om riksåklagarens arbetsuppgifter

Motion 1987/88:Ju302 av Bengt Harding Olson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ju302

av Bengt Harding Olson (fp)
om riksåklagarens arbetsuppgifter

Rättssamhället måste ta lärdom av målet om mordet på statsminister Olof
Palme. Även om en slutlig bedömning inte kan ske förrän vid mordets
uppklarande, så kan redan nu viktig lärdom dras. Det måste särskilt inom
rättsväsendet finnas en strategi för hur mål av denna kategori ska handläggas
i framtiden. Det låter sig visserligen sägas att fler statsministermord
sannolikt inte kommer att förövas i Sverige, men mot bakgrund av utländska
erfarenheter bör inte uteslutas att allvarliga brott kan komma att
riktas mot personer med ledande ställning även framdeles i vårt land.

Åklagaren som undersökningsledare

I gällande rätt finns klara regler för hur brottsutredningen ska genomföras
när ett allvarligt brott, exempelvis mord, har blivit begånget.

Utgångspunkten är att polisen ålagts en viktig informationsplikt enligt ett
av rikspolisstyrelsen och riksåklagaren gemensamt utfärdat cirkulär. Härav
framgår att polisen ska meddela åklagaren om brottet och detta oavsett
tidpunkten på dygnet och även om någon person ännu ej är skäligen
misstänkt för brottet. Därefter ska den lokale åklagaren vända sig till
regional åklagare enligt direkta föreskrifter i åklagarinstruktionen. I exceptionella
fall kan och bör regional åklagare vidareinformera riksåklagaren.
Enligt åklagarinstruktionen är RÅ därvid skyldig att bistå med råd och
upplysningar och även att meddela anvisningar i målet. Detta är en välmotiverad
rutin och om den tillämpats i Palmemålet hade man sannolikt ej
hamnat i den nu olyckliga starten av hela brottsutredningen.

När åklagaren fått information om att ett allvarligt brott blivit begånget
blir den avgörande frågan om polisen eller åklagaren ska vara undersökningsledare,
alltså bära huvudansvaret för brottsutredningen. Även på
denna punkt är lagen tydlig (rättegångsbalken 23 kap. 3 § 1 st.). Polisen
inleder utredningen och åklagaren ska övertaga utredningen först när det
föreligger skälig misstanke mot bestämd person (1 och 2 p.). Men vid
särskilda skäl kan åklagaren inträda som undersökningsledare direkt efter
information om brottet från polisen och även om det inte finns någon
misstänkt person (3 p.).

Det undersökningsledarskap som således åläggs åklagare kan i vanliga
fall utövas av lokal åklagare, men i allvarligare fall måste i linje med
åklagarinstruktionen ansvaret läggas på regional åklagarnivå.

3

Riksåklagarens roll

I exceptionella fall kan riksåklagaren med stöd av rättegångsbalken (7 kap.
5 § 1 st. 1 p.) övertaga undersökningsledarskapet. Det skulle då gälla
allvarliga brott mot nyckelpersoner i vårt demokratiska samhälle. Riksåklagaren
ska då i egenskap av landets främste åklagare bära huvudansvaret
för brottsutredningen. Han kan naturligtvis inte ensam fullgöra alla åklagaruppgifter
utan får lämpligen samla en åklagargrupp kring sig och utnyttja
den samlade praktiska kunskapen och erfarenheten. Dessutom kan åklagarsidan
få erforderlig tillgång till polisiärt biträde av kriminalpolis med gedigen
erfarenhet av spaning, förhör och kriminalteknik.

I de fall riksåklagaren övertar undersökningsledarskapet handlar det inte
bara om formalia om någon skulle förledas att tro detta. Tvärtom så inträder
flera och viktiga konsekvenser. Åklagarens ledningsfunktion förstärks
i hög grad och blir helt odiskutabel. Risken för dubbelkommando
mellan polis och åklagaren - Palmeutredningens kanske största problem elimineras
på ett effektivt sätt. Reglerna i lagen kan tillämpas fullt ut.
Åklagaren kommer då verkligen att leda verksamheten och ”anlita biträde
av polismyndigheten” och ”uppdraga åt polisman att vidtaga särskild till
undersökning hörande åtgärd” - allt i enlighet med rättegångsbalken (23
kap. 3 § 3 st.). Ansvaret för information främst till massmedia åvilar åklagaren
i full utsträckning.

I dessa exceptionella fall har riksåklagaren redan enligt gällande rätt
möjlighet att inträda som undersökningsledare. Men nuvarande erfarenhet
visar att riksåklagaren borde åläggas skyldighet att bära huvudansvaret för
utredningar beträffande allvarliga brott riktade mot nyckelpersoner i vårt
demokratiska samhälle.

Rätt åklagarnivå i dessa exceptionella brottmål är naturligtvis ingen mirakelmedicin
för effektiv brottsutredning med lyckosamt slutresultat men
sannolikt den bästa garanti som står till buds.

Avslutningsvis bör kanske tilläggas att det är viktigt att ta lärdom av
historien för att höja beredskapen för framtiden. Det handlar ytterst om det
allmänna förtroendet för vårt rättssamhälle.

Hemställan

Mot denna bakgrund hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
rättegångsbalken att riksåklagaren åläggs undersökningsledarskap i
vissa brottmål.

Stockholm den 20 januari 1988

Bengt Harding Olson (fp)

Mot. 1987/88
Ju302

4