om regionalpolitiken

Motion 1987/88:A465 av Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :A465

av Alf Svensson (c)
om regionalpolitiken

Sammanfattning

En effektiv regionalpolitik förutsätter både en satsning på nya generella
metoder och ökade satsningar på selektiva åtgärder. Sänkning av socialavgifterna
i stödområdena, differentiering av bensinskatten, ”återbäring” på
elskatten till de vattenkraftsproducerande länen och ökad satsning på
småföretagsamheten förespråkas i motionen. En decentralisering av offentlig
verksamhet och satsning på de regionala högskolorna är också viktiga
delar av en fungerande regionalpolitik. Dessutom yrkas på en förstärkning av
de s. k. länsanslagen. Kristdemokraterna anser vidare att kommunerna
borde utarbeta kommunala aktivitetsprogram. Dessa program skall innehålla
en kartläggning av kommunens resurser och förutsättningar. Utifrån den
geografiska och kulturella miljön samt näringslivsstrukturen skall program
utarbetas kring vad kommunen skulle vilja utveckla. Det kan gälla inom
områden som utbildning, näringsliv, offentlig verksamhet, turism, fritid etc.

Vikten av goda telekommunikationer för datatrafik samt enhetstaxa för
datakommunikationstjänster betonas i motionen. Kds kräver också att
televerket och andra statliga verk skall underordnas de regionalpolitiska
målen. En jordbrukspolitik som underlättar för små brukningsenheter skulle
bidra till en bättre regional balans. En förutsättning för att skapa och
bibehålla arbetstillfällen är goda och moderna kommunikationer.

På grund av den omfattande utflyttning som glesbygd och industrikommuner
drabbats av under lång tid krävs nu inte enbart att utflyttningen stoppas.
Inflyttning till avflyttningsbygder måste stimuleras. En rad förslag föreslås i
detta syfte. Kds anser också att riksdagen skall fastställa mål som riktmärke
för vilket befolkningstal som anses vara nödvändigt för att regional balans
skall uppnås.

Flyttlassen rullar

Den stora folkomflyttning som pågått i vårt land under årtionden har skapat
utomordentligt stora regionalpolitiska problem. Den stora flyttlassvågen
som inleddes på 1950-talet accelererade under 1960-talet. Resultatet blev
övergivna gårdar, sned befolkningssammansättning och minskat underlag
för kommersiell och offentlig service. Dessutom har vi under 1970- och

1980-talen skördat sociala problem av den koncentrationspolitik som fördes. Mot. 1987/88

Efter att 1960-talsvågen ebbat ut i mitten av 1970-talet har flyttlassen åter A465

börjat rulla i en allt snabbare takt från glesbygdsområden, bruksorter och
gamla industrikommuner mot storstadsområden. Det är främst Stockholm/

Uppsala, men också regioner som Linköping, Göteborg, Lund/Malmö och
Umeå som tagit emot flyttlassen.

SCB, statistiska centralbyrån, visar att under åren 1983 till 1986 har
skogslänen minskat med 21 630 personer. I sydöstra Sverige, Blekinge och
Kalmar län har befolkningen minskat med 5 098 personer och i de s. k.
Bergslagskommunerna har befolkningsmängden sjunkit med 18 230 personer.
Under samma tidsperiod har Stockholms län ökat med 48 733 personer!

Under 1987 fortsatte Stockholm att växa med 12 658 personer. En viss
minskning av inflyttningen från övriga delar av Sverige kan noteras jämfört
med 1986. Bostadsbristen är troligen en avgörande förklaring till detta.

Malmö kommun har under perioden 1983 till 1986 ökat med 8 727 personer
och Göteborgs och Bohus län har ökat med 11 618 personer.

Under 1950- och 1960-talen var det i första hand glesbygdskommunerna
som drabbades av utflyttningen. I viss mån fortsätter denna utveckling, inte
minst från ytterområden till kommunens tätort och till länets centralort.

Situationen är dock så allvarlig att även en mindre utflyttning från byar och
mindre samhällen får katastrofala följder på underlaget för offentlig service
och kommersiell verksamhet. Den stora flyttlassvågen de senare åren har
dock gått från industrikommuner till storstadsregionerna.

