om regionalpolitiska åtgärder för att lösa

Motion 1987/88:A493 av Per-Richard Molén (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88 :A493

av Per-Richard Molén (m)
om regionalpolitiska åtgärder för att lösa
Västernorrlands problem

Mot.

1987/88

A493

Västernorrlands län är ett län i kris. Inget län kan under 1980-talet uppvisa en
så stor befolkningsminskning. Länet har tappat 7000 invånare, vilket
motsvarar 2,5% av befolkningen, men som i realiteten är av betydligt
allvarligare slag än vad procentsatsen utvisar, eftersom minskningen i hög
grad gäller personer i yrkesverksam ålder. Åldersstrukturen blir allt ogynnsammare
för varje år. Flera mindre samhällen i länets inland har inte längre
ett befolkningsunderlag som motiverar apotek, postkontor och försäkringskassa.
De som bor kvar i inlandet får en i jämförelse med tätortsbon högre
kostnad för att få tillgång till samma samhällsservice. Skatteunderlaget
sviktar och kommunalskatterna stiger. Redan i dag ligger skatterna högre än
i flera av våra tätortskommuner. Svårigheterna att rekrytera läkare och
annan sjukvårdspersonal till inlandskommunerna förstärks, trots att fantasin
är stor, när det gäller att finna ersättningsformer, som kan ligga inom ramen
för vårt invecklade och arbetsfientliga skattesystem. Kustregionen och
speciellt Sundsvall och Örnsköldsvik, som länge fungerat som buffertar för
avfolkningen i länets inland, kan i dag inte erbjuda arbete i tillräcklig
utsträckning.

Regeringen har inte tagit Västernorrlands läns utsatta läge på riktigt allvar.
Trots att regeringen har en företrädare från länet har den varit ytterst
kallsinnig till regionalpolitiska insatser.

Under de sex år som den socialdemokratiska regeringen suttit vid makten,
har i stort sett ingenting gjorts för länet. Däremot har miljarder satsats i
Malmö- och Göteborg/Uddevalla-regionerna, som i dag lider brist på både
arbetskraft och bostäder. Kännetecknet för socialdemokratisk regionalpolitik
har just varit satsningar i storstadsregionerna antingen genom aktiva
åtgärder som i Malmö och Göteborg eller genom att passivt åse utvecklingen
i Stockholm. Det Sverige behöver är en i vedertagen mening riktig
regionalpolitik riktad mot de län och regioner, som liksom Västernorrland är
i behov av hjälp.

Enligt min mening bör med hänsyn till situationen i Västernorrlands län
riksdagen besluta uppdra åt regeringen att inom ramen för den regionalpolitiska
utredningen snabbutreda länets behov och under detta år till riksdagen
återkomma med förslag till åtgärder.

1 Riksdagen 1987188.3sami. NrA493

Det svenska inrikesflyget Mot. 1987/88

Utvecklingen av det svenska inrikesflyget — som i stort sett bara består av A493
Linjeflyg och SAS och som i princip har monopol på samtliga linjekoncessioner
- utnyttjade som inte utnyttjade - har lett till att Stockholm blivit
samlingspunkten för all flygtrafik i Sverige. Det finns i dag ytterst få
möjligheter att från en plats i Sverige flyga till en annan utan att byta plan i
Stockholm. Den svenska koncessionsfilosofin har lagt hinder i vägen för en
spontan utveckling av tvärförbindelser. Det är beklagligt, att regeringen i sin
nyligen avlämnade trafikpolitiska proposition föreslår, att Linjeflyg och SAS
även fortsättningsvis skall bibehålla sin prioriterade ställning.

Den starka knytningen till Stockholm av inrikesflyget har fört med sig, att
företag och organisationer, som tidigare haft behov av att ha service- och
försäljningskontor för Norrland i Sundsvall nu med fördel bedriver denna
verksamhet från sina storstadskontor. Detta har inneburit, att en lång rad
filialer med några tiotal anställda avvecklats under senare år. Givetvis har
denna utveckling kunnat fortgå utan uppmärksamhet från massmedias sida
just beroende på att det gällt så små enheter. Men sammantaget rör det sig
om många människor, som med sina familjer flyttat från länet. På den lokala
arbetsmarknaden har det kunnat märkas, genom att urvalet av arbetsuppgifter
krympt och möjligheterna till en lokal rörlighet och karriär minskat.

