvingats fly. Trots att
nyhetsrapporteringen under hela kriget varit synnerligen mager eftersom
journalister inte är välkomna utanför Kabul och knappast kan röra sig fritt
ens där har vi numera goda kunskaper om förhållandena. Flyktingarna och
västerlänningar som gått in olagligt har kunnat ge samstämmiga och upprörande
skildringar av lidande och förödelse.

Sverige har genom olika FN-organ och genom Svenska Afghanistankommittén
bistått det afghanska folket med humanitär hjälp liksom genom att
framföra protester till Sovjetunionen både i FN och bilageralt. Så länge
kriget pågår måste vi naturligtvis fortsätta på den vägen. Men vi måste
också ha en beredskap för fortsatta, om än annorlunda, insatser den dag
ockupationen upphör genom att Sovjet drar tillbaka sina trupper.

Den dagen kan vara långt borta men det finns vissa tecken som tyder på
att Sovjet faktiskt önskar dra sig tillbaka.

De förhandlingar i FN-regi som med jämna mellanrum pågår i Généve
har emellertid en påtaglig brist. De stridande parterna finns inte vid förhandlingsbordet.
Där sitter Pakistan och Kabulregimen men inte Sovjet och
motståndsrörelsen som också bör delta. Pakistan har visat en stor solidaritet
mot det lidande folket i grannlandet och bör hedras för den saken, men
Pakistan är inte part i kriget; det är den afghanska motståndsrörelsen.
Kabulregimen är endast en lydregering till Sovjet som är den invaderande
stormakten.

Det torde därför knappast vara möjligt att nå en slutlig uppgörelse på
kriget om inte motståndsrörelsen är införstådd med villkoren. Det finns
alltså all anledning för Sverige att inom FN:s ram verka för att moståndsrörelsen
blir representerad vid fredsförhandlingarna. Det är inte vår sak att
utpeka vem eller vilka som skall representera motståndsrörelsen men vi vill
erinra om att de sju partier som har sina högkvarter i Peshawar i Pakistan
numera enats i en Allians som i internationella sammanhang utser en av

partiledarna till sin företrädare. Vi vill också erinra om möjligheten att i Mot. 1987/88

FN-regi anordna ett referendum bland de miljoner flyktingar som av kriget U517

tvingats lämna sitt land.

Den afghanska ekonomin är ödelagd. Enbart fred kan inte lösa alla de
problem som kriget medfört. Därför behövs en övergripande plan för
återuppbyggnad av landets ekonomi och för att konsolidera de många
politiska och etniska grupper som måste stå bakom en ny oberoende regering.
Genom en sådan plan måste också en koordination ske av den hjälp
som kan väntas utifrån den dag miljoner flyktingar kan återvända till ett fritt
Afghanistan. Sverige bör i FN snarast väcka frågan om en samordnad
planering för Afghanistans återuppbyggnad.

De mänskliga följderna av kriget är numera välkända. Men en sida av
kriget som uppmärksammats föga och en sida som faller under FN-organet
Unescos ansvarsområde är den omfattande förstörelse av ovärderliga kulturminnesmärken
som striderna kring Herat medfört. Staden Fferat har
med rätta kallats Afghanistans religiösa och kulturella metropol och där
finns en osedvanlig koncentration av byggnadsminnesmärken från skilda
epoker. Före kriget påbörjades i regi av Unesco och UNDP ett omfattande
restaureringsarbete i staden. Arbetet på Fredagsmoskén slutfördes och 1974
började en Unescokonsult förbereda nästa etapp som skulle omfatta de sex
timurider-minareterna med delar från 900- och 1000-tal.

Arbetet pågick fram till 1979. Sedan avstannade allt arbete på grund av
kriget. Stadens citadell som skulle bli museum har åter blivit kasern för
regeringsstyrkorna och därmed utsatt för risker. Fredagsmoskén har träffats
av sovjetiska raketer och delar av fasaden sägs vara förstörda. I dag vet vi att
en av de sex kvarvarande minareterna nu är raserad från en höjd av 35
meter till 10 meter. Den träffades under ett sovjetiskt bombardemang
sommaren 1985. De andra fem minareterna uppvisar stora skador, flera
lutar och löper stora risker att rasa när kriget pågår. Dessa och andra
byggnader finns i dokument från Unesco upptagna som speciellt angelägna
att skydda och restaurera. Om dessa byggnader nu jämnas med marken
utan reaktion från Unesco innebär det en oförlåtlig passivitet.

Sverige måste därför genom sin representant i Unesco omedelbart väcka
frågan om ytterligare skydd för den kulturhistoriska bebyggelsen i Herat.

Vad som sker är ett brott mot Haagkonventionen från 1954 om skydd för
kulturegendom i väpnad konflikt. Det är därför nödvändigt att Unesco
utser en särskild rapportör för Herat precis som FN utsett en särskild
rapportör för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan.

Hemställan

Med stöd av det anförda yrkar vi

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den afghanska motståndsrörelsen bör vara
representerad vid fredsförhandlingarna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att FN snarast bör ta initiativ till en återuppbyggnadsplan
i enlighet med vad som anförts.

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i Mot. 1987/88
motionen anförts om att Sverige i Unesco bör verka för att en särskild U517
observatör utses för staden Herats minnesmärken.

Stockholm den 25 januari 1988

Karin Ahrland (fp)

Birthe Söres te dt (s)

Anita Bråkenhielm (m)

Ingbritt Irhammar (c)
Tore Claeson (vpk)

13