Statsrådsberedningens framtidsgrupp uttryckte framtidsutsikterna för en
tid sedan för olika regioner på följande sätt: ”Den samlade bilden av 90-talets
ekonomiska geografi är rätt entydig. Stockholm—Uppsala-området, Västsverige
mellan Göteborg och Lund, Linköping, Umeå och sannolikt också
Luleå har mycket goda möjligheter att skapa en positiv utveckling. Jämfört
med 60-talet är det nya att traditionella industriområden nu har en negativ
utveckling. Industriorter och mellanstora städer - särskilt i Bergslagen och
sydöstra Sverige - kan få betydande problem, medan glesbygdskommunerna
fortfarande har ett mindre inflyttningsöverskott.”

”Det som på 60-talet huvudsakligen var glesbygds- och inre Norrlandsproblem
ser nu ut att kunna bli de medelstora städernas och 'halva Sveriges’
problem. En annan viktig skillnad är att de inomregionala problemen nu har
fått en ökad betydelse.”

Förutom den katastrof denna utveckling innebär för utflyttningsbygderna
skapas stora problem i storstäderna. Miljöförstörelse, trängsel, bostadsbrist
och sociala problem drabbar Stockholm och andra koncentrationsorter.

De kommuner som drabbats hårt av utflyttning är kommuner som också
har en hög arbetslöshet. De tio kommuner som hade högst arbetslöshet 1985
återfinns samtliga i de s. k. skogslänen och sju av dessa är Norrbottenskommuner.
Av de tio kommuner som hade den längsta arbetslösheten var sju
Stockholmskommuner.

Den samhällsekonomiska utvecklingen tyder på ökad regional obalans.

Utbildade och initiativrika ungdomar lämnar glesbygden och de gamla
industrikommunerna eftersom ”framtidsbranscherna” koncentreras till universitetsorterna
och storstäderna.

Trots att den växande datateknologin är mycket lämpad för decentralise- Mot. 1987/88

ring har näringslivet under senare år snarare ytterligare koncentrerats. A465

Utvecklingen visar hur viktigt det är med kunskaps- och teknikspridning och
med regionalpolitiska styrmedel.

Regionalpolitikens mål

En regionalpolitik byggd på en kristdemokratisk samhällssyn kännetecknas
av en rättvis fördelning av välfärden i socialt, ekonomiskt och kulturellt
avseende. Alla människor oavsett var de bor i landet skall ha tillgång till
arbete, service och en god miljö. Regionalpolitiken måste mer än hittills
bedömas utifrån dess sociala följder.

Samhället måste aktivt verka för ett decentraliserat och differentierat
näringsliv. Därmed minskas riskerna för en ensidig näringslivsstruktur, och
följden blir mindre känslighet för konjunktursvängningar.

Målsättningen skall vara att varje kommun blir ett fungerande samhälle
där människor kan få sina behov tillgodosedda. Ambitionen i regionalpolitiken
får inte stanna vid att försöka bromsa utflyttningen från skogslänen, eller
bibehålla nuvarande befolkningsstruktur. Målet måste vara att stimulera
bosättning i glesbygd. Utvecklingen har gått så långt att exempelvis
skogslänen behöver öka sin befolkning med flera 10 000-tals personer för att
komma i balans och uppnå en rimlig befolkningsstruktur. Bosättning i hela
landet krävs också ur beredskaps- och försvarssynpunkt. Riksdagen bör
därför sätta upp befolkningsmål som riktmärke för vilket befolkningsunderlag
som anses vara nödvändigt för att regional balans skall uppnås.

Det är viktigt att regionalpolitiska aspekter läggs på alla politiska beslut
och på all samhällsplanering. Detta synsätt börjar glädjande nog göra sig
gällande. I 1988/89 års budgetförslag skriver industriminister Thage G
Peterson att ”erfarenheterna från senare år visar bl. a. på nödvändigheten av
att i ökad grad väga in regionalpolitiska hänsyn i sektorpolitiken på olika
områden De regionalpolitiska målen nås genom en kombination av olika
åtgärder: utbyggnad av samhällsfunktioner, näringslivsinsatser, regionalpolitisk!
stöd, väl utbyggda och fungerande kommunikationer och särskilda
glesbygdsåtgärder.