Enligt min mening bör därför riksdagen begära, att regeringen lägger fram
förslag som undanröjer det företräde till linjekoncessioner, som Linjeflyg
och SAS nu har. En ökad konkurrens kan bidra till en ökad linjetäthet. Inte
minst kan antalet tvärförbindelser, som i dagens situation har svårt att bli
lönsamma, ha en bättre framtid att emotse.

Kärnkraftens avveckling

En majoritet av det svenska folket förordade vid 1980 års folkomröstning att
kärnkraften skulle finnas kvar, så länge den uppfyller hårt uppställda
säkerhetskrav. Trots detta har en majoritet i riksdagen - alltså i strid mot
folkomröstningen — beslutat att avvecklingen skall vara avslutad senast år
2010.

Den socialdemokratiska regeringen har med stöd av centern och vpk
beslutat, att avvecklingen skall starta redan i mitten av 1990-talet. Detta får
till följd att elpriserna redan om något år kommer att stiga. Ett bortfall av två
kärnkraftsreaktorer redan på 1990-talet innebär ett så stort bortfall av
elström, att konsumenterna - industrier såväl som enskilda - kommer att
tvingas dra ned på sin förbrukning av el. Detta kan effektivast åstadkommas
med högre priser. Statens energiverk har liksom en rad statliga utredningar
kommit fram till att vi har att förvänta oss prishöjningar på uppemot 100%.

Västernorrlands län har en lång rad elintensiva industrier, som kommer att
drabbas av svåra ekonomiska och därmed sysselsättningsmässiga problem.
Investeringsverksamheten kommer att gå ned. Något företag har till och med
uttryckt oro för en nedläggning av verksamheten. Samtliga kommuner i
Västernorrland utom Sollefteå kommer industriellt att påverkas av dessa
elprishöjningar.

En förtida avveckling av den svenska kärnkraften - som i sig är en unik

företeelse i världen - måste med all kraft motarbetas. Den svenska Mot. 1987/88

riksdagen måste avslå en sådan begäran från regeringens sida. Detta inte A493

minst därför att de generellt svaga regionerna i landet har den största andelen

elintensiv industriproduktion och därför att vi häruppe i de norrländska

länen har ett strängare klimat, som leder till en i jämförelse med södra

delarna av landet högre förbrukning av el för olika ändamål.

Högre avkastningskrav för Vattenfall måste avvisas

Sorn ett led i avvecklingen av kärnkraften tänker regeringen föreslå
riksdagen att skärpa statens avkastningskrav på Vattenfall. Vattenfall, som
är marknadsledande, sätter i princip priserna på den svenska elmarknaden.

Ett högre avkastningskrav får därför till följd, att de högre elpriser, som
Vattenfall kommer att tillämpa, även kommer att accepteras av övriga
elproducenter.

Högre avkastningskrav innebär en form av statlig beskattning av de
norrländska vattenkraftstillgångarna. Statskassan kommer att ta hand om de
medel som skulle stanna i de norrländska kommunernas och konsumenternas
plånböcker.

Enligt min mening måste därför riksdagen under våren avvisa regeringens
förslag till höjning av Vattenfalls avkastningskrav.

Brandskattning av norrländska vattenkraftstillgångar

Huvuddelen av svensk vattenkraft produceras i de norrländska inlandskommunerna,
som i dag har svåra ekonomiska problem och vanligtvis de högsta
kommunalskatterna. Det har blivit så att dessa kommuner endast under
byggnadstiden har haft ekonomisk glädje av sina naturtillgångar. Under den
mycket långa driftstid som följer har de i princip ingen inkomst alls från sin
vattenkraft. Under senare år har vattenkraften drabbats av energiskatt som
endast tillfaller staten. Den tidigare kommunalskatten för juridiska personer
inbringade pengar liksom fastighetsskatten. Men denna beskattningsrätt har
sedan något år fråntagits kommunerna.

