om regionalpolitiska hänsynstaganden och långsiktighet i fråga om sockernäringen

Motion 1987/88:Jo216 av Ulla Pettersson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Jo216

av Ulla Pettersson m. fl. (s)

om regionalpolitiska hänsynstaganden och
långsiktighet i fråga om sockernäringen

Redan i 1977 års jordbruksbeslut fastslogs att eventuell minskning av arealen
för sockerbetsodling inte får drabba Öland och Gotland där odlingens betydelse
för sysselsättningen är störst. Statliga bidrag utgår till sockerbruken i
Roma och Mörbylånga (de s. k. ö-bruken) sedan 1976/77.

Därefter har i olika sammanhang från både riksdagen och regeringen uttryckts
att sockerbetsodling och sockertillverkning på Öland och Gotland
inte ska drabbas av arealminskning.

Odlingsdistrikten för de båda ö-bruken utgör vardera ca 8 % av den totala
sockerbetsodlingsarealen i landet (ca 4 200 hektar per ö-bruk och år). Romabrukets
tillförselområde begränsas naturligen till Gotland medan Mörbylångas
område omfattar hela Öland samt delar av Småland, Blekinge och
Östergötland. Sockerbetsodlingen ger på Gotland upphov till cirka hundra
årsverken och på Öland ca 60. Inom industrin sysselsätter Mörbylånga 130
helårsanställda och Roma 125. Därutöver tillkommer säsongsarbeten under
den s. k. betkampanjen (cirka tre månader på senhösten) ofta som kombinationssysselsättning
för småbrukare. Ytterligare arbetstillfällen genereras av
näringen inom transportsektorn, särskilt till Mörbylånga, då upptagningsområdet
är såpass vidsträckt, maskinservice, försäljning och reparation
m. m. Inklusive all kringverksamhet som skapas och möjliggörs av ö-brukens
verksamhet, kan sockernäringen antas sysselsätta ca 700-750 personer
i den utsatta regionen sydöstra Sverige, som bl. a. omnämns som ett område
med problem i den senaste regionalpolitiska propositionen.

Sedan tidigare finns svenska utfästelser om ett importutrymme på 10 till
15 % av konsumtionen. Självförsörjningsgraden ligger på ca 95 %. Diskussionen
om ytterligare arealneddragning och nedläggnng av sockerbruk har
då och då uppstått och då avtalsperioderna för odlingen hittills endast varit
2-åriga har detta medfört oro och tveksamhet hos dem som för sin försörjning
är mer eller mindre beroende av sockerbetsodling och sockertillverkning.

Försäkringarna om ö-brukens fortsatta existens har dock fortsatt. I proposition
1986/87:146 om prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.
fastslås att den föreslagna arealminskningen inte får beröra betodlarna under
betbruken på Öland och Gotland. Detsamma uttalas av jordbruksutskottet
som även skriver (med hänvisning till den ovannämnda importandelen):

”Då den nuvarande produktionen av socker ger underlag för arbetstillfällen
som är värdefulla från regionalpolitisk synpunkt måste hänsyn härtill tas

när det gäller att bedöma i vilken takt nämnda importutrymmen kan stå till
förfogande. ”

Det är nu nödvändigt att oron definitivt undanröjs för ö-brukens fortsatta
existens. En mer långsiktig avtalsperiod behövs för att nödvändiga investeringar
ska kunna göras från såväl sockerbolagets som odlarnas sida. Sockerbetsodlingen
kräver specialmaskiner som är dyra i inköp och kräver betydligt
längre avskrivningstider än två år. Delvis har den rådande osäkerheten
medfört att gamla och omoderna maskiner används med sämre arbetsmiljö
och risk för kvalitetsförsämringar och driftsavbrott som följd.

Också av naturvårdsskäl är det viktigt att betodlingen blir kvar i sydöstra
Sverige. Till den öppna landskapsbild som är kännetecknande för stora delar
av området bidrar sockerbetsodlingen i inte oväsentlig utsträckning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av regionalpolitiska hänsyn och möjligheten till
långsiktig planering i den pågående översynen av sockernäringens
framtida struktur.

Stockholm den 21 januari 1988

Mot. 1987/88
Jo216

Ulla Pettersson (s)
Lena Öhrsvik (s)

Bengt Kronblad (s)