Regeringens regionalpolitik har hittills varit otillräcklig och alltför koncentrerad
till selektiva åtgärder. Befolkningsutvecklingen och arbetslöshetssituationen
i olika regioner av vårt land är konkreta uttryck för detta. I ivern
att haka på den internationella konjunkturuppgång som kom 1982/83 och i
strävan att få ned budgetunderskottet har regionalpolitiken misskötts. Detta
har, förutom utflyttning och arbetslöshet, lett till höga kostnader för
samhället i form av flyttningsbidrag, socialbidrag, arbetsmarknadspolitiska
insatser och sociala problem. Dessutom har näringslivets koncentration till
Stockholm och andra ”heta” regioner drivit upp löner och hyreskostnader,
vilket späder på inflationen.

Kds hävdar att en effektiv regionalpolitik förutsätter en satsning på både
nya generella metoder och ökade satsningar på selektiva åtgärder. Ett nytt
företagsvänligare klimat där speciellt småföretagsamheten ges gynnsamma
villkor är nödvändigt. Regionalpolitiken måste också inriktas på att bygga

upp attraktiva konkurrenskraftiga och kunskapsrika stödjepunkter runt om i Mot. 1987/88

landet. Orter som drar till sig företag och kunnande som i annat fall skulle A465

stanna i storstäderna eller hamna utomlands. Dessa stödjepunkter skall i sin
tur bidra till att främja näringslivet i regionen genom kunskaps- och
teknikspridning.

Ett exempel på en viktig regionalpolitisk satsning i denna anda var
etablerandet av universitetet i Umeå. Men om stödjepunkter som Umeå
positivt skall kunna bidra till näringslivet i regionen omkring krävs ett positivt
klimat för företagsamhet. Arbetsmarknadssituationen i Västerbottens inland
är ett exempel på att kommuner och företag inte i tillräcklig omfattning
lyckats utnyttja de positiva impulserna från universitetet.

En kristdemokratisk regionalpolitik

Satsning på småföretagsamhet

För att uppnå regional balans är det viktigt att småföretagandet får en
gynnsam situation. Därför krävs ökat stöd och ökad omtanke från samhällets
sida i form av byråkratiska förenklingar, skatte- och avgiftssänkningar, ökad
småföretagarutbildning och en ny ”anda” i närings- och regionalpolitiken.

Regioner med stor andel småföretag har visat sig klara perioder av
konjunkturavmattning bättre ärt andra regioner. Det är viktigt att de
regionala utvecklingsfondernas företagsservice och administration erhåller
tillräckliga resurser för att kunna stödja och underlätta nyföretagande och
småföretagande runt om i landet. I en separat motion utvecklas kds syn på
småföretagsamheten. Ytterligare 10 milj. kr. föreslås utgå till stöd för
småföretagens exportansträngningar.

För att skapa en ny ”anda” i närings- och regionalpolitiken krävs att de
kollektiva löntagarfonderna avskaffas. Därmed kan grunden läggas för ökat
politiskt samförstånd och samarbete i näringspolitiken. Löntagarfonderna
leder till att resurser tas från småföretag, genom höjningen av arbetsgivaravgifterna,
och investeras i börsnoterade storföretag i koncentrationsområdena.
Yrkanden angående löntagarfonderna framförs i separat motion.

Datatekniken

Under den högkonjunktur vi upplevt de senaste åren har de nya arbetstillfällena
skapats i storstadsregionerna. Tillväxten inom datateknikbranschen har
i huvudsak koncentrerats till Stockholmsområdet bl. a. beroende på tillgången
till utbildad arbetskraft och goda kommunikationer samt närheten till
service och andra företag inom näraliggande branscher. Eftersom datatekniken
går att lokalisera till hela landet och inte påverkas av avstånd på samma
sätt som den tyngre industrin måste en politik bedrivas som möjliggör
spridning av datateknisk verksamhet.