Det är rimligt, att de kommuner som inom sina gränser hyser vattenkraftsanläggningar
skall ha viss del av de inkomster, som dessa verk genererar.

Denna inkomst bör därvid fördelas så att den tillfaller kommuninvånarna och
företagen i form av betydligt lägre eltaxor. Det blir härigenom billigare att bo
i dessa kommuner samtidigt som det kommer att underlätta lokaliseringar av
industriell verksamhet, som är beroende av billig el.

Riksdagen bör därför av regeringen begära förslag som innebär en
återbäring av viss del av inkomsterna från vattenkraftsproduktion till de
kommuner som inom sina gränser har vattenkraft i enlighet med de
tankegångar som redovisas ovan.

Trafikpolitiken

Regeringen föreslår i sin nyligen avgivna trafikpolitiska proposition, att
bensinpriset skall höjas med 25 öre per liter och att kilometerbeskattningen

skall anpassas till denna höjning. Skattehöjningarna skall användas för att 3

finansiera statens järnvägars omstrukturering. Mot. 1987/88

Förslaget är ett hårt slag mot dem som har långa avstånd mellan bostad och A493

arbete och mellan bostad och samhällelig service.

Den av regeringen föreslagna kompensationen genom en sänkning av
fordonsskatten är inte tillräcklig. Principen att beskatta ett fortskaffningsmedel
för att utveckla ett annat är svår att förstå och acceptera i de delar av
Norrland, som inte har annat att välja på än bil och buss.

Skattehöjningen drabbar också transporterna av varor till och från våra
norrländska industrier. Skogsindustrins råvaruförsäljning kommer att fördyras
med åtskilliga tiotal miljoner, vilket i sin tur kommer att framtvinga ännu
hårdare rationaliseringar och neddragningar av antalet arbetstillfällen.

För oss i Västernorrlands län liksom för övriga norrlandslän är en hårdare
beskattning av bilar och bussar oacceptabel. Regeringens förslag måste
därför med kraft avvisas.

Överföring av ansvaret för järnvägar till
länstrafikhuvudmannen är ansvarslöst

I sin trafikpolitiska proposition föreslår regeringen att vissa järnvägars
persontrafik och även framtida investeringar skall ansvarsmässigt överföras
till länstrafikhuvudmannen — landstinget — och till länsstyrelsen.

I Västernorrlands län berörs järnvägen mellan Sundsvall och Långsele och
mellan Mellansel och Örnsköldsvik.

Enligt min mening är det politiska dimridåer, som regeringen lägger ut.

Man vill undandra sig ansvaret för de järnvägar, som i dag har en
otillfredsställande lönsamhet och som på sikt bedöms ha små chanser att
kunna utvecklas genom att överlåta dem på de län, i vilka järnvägsavsnitten
finns. Det är ganska givet, att statsmakten därmed också räknar med att
kunna undandra sig de ekonomiska belastningar som en avveckling eller
fortsatt drift i egen regi skulle innebära. Regeringens förslag står enligt min
mening i strid med det solidariska ansvar, som vi skall känna för våra
kommunikationsleder. Dessutom drabbar det i särskilt hög grad de regioner i
landet, som har det svårast.

Västernorrlands län kan inte stillatigande acceptera det avtal som träffats
mellan regering och landstingsförbund. Tillsammans med regeringen måste
företrädare för länet sätta sig ned och på ett realistiskt sätt bedöma om de i
länet berörda järnvägssträckorna har någon framtid och i så fall räkna fram
vilka kostnader som följer med en fortsatt drift. Dessa kostnader måste
därefter ställas emot andra lönsamma och motiverade satsningar på vägar,
flyg etc. Ett underdånigt mottagande av icke lönsamma järnvägar ”sockrat”
med ett visst statligt bidrag kan vara ett mycket dyrare och sämre förslag än
pengar för alternativa satsningar på andra områden.

