om sanktioner

Motion 1987/88:Jo848 av Sven Munke (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Jo848

av Sven Munke (m)
om sanktioner

Mot.

1987/88

Jo848-854

Den sorn vill driva miljöfarlig verksamhet måste få verksamheten prövad
och godkänd av koncessionsnämnden för miljöskydd. Därvid bestämmer
koncessionsnämnden bl. a. storleken på tillåtna utsläpp till luft och vatten.
Nämnden bestämmer också gränsvärden för buller och liknande effekter av
verksamheten.

Om ett företag bryter mot koncessionsnämndens beslut och bullrar och/
eller förorenar mer än tillståndet medger kan den ansvarige företagsledaren
(verkställande direktören, platschefen etc) dömas till böter och/eller fängelse
för brott mot miljöskyddslagen. Maximistraffet är för närvarande två års
fängelse. För en fällande dom krävs att uppsåt eller oaktsamhet styrks.

Hittills har ytterst få fällande domar avkunnats för brott mot miljöskyddslagen.
Vanligtvis har domen varit böter - i genomsnitt 35 dagsböter.
Fängelse har vid två tillfällen utdömts av underdomstolar, men har i hovrätten
ändrats till villkorlig dom och böter.

Att ett så litet antal fällande domar avkunnats har flera orsaker. Svårigheten
att bevisa uppsåt eller oaktsamhet är en orsak. Det har också förelegat
uppenbara svårigheter att utreda vem på företaget som egentligen bär
ansvaret för ett olagligt utsläpp. Vid något tillfälle har verkställande direktören
jämte företagets samtliga ledamöter bötfällts. De senare har då känt
sig överkörda, då man hävdat att en styrelseledamot av naturliga skäl inte
kan känna till verksamhetens alla detaljer.

Åklagarna har också i en del fall visat en viss passivitet när det gäller
miljöbrotten, och några bedömare har hävdat att detta bottnar i att åklagarna
är medvetna om att de inte behärskar miljöfrågorna på samma sätt som
de behärskar konventionell brottslighet.

Man får lätt den uppfattningen att åklagarna ofta ser brott mot miljöskyddslagen
som bagateller eller ungefär på samma sätt som man för 25 år
sedan såg på skattebrott. Genom skärpning av straffsatserna och genom att
åklagarna fick tillgång till ekonomisk expertis för att effektivt utreda skattebrotten
och annan ekonomisk brottslighet har inställningen till denna
form av ekonomisk brottslighet starkt förändrats.

Miljöbrott är ofta en fråga om grov ekonomisk brottslighet, som kan
inbringa mycket stora belopp på miljöns bekostnad genom olagliga avfallsdumpningar
och uteblivna investeringar i reningsanordningar och liknande.

Milj öskyddsavgifter är en typ av sanktionsavgift som enligt miljöskyddslagen
skall utgå vid överträdelse av föreskrifterna i koncessionen, om överträdelsen
har medfört ekonomiska fördelar och ”betydande störningar”.

1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr Jo848-854

Denna typ av avgifter har endast utdömts i fem fall sedan miljöskyddsavgiften
infördes den 1 juli 1981.

Naturvårdsverket föreslår att miljöskyddsavgiften för att den skall få en
avskräckande effekt skall uppgå till en dubblering av den ekonomiska
fördelen med ett överutsläpp. I särskilt grova fall vill naturvårdsverket att
miljöskyddsavgiften skall uppgå till fyra gånger den ekonomiska fördelen av
överutsläppet. I dessa förslag instämmer undertecknad.

Naturvårdsverket föreslår också att överträdelser av miljöskyddslagen
skall avkriminaliseras. Verket vill att den eller de ansvariga inte personligen
skall ställas inför rätta och straffas. Någon egentlig motivering till detta
förslag anför inte naturvårdsverket. Man nämner dock bl. a. att det ibland
är svårt att avgöra vem som bär ansvaret för ett olagligt överutsläpp. Så har
det bl. a. förhållit sig i fallet Fermenta - ständiga byten på de ansvariga
posterna - vilket bl. a. förklarar åklagarens passivitet tills företagets överutsläpp
efter ett antal år framdrogs i rampljuset.

Bästa sättet att förebygga överträdelser av miljöskyddslagens tillåtlighetsregler
är givetvis att kombinera rejäla ekonomiska straff riktade mot företagen
med direkta straff riktade mot de ansvariga i form av fängelse eller
böter.

Med nuvarande regler kan det med all säkerhet vara svårt ibland att
avgöra ansvarighetsfördelningen inom ett företag när det gäller miljöutsläpp.
Den frågan kan emellertid lösas. På samma sätt som en tidning måste
ha en ansvarig utgivare, kan samhället i lag kräva att företag som bedriver
miljöfarlig verksamhet måste ha en miljöansvarig.

Beträffande konventionell ekonomisk brottslighet, t. ex. när ett företag
underlåter att inbetala arbetsgivaravgifter och skatter, bestraffas både företaget,
ansvarig styrelse och VD. Samhället har under en följd av år inom
lagstiftningsområdet gått in för att bekämpa ekonomisk brottslighet inom
företag genom att bestraffa både företag och de personligen ansvariga, detta
både i avskräckande syfte och med tanke på den moraibildande effekten.

Huruvida den för miljöbrott ansvarige skall straffas eller inte är ytterst en
fråga om samhällets grundsyn på förorening av miljön.

Naturvårdsverkets förslag om en avkriminalisering av miljöbrott i form av
överutsläpp till luft och vatten innebär ett accepterande av att miljöbrott får
förekomma mot betalning, vilket strider mot den allmänna rättsuppfattningen.

Sextusen fler svenskar dör nu årligen i cancer än för trettio år sedan. I
många fall rör det sig odiskutabelt om cancerfall orsakade av utsläpp av
cancerframkallande ämnen i luft och vatten.

Miljöskyddslagens sanktionssystem bör reserveras för grövre brott. Ett
enklare och effektivare system bör emellertid komplettera miljöskyddslagens
nuvarande bestämmelser. Ett sådant system kunde lämpligen konstrueras
så att varje ”överutsläpp” åsätts ett pris i koncessionsvillkoren.
Detta pris skall då sättas så högt att det får en kraftig styreffekt. Så snart ett
”överutsläpp” har registrerats utgår en avgift. Med ett sådant system undanröjs
också svårigheterna att fastställa den sanktionsavgift som företaget
skall betala. Naturligtvis skall rena olycksfall som inte har någon relation till
ekonomisk vinning för företaget inte bedömas lika strängt.

Mot. 1987/88
Jo848

2

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan ändring i
miljöskyddslagen att företag som driver miljöfarlig verksamhet och
prövats av koncessionsnämnden för miljöskydd åläggs att utse en
miljöansvarig,

2. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket får i
uppdrag att pröva frågan om möjligheterna att redan i koncessionsvillkoren
bestämma sanktionsavgiftens storlek vid ”överutsläpp”.

Stockholm den 26 januari 1988

Sven Munke (m)

Mot. 1987/88
Jo848

3