En annan faktor som bidragit till utvecklingen är att utbyggnaden av
kapaciteten för datakommunikation via telenätet koncentrerades till storstadsområdena.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande 1986/87:13, s. 30
skriver utskottet:

” den pågående utbyggnaden av telekommunikationsnäten så att Mot. 1987/88

också de regionalpolitisk prioriterade regionerna skall få tillgång till A465

överföringssystem på data på samma villkor som landet i övrigt.” Denna
skrivning pekar på den koncentrationspolitik som i praktiken pågått. Först
när storstadsregionerna och de överhettade områdena fått sitt kan resurser
börja föras över till andra regioner. Med ett sådant synsätt kommer alltid
utflyttningsbygder och glesbygdslän i andra hand. Kds har tidigare påtalat
vikten av att televerket, i det här fallet, underställs regionalpolitiska hänsyn.

Samma krav måste ställas på övriga statliga verk och myndigheter. Då olika
former av investeringar genomförs får inte bara ett strikt företagsekonomiskt
synsätt råda. Allra minst på så viktiga områden som ny teknik och
grundläggande offentlig service.

Kds anser att taxorna för teletrafiken måste utjämnas så att de i mindre
utsträckning påverkas av avstånden än vad fallet är för närvarande. Det är
därför positivt med den minskning av kostnaderna för telefonsamtal på
längre avstånd som televerket genomfört. Det är dock märkligt att denna
regionalpolitiskt positiva förändring kommit till stånd först då konkurrenssituationen
förändrats på teleområdet. Denna har tvingat televerket att
upphöra med de tidigare överpriserna. Kds anser att en enhetstaxa för
datakommunikationstjänster bör tillämpas i hela landet.

Kommunikationer

En grundläggande förutsättning för ett Sverige med regional balans är väl
utbyggda och fungerande kommunikationer. Trafikpolitiken måste bättre än
vad som hittills skett samordnas med regionalpolitiken. Det är inte tänkbart
att industrier och företag skall lokalisera sig långt från flygfält och i bygder
som saknar såväl goda järnvägs- som landsvägsförbindelser. Företagslokalisering
och tillgång till arbete och service kräver moderna kommunikationer.

Det är en oansvarig regionalpolitik att lägga ner järnvägslinjer, om man
samtidigt menar något med talet om levande landsbygd och möjlighet att bo
kvar i glesbygd. Eftersom en betydande del av basinvesteringarna redan är
genomförda för järnvägstrafiken borde SJ nyttjas aktivt och progressivt i
regionalpolitiken. Samhället måste vara berett att också i fortsättningen
stödja järnvägslinjer som inte är strikt företagsekonomiskt lönsamma.

Ansvaret för järnvägsrälsen skall ligga på staten. Olika transportföretag, SJ,
länstrafikbolagen, privata företag etc., bör ges möjlighet att via avgifter
nyttja rälsen. En förutsättning är dock att avgifterna för att nyttja rälsen
utformas med regionalpolitiska hänsyn och med statligt stöd som skapar goda
konkurrensvillkor för järnvägstrafik jämfört med fordonstrafik och flyg. Det
är dessutom nödvändigt att olika transportmedel samordnas. FJär finns
betydande möjligheter till förbättringar och effektiviseringar.

För att klara framtidens gods- och persontransporter, och de krav som
snabbtågen ställer på järnvägsbanorna, krävs att järnvägssystemet förbättras
och byggs ut. Inlandsbanan och stambanan måste rustas upp. En förlängning
av ostkustbanan från Härnösand till Luleå bör ske på sikt.

Goda flygkommunikationer är synnerligen viktiga för näringslivet i
Norrlandslänen, Gotland och sydöstra Sverige. Därför måste inrikesflyget 9

byggas ut. Matarflyget bör utvecklas för att underlätta industrilokalisering i Mot. 1987/88

glesbygd, och helikopterflyget bör beredas ökade möjligheter att ge service. A465

Ett generöst transportstöd bör finnas för både varu- och persontransporter.

I en motion med anledning av den trafikpolitiska proposition (1987/88:50)
som regeringen överlämnat till riksdagen utvecklas kds trafikpolitik närmare.