Riksdagen bör därför avvisa regeringens förslag att till länstrafikhuvudmannen
överföra skötsel och ekonomiskt ansvar för de järnvägsavsnitt, som
inte tillhör stamnätet.

Ny sträckning av E4 genom Ångermanland

Det är en angelägen uppgift att höja upp riksvägnätet i Västernorrlands län
till hög europastandard. I dag lider den drygt 50-åriga bron över Ångerman

älven vid Sandö av allvarliga axel- och boggitrycksrestriktioner. Sandöbron Mot. 1987/88

är en flaskhals på E4. Vidare är några mil av E4 norr om Sandöbron i dåligt A493

skick. Vägen är smal och kurvig och är upphov till olyckor.

Vägförvaltningen i Västernorrlands län har tagit fram en alternativ
sträckning av E4 över sundet vid Hornö-Veda. Den skulle förkorta E4 med
några kilometer och samtidigt göra Höga Kusten mera åtkomlig för
resenärerna på E4. Den omdiskuterade färjeförbindelsen kan därmed
ersättas av en bro.

Södra Ångermanland behöver en kraftfull arbetsmarknadspolitisk insats.

Den nya sträckningen skulle under flera år ge många i Ådalen arbete.

Samtidigt skulle den vara en injektion för de många ägare av lastbilar och
vägmaskiner, som i dag har stora sysselsättningsproblem.

Enligt min mening bör regeringen snabbehandla detta E4-projekt och
redan under 1989 avsätta en del av sina arbetsmarknadspolitiska anslag för
projektering och byggnation.

Tullverkets verksamhet i Västernorrlands län bör utvecklas
och det nya kustbevakningsverket förläggas till Härnösand

Tulldirektionen för Norrland med undantag för Norrbottens län är lokaliserad
till Sundsvall.

Regeringen föreslår i sin budgetproposition, att tullverket skall tillföras en
datacentral för behandling av sina export- och importuppgifter. I en särskild
motion har jag föreslagit att denna tulldatacentral skall förläggas till
Sundsvall och inte till Luleå som regeringen föreslår. Skälen för detta har jag
närmare utvecklat i den motionen.

Vad gäller kustbevakningen har regeringen beslutat att bryta ut denna
verksamhet från tullverket och inrätta ett självständigt kustbevakningsverk.

Regeringen har inte ännu tagit ställning till lokaliseringsort. I Härnösand
finns därutöver Marinkommando Nord och Härnösands radio för sjöfarten.

Det är därför mycket starka skäl som talar för att de operativa kustbevakningsresurserna
för Norrland även i fortsättningen får vara kvar i Härnösand.

Härnösand är en hårt drabbad stad, som i dag behöver allt det stöd den kan
få. Inte minst för att förstärka underlaget för det sjukhus, som den
socialdemokratiska majoriteten i landstinget nu försöker att bit för bit lägga
ned.

Riksdagen bör därför besluta, att tullverkets datacentral förlägges till
Sundsvall och kustbevakningsverket med vissa operativa bevakningsresurser
för Norrland till Härnösand.

Militär verksamhet måste förstärkas i första hand i Härnösand

1 en särskild motion har jag yrkat att en av riksdagen initierad insamling av
pengar skall äga rum, som gör det möjligt för Sverige att bygga upp
ytterligare en ubåtsskyddsflottilj, med uppgift att stationerad i Härnösand i
anslutning till Marinkommando Nord skydda den långa norrländska kusten
från besök av främmande ubåtar.

Vidare måste den försvarsuppgörelse som föregående år träffades mellan
regering och folkpartiet på något år få till följd att ytterligare fredsförband
läggs ned. Stora insatser måste göras för att Västernorrlands län inte skall

drabbas. Kustartilleriet fanns med i diskussionerna, när det för några år Mot. 1987/88

sedan gick en våg av nedläggningar av förband i Sverige. Västernorrland har A493

ett strategiskt utsatt läge och behöver därför minst de förband de har i dag.

Riksdagen bör därför som sin mening ge till känna, vad som ovan sagts om de
militära förbanden i Västernorrlands län.

