om reservkraftverk inom lantbruket

Motion 1987/88:Jo203 av Anna Wohlin-Andersson och Ivar Franzén (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Jo203

av Anna Wohlin-Andersson och Ivar Franzén (c)
om reservkraftverk inom lantbruket

Den svenska försvarsbudgeten omfattar nästan 25 miljarder kronor. Men hur
många tekniska hjälpmedel vi än utrustar oss med kan vi inte försvara oss om
inte såväl militärerna som folket bakom linjerna har skor, kläder och mat.
Den här motionen skall handla om en del av vår livsmedelsförsörjning.

Sedan andra världskriget har produktionen av mjölk, kött, fläsk och ägg i
hög grad centraliserats. Ca 50 % av de ägg vi i dag äter produceras vid s. k.
äggfabriker och ca 25 % av det fläsk vi konsumerar kommer från s. k.
svinfabriker. Även mjölkproduktionen sker nu i betydligt färre besättningar
där medelkobeståndet i stället är större. Som exempel kan nämnas Vånga
socken där en av oss motionärer bor. Där fanns 1945 ca 120 mjölkproducenter,
1984 fanns 18 och i dag finns 9.

Även om utvecklingen mot djurfabriker nu förhoppningsvis skall brytas,
kvarstår det faktum att så här har vi det nu. Produktionen har inte bara
centraliserats, den har också i mycket hög grad mekaniserats. Hönsen i en
s. k. äggfabrik är helt beroende av att fläktsystemet går, och de överlever inte
många timmars elavbrott. Även i större svinstallar dör djuren efter ca ett
halvt dygn om fläktarna stannar. Vad gäller mjölkningen sker den numera i
det övervägande antalet ladugårdar med releasersystem. Det betyder att
mjölkmaskinerna inte kan köras med enbart remöverföring från traktorn.
Ett elavbrott betyder alltså att korna inte kan mjölkas, vilket betyder att
konsumenterna inte får någon mjölk.

Det andra stora problemet när det gäller nötkreaturbesättningar är
vattenförsörjningen. En ko dricker ca 80 liter vatten per dygn. En medelbesättning
på 25 kor behöver alltså 2 000 liter vatten per dygn. De handpumpar
som ofta fanns i ladugårdarna förr är lika skrotade som de gamla mjölkmaskinanläggningarna.
Att på annat sätt forsla in dessa mängder av vatten är så
gott som omöjligt, varför det bara återstår att släppa djuren lösa oberoende
av årstiden.

Även spannmålsproduktionen är numera mycket beroende av elström.
Nästan all spannmål tas med skördetröska och behöver sedan torkas om den
inte skall mögla. Antingen man använder varmlufts- eller kalluftstork måste
fläktarna ha ström. De gamla självbindarna är skrotade och hästarna
slaktade och konsten att slå med lie så gott som utdöd. Sammanfattningsvis:
Utan elström kan vi inte klara vår livsmedelsförsörjning.

Vid behandlingen av vår motion 1983/84:689 avslog näringsutskottet

motionen med hänvisning till arbetet i kommissionen om elförsörjningens
sårbarhet. Betänkandet Säker elförsörjning (SOU 1984:69) kom 1984.
Kommissionen konstaterar: ”Frekvensen av elavbrott är betydligt högre i
landsbygdsnätet än i tätortsnätet. Det gäller särskilt äldre nät med blanktrådsledningar.
För abonnenter ute i radiellt matade nätdelar kan avbrottstiderna
bli långa. Lantbruk med stora djurbesättningar hör erfarenhetsmässigt
till de verksamheter som - bortsett från industrin - drabbas hårdast av
elavbrott. Vid elavbrott kan djur komma att lida allvarlig skada om tillräcklig
reservkraft saknas.”

För att illustrera detta bifogar vi en tabell gjord av ÖCB.

KÄNSLIGHET FÖR ELAVBROTT

Tid	Funktion	Konsekvens
1 sekund	operationsbelysning datorer	systemet stannar
1 minut	intensivvård	respiratorer, dialys osv.
15—30 minuter	fjäderfäuppfödning	djuren dör
2 timmar	stora svinstallar vattenförsörjning	bristande ventilation
8 timmar	värmeförsörjning mjölkkor SJ signaler
10 timmar	telestationer med batterireserver

Kommissionen anser att ”Det är önskvärt att fler djurhållande lantbruk
anskaffar reservkraft. Detta är också ett starkt beredskapsintresse speciellt
för gårdar med mjölkkobesättningar.” Med anledning av detta beslutade
riksdagen på regeringens förslag att statliga lånegarantier skulle kunna
lämnas för investeringar i reservkraft. Detta är dock inte tillräckligt.

När det gäller andra samhällsviktiga funktioner föreslås att stat, kommuner
och landsting tar det ekonomiska ansvaret för nödvändiga beredskapsåtgärder.
Men när det gäller att genom anskaffning av tillräckligt många och
driftsäkra reservaggregat garantera försörjningen av baslivsmedel även
under ofärdstider, skall de enskilda lantbrukarna själva stå för dessa
kostnader.

Detta är orimligt. Här måste staten gå in med ett finansiellt stöd för att
trygga vår livsmedelsproduktion under krig och avspärrning.

I en avvikande mening i försvarsutskottets yttrande 1985/86:6y över
Motioner om reservanordningar vid störningar i elförsörjning skriver
Gunnar Björk i Gävle och Ingbritt Irhammar, båda (c), bl. a.: ”Det kan inte
förutsättas att kommunerna annat än undantagsvis har möjlighet att hjälpa
lantbrukare vid elavbrott. Redan nu kan statliga lånegarantier lämnas för
investeringar i reservkraftverk till jordbruk. Under en övergångstid bör utgå
statsbidrag för anskaffning av reservaggregat till lantbrukare med djurhållning,
förslagsvis till 25 % av kostnaderna för aggregat och installation.” I en
reservation i näringsutskottets betänkande 1986/87:34 ansluter sig centern
och vpk till denna åsikt.

Mot. 1987/88
Jo203

De reservaggregat som i dag finns i handeln kostar med en effekt på ca 25
kVA 25 000-30 000 kr. Det behövs 20 000-25 000. Trots en drive från
LRF:s sida finns i svenskt lantbruk i dag endast ca 6 000 reservkraftverk.

Vi anser det därför rimligt att staten ger ett bidrag med åtminstone 25 %
för anskaffning av reservkraftverk.

Ett statligt stöd till inköp av reservkraftverk till lantbruket kommer att
innebära en större efterfrågan vilket, om den samordnas, kan leda till att
industrin stimuleras till att ta fram billigare och bättre reservaggregat med
litet behov av underhåll - ett arbete som även kommissionen bedömde som
angeläget.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

att riksdagen beslutar att ett 25-procentigt bidrag skall utgå till de
lantbrukare som anskaffar lämpligt reservkraftverk för att trygga sin
animalieproduktion.

Stockholm den 11 januari 1988

Anna Wohlin-Andersson (c) Ivar Franzén (c)

Mot. 1987/88
Jo203

1** Riksdagen 1987188.3sami. NrJo201-207

7