Jordbruk

Under perioden 1951 till 1983 försvann ca 170 000 jordbruk. Detta har i stor
utsträckning ryckt undan förutsättningarna för boendet på landsbygden. Det
är därför angeläget att bevara de små jordbruken i glesbygden. Den nya
jordförvärvslagen måste möjliggöra mindre brukningsenheter och biologiskekologisk
odling. Familjeföretagen bör fortsätta att vara basen i det svenska
jordbruket. Möjligheten att förvärva jord för deltidsjordbruk måste underlättas.
Därmed skulle en levande landsbygd och bosättning i hela landet
underlättas.

Kds anser att en större del av stödet till jordbruket skall utgå i form av
arealersättning. Därutöver föreslås ett arealbidrag mellan 600 och 1 000
kr./ha ängs- och hagmark som hålls öppen och inte tillförs kemikalier. Detta
stöd torde få den största betydelsen för mindre brukningsenheter.

Det nuvarande prisstödet för animalieproduktion i norra Sverige, det s. k.

”Norrlandsstödet”, har byggts ut. Detta är mycket positivt. Man bör också
överväga att göra även andra sysselsättningssvaga områden i Sverige med
sämre jordar till stödområden. Det statliga prisstödets storlek bör i princip
motsvara den för området i fråga större produktionskostnaden.

För närvarande finns knappast några alternativ till mjölkproduktion för de
flesta gårdar i norra Sverige och i andra områden av vårt land där bara ett
fåtal grödor kan odlas. Ett avskaffande av mjölksubventionerna skulle
säkerligen innebära en minskning av mjölkkonsumtionen vilket skulle
drabba jordbruk i Norrland särskilt hårt. Av bl. a. den anledningen ställer
kds det bestämda kravet att ett slopande av mjölksubventioner endast kan
accepteras om de förenas med en sänkt matmoms.

Sänk socialavgifterna

Regionalpolitiska utredningen (SOU 1984:74) förordar i sitt betänkande en
sänkning av socialavgifterna för att öka företagens konkurrenskraft i
stödområde A. Detta förkastades dock av regeringen i proposition 1984/

85:115. Kds delar den principiella syn regionalpolitiska utredningen hade om
behovet av sänkta kostnader för näringslivet i stödområdena. För närvarande
har Norrbottens län sänkta socialavgifter med 10 procentenheter. Utöver
den allmänna nedsättningen med 10 procentenheter utgår ett särskilt bidrag
till att täcka kostnader för socialavgifter med 10 000 kr./år för varje
helårsarbetande som ett företag ökar sin personalstyrka med netto.

Samtidigt som samtliga kommuner i Norrbottens län erhållit sänkta
arbetsgivaravgifter är de oförändrade i övriga stödområdeskommuner.

Sorsele kommun i Västerbottens län exempelvis, som tillhör stödområde A,

får därmed en sämre konkurrenssituation mot Luleå kommun i Norrbottens Mot. 1987/88

län. Dessutom innebär nuvarande system att den inomregionala obalansen i A465

Norrbottens län förstärks eftersom kustkommunerna får samma fördelar
som inlandskommunerna.

Kds anser att arbetsgivaravgiften skall sänkas med 10 procentenheter i
samtliga kommuner i stödområde A och därefter successivt höjas i stödområdena
B och C för att nå upp till den ursprungliga nivån utanför stödområdena.
Lämpligen borde även det särskilda bidraget för socialavgifter för varje
helårsarbetande som ett företag netto ökar sin personalstyrka med, differentieras
på ett liknande sätt som socialavgifterna.

Ovanstående förändring innebär dels en omfördelning av socialavgiftsreduceringen
från de större kustkommunerna i Norrbotten till de mindre
inlandskommunerna i Västerbotten och Jämtland, dels en utökning av det
område som skall erhålla sänkta socialavgifter. Nedsättningen bör avse all
verksamhet utom den offentliga.

Ersättning för nedsättning av socialavgifter, ca 250 milj. kr., anslås utöver
regeringens ram för att finansiera ovanstående differentiering av de sociala
avgifterna.