Utbildning och forskning vid länets högskola bör utvecklas

Under senare tid har ibland diskuterats behovet av ytterligare en journalisthögskola.
Denna bör med fördel kunna knytas till den informationsutbildning,
som bedrivs i Sundsvall. En journalistutbildning i Norrland kommer
tveklöst att underlätta rekryteringen av journalister till tidningarna i
Norrland och även genom sin lokalisering bidra till en ökad förståelse för
Norrlands speciella problem hos en betydelsefull yrkeskår.

Regionalpolitiska anslag bör omfördelas, så att dessa kan bidra till att
tillföra länets högskola den forskarkompetens som är önskvärd och motiverad.

Ett intensifierat arbete från regeringens sida är önskvärt för att den sedan
några år skisserade industrihögskolan skall kunna förverkligas och utgöra
den resurs för näringslivet, som avses med den.

Nedläggningen av Härnösands sjukhus får inte förverkligas

En nedläggning av Härnösands sjukhus, som den socialdemokratiska
majoriteten i Västernorrlands läns landsting planerar att göra, måste avvisas.

Sjukhuset är en av grundvalarna för en fortsatt utveckling av de skilda
verksamheter av industriell och samhälleligt slag som finns i Härnösandsregionen.

En nedläggning skulle leda till en utarmning av arbetsmarknaden och
försvåra en rekrytering av kvalificerad personal. Det måste därför för
regeringen inom ramen för dess regionalpolitiska ansvar upplevas som
naturligt att undersöka förutsättningarna att komplettera sjukhuset med
annan specialvård, som gör det möjligt att driva sjukhuset vidare. Reglerna
för regionalpolitisk! stöd bör också ändras så, att det blir möjligt för företag
eller privatpersoner, att i privat regi bedriva sjukvård vid Härnösands
sjukhus. Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som ovan nämnts om
Härnösands sjukhus.

Vägnätet i Västernorrlands län

Länets vägnät håller en i jämförelse med många andra län låg standard.

Under tjällossningsperioden är åtskilliga vägsträckor avstängda för tung
trafik. Flera broar är svaga och utgör allvarliga flaskhalsar för den tunga
fordonstrafik som bl. a. den västernorrländska skogsindustrin är beroende
av.

Den västernorrländska industrin är beroende av ett väl fungerande vägnät.

Anslagen under senare år har inte varit tillräckliga för att underhålla
vägnätet. Det finns stora eftersläpande behov att tillgodose. En omprioritering
av regeringens anslag för investeringar och underhåll av vägar till förmån
för Västernorrlands län är angelägen.

Enligt min mening bör därför riksdagen ge regeringen till känna, att en Mot. 1987/88

omfördelning av befintliga väganslag enligt vad som ovan nämnts bör ske. A493

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen begär att regeringen inom ramen för den regionalpolitiska
utredningen snabbutreder Västernorrlands läns behov av
regionalpolitiska åtgärder och under hösten 1988 redovisar dessa för
riksdagen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om linjekoncessioner för det svenska inrikesflyget,1 ]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kärnkraftsavvecklingen,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Vattenfalls avkastningskrav,2!

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om beskattning av de norrländska vattenkraftstillgångarna,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om höjning av bensinskatt och kilometerskatt,1]

[att riksdagen avslår regeringens förslag att till länstrafikhuvudmannen
överföra vissa järnvägssträckor,1]

2. att riksdagen begär att regeringen snabbutreder och omprioriterar
de arbetsmarknadspolitiska anslagen så att E4 i Ångermanland
kan upprustas från år 1989,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förstärkning av försvaret i Härnösand med ett
utbåtsskyddsförband ,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utbildning och forskning vid Sundsvall/Härnösands
högskola,5]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Härnösands sjukhus, 6]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om väganslag för upprustning av vägnätet i Västernorrlands
län1].

Stockholm den 26 januari 1988
Per-Richard Molén (m)

1987/88 :T228
1987/88:N452
1987/88:Sk580
1987/88 :Fö43()

1987/88 :Ub740
1987/88 :So507