om remissförfarande

Motion 1980/81:238 av Bertil Fiskejö

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1980/81

238-245

Motion

1980/81:238

av Bertil Fiskejö
om remissförfarande

Remissväsendet fyller en viktig funktion i det förberedelsearbete som
normalt föregår lagstiftning och andra beslut i riksdagen. Genom remissväsendet
får olika myndigheter och organisationer möjlighet att avge på
sakkunskap och värderingar grundade synpunkter på ett utredningsförslag
innan det kommer in i den avgörande beredningsprocessen. Detta är av stort
värde.

Detta kan inte undanskymma att utarbetandet av remissvar innebär en
betydande ökning av arbetsbördan för myndigheten. Detta har under senare
år i någon mån motverkats genom att urvalet av remissinstanser från fall till
fall gjorts något snävare. Detta är en riktig ambition. Remisserna bör enbart
gå till myndigheter eller organ som besitter särskild sakkunskap eller i övrigt
kan förväntas ha för ärendet intressanta synpunkter.

I ett avseende tycks dock remissförfarandet ha expanderat på ett sätt som
starkt kan ifrågasättas. Det gäller remisser till kommittéer. Vissa kommittéer
får under den tid de sitter ett mycket stort antal betänkanden på remiss. Det
förekommer t. o. m. att riksdagsutskott remitterar motioner till utredningar
för yttrande.

Det förfarande som här påtalats kan i viss utsträckning bero på att
utredningsväsendet inom en del områden är dåligt samordnat. Det förekommer
en onödig överlappning mellan olika kommittéers ämnesområden. Helt
kan säkerligen detta dock inte undvikas på grund av att en del kommittéers
ämnesområden i annat fall skulle bli alltför omfattande och på grund av att
det är svårt att finna helt klara gränsdragningar mellan olika sakområden.

Detta bör dock enligt min mening inte få leda till att vissa kommittéer
tvingas lägga en mycket stor del av sin tid på utarbetandet av remissyttranden
över andra kommittéers betänkanden. Därmed fördröjs på ett allvarligt sätt
arbetet med de sakuppgifter som är vederbörande kommittés huvuduppgift.

Inte sällan innebär kravet på remissyttrande att en kommitté tvingas lägga
om den ursprungliga planeringen eller föregripa ställningstaganden som
borde komma först på ett senare stadium av kommitténs arbete. Effektiviteten
i utredningsväsendet försämras således genom den typ av remissförfarande
som jag här nämnt. Dessutom är det enligt min uppfattning principiellt
felaktigt att kommittéer på detta sätt skall värdera varandras arbetsresultat.

Kommittéerna skall ha som uppgift att fullgöra det utredningsuppdrag de
ålagts, inte att tjänstgöra som remissorgan. Den sammanvägning av

1 Riksdagen 1980/81. 3 sami. Nr 238-245

Mot. 1980/81:238

2

förslagen från olika utredningar som i vissa fall måste göras bör ske på ett
senare stadium, dvs. när man i vederbörande departement överväger
utformningen av propositionerna. Regeringen bör således åläggas stark
restriktivi tet när det gäller remisser till utredningar.

Remisser till utredningar från riksdagsutskott bör helst helt upphöra.
Dessa remisser innebär i realiteten endast att partiernas slutliga ståndpunkter
fastläggs genom deras representanter i utredningarna i stället för i
vederbörande utskott. Det är en ur arbetssynpunkt helt onödig omgång.

Med hänvisning till vad som här anförts hemställer jag

1. att riksdagen uttalar sig för att regeringen bör visa stor
restriktivitet när det gäller remiss av utredningsbetänkanden
eller departementspromemorior för yttrande till utredningar,

2. att riksdagen uttalar sig för att riksdagsutskott inte bör
remittera motioner eller andra ärenden för yttranden till
utredningar.

Stockholm den 15 januari 1981

BERTIL FISKESJÖ (c)