Nya regionalpolitiska åtgärder

Kristdemokratiska samhällspartiet anser det vara nödvändigt med nya
regionalpolitiska åtgärder. Åtgärder som skapar ett generellt gott klimat för
boende och näringslivsverksamhet i glesbygd och utflyttningskommuner. Ett
av grundfelen i den hittills förda regionalpolitiken har varit att man satt
krisstämpel på näringslivet i glesbygderna i stället för att ge dessa regioner
förutsättningar att utnyttja de resurser som de faktiskt har.

Återbäring på elskatten

Trots att det finns stora tillgångar på naturresurser i län som Norrbotten,

Västerbotten, Västernorrland och Jämtland är arbetslösheten hög i dessa
län. Staten satsar därför årligen stora belopp i regionalpolitisk! stöd. Det
naturliga borde vara att resursrika län själva fick möjlighet att klara sina
arbetsmarknadsproblem genom den avkastning utnyttjande av resp. läns
naturtillgångar ger. Kds föreslår därför att en ”återbäring” av elskatten med
1 öre/kWh införs. Denna återbäring skulle vara en värdefull stimulans för de
vattenkraftsproducerande länen. Landshövding Sven Heurgren i Jämtland
har för övrigt i en utredning uttalat sitt stöd för denna tanke, som under flera
år omfattats av kds. Frågan övervägs för närvarande av den regionalpolitiska
kommitté som regeringen tillsatte under 1987. Skatteåterbäringen på elkraft
bör användas för att investera i alternativa inhemska energikällor, och kunna
bidra till att sysselsättningsskapande och näringslivsbefrämjande åtgärder i
allmänhet vidtas. För Västerbottens del skulle ”återbäringen” ge 110 milj.
kr./år. För Jämtlands och för Norrbottens del skulle återbäringen bli runt 160
milj. kr./år vardera. Lämpligen kan utvecklingsfonderna administrera denna
”skatteåterbäring”. Yrkande om detta framförs i en särskild motion.

11

Bensinskatten

I en särskild motion föreslås att bensinskatten blir förslagsvis 45 öre/liter
lägre i stödområde A, 30 öre/liter i stödområde B och 15 öre/liter i
stödområde C, jämfört med övriga delar av landet. Därmed skulle glesbygdsbefolkningen
bättre kompenseras för de längre avstånd som råder än vad
nuvarande bilskattedifferentiering innebär. Detta krav ökar i aktualitet
sedan regeringen föreslagit en bensinskattehöjning på 25 öre/liter. Eftersom
sänkningen av bilskatten enbart riktar sig till privatpersoner medför en
binsinskattesänkning också en kompensation till näringslivet i glesbygden för
högre transportkostnader.

Bär- och svamppiockning

Kds föreslår, vilket också framförs i en särskild motion, att beloppet för
skattefria inkomster av bär- och svampplockning höjs från nuvarande 5 000
kr. till 10 000 kr. Detta för att ge befolkningen i skogslänen bättre
möjligheter till extra inkomster samtidigt som naturresurser därmed i större
utsträckning tas till vara. Bär- och svampplockning kan för människor i
glesbygden innebära ett nödvändigt ekonomiskt tillskott för att över huvud
taget kunna bo kvar.

Länsanslagen

Från anslaget Regionala utvecklingsinsatser betalas utgifter för av länsstyrelserna
beslutade lokaliserings- och investeringsbidrag, för företagsutveckling,
för glesbygdsstöd i form av stöd till företag, kommersiell service, intensifierade
kommunala sysselsättningsinsatser (IKS) och samhällelig service samt för
regional projektverksamhet. Från anslaget betalas också utgifter för teknik
och kunskapsspridning i regionalpolitisk! prioriterade regioner samt för
centrala konsult- och utredningsinsatser. Från anslaget lämnas också bidrag
till utvecklingsfonderna i stödområdeslänen.

Länsstyrelsernas anslag möjliggör stöd som visat sig vara effektivt.
Länsstyrelserna är också organ med god kännedom om sitt läns problem och
förutsättningar samtidigt som de har en välbehövlig överblick över länets
totala situation vilket gör dem lämpliga att kanalisera en stor del av det
regionalpolitiska stödet.

De samlade äskandena från länsstyrelserna visar ett behov på sammanlagt
739,95 milj. kr. för Regionala utvecklingsinsatser. Statens industriverk äskar
dessutom en höjning av medel till centrala konsult- och utredningsinsatser
från 10 till 15 milj. kr. Industriministern föreslår i- sitt budgetförslag
oförändrade anslag jämfört med 1987/88, nämligen 688 milj. kr. för
budgetåret 1988/89. Ökade resurser måste tillföras länsstyrelserna. Kds
anser att 100 milj. kr. mer än vad regeringen föreslår bör anslås till
länsstyrelserna för Regionala utvecklingsinsatser för att stimulera investeringar
och lokaliseringar i sysselsättningssvaga områden.

Två regioner som för närvarande har stora arbetsmarknadsproblem är
Bergslagen samt norra Sveriges inland. Båda områdena brottas med stora

omstruktureringsproblem. Bergslagen har drabbats av nedläggningar och Mot. 1987/88

nedskärningar av stora basindustrier, vilka ofta varit den dominerande A465

arbetsgivaren i de relativt små bruksorterna. I norra Sverige har ett svårt
arbetsmarknadsläge förvärrats genom att Boliden AB under en tvåårsperiod
kommer att skära ned sin gruvverksamhet och minska sin personalstyrka.

Hela Stekenjokks samhälle i Klimpfjäll hotas av nedläggning då gruvan
upphör. Även Skellefteå drabbas, främst smältverket i Skellefteåhamn. Den
nuvarande situationen i dessa regioner med hög arbetslöshet och utflyttning
riskerar att förvärras om inte särskilda insatser görs från samhällets sida för
att stimulera utveckling och nyföretagande. Regeringen har vidtagit omfattande
åtgärder för att stödja olika konkreta projekt. Det är dock angeläget
att dessa områden prioriteras vid fördelningen av anslagen till länsstyrelserna.
Därmed får länsstyrelserna ökade möjligheter att utifrån en helhetssyn
på problemen stödja utvecklingen.

Decentralisering

Under 1970-talet fördes en intensiv debatt om utlokalisering av statliga verk
och myndigheter från Stockholm. En del utlokaliseringar gjordes också.

Erfarenheterna av dessa åtgärder var blandade. I dag upplevs i de flesta fall
de utlokaliseringar som gjordes som naturliga och nödvändiga. För att
undvika att utlokaliseringar och omorganisationer, innebärande att vissa
enheter flyttas från Stockholm, skall skapa onödiga problem eller ske utan en
grundlig förberedelse och planering, vore det önskvärt med en utredning som
presenterade en översikt och plan för hur en fortsatt utlokalisering av statliga
verk och myndigheter kan gå till. I en särskild motion framställs yrkande om
detta.

Det är dessutom mycket viktigt att nya statliga verk och myndigheter
förläggs ut i landet och inte koncentreras till Stockholm. Lokaliseringen av
energiverket, kemikalieinspektionen, AMU-organisationens centrala kansli
m. fl. till Stockholm visar att regeringen inte lägger tillräckligt stor vikt vid
behovet av decentralisering. Det är också viktigt att utvidgning av befintliga
verk och myndigheter i möjligaste mån utlokaliseras. Det är dessutom
mycket angeläget att funktioner på statlig och regional nivå decentraliseras ut
på läns- och lokal nivå. 1982 års beslut om lokalisering och decentralisering
av verksamhet utanför Stockholmsregionen måste fullföljas.

Regionala högskolor

De små högskolornas roll i sina resp. regioner är mycket viktig. Dels för att
höja utbildningsnivån i regionen, dels för att sprida kunskap och vara ett stöd
för det lokala näringslivet. Detta kan bl. a. ske i form av uppdragsutbildning.

Dessutom bör varje enskild högskola ges möjlighet att utveckla särskild
kompetens på områden som passar den situation som råder i regionen.

Det är angeläget att de små högskolorna ges rimliga villkor och möjlighet
att utvecklas. Anslagen till universiteten och högskolorna måste fördelas
med regionalpolitiska hänsyn.

Ett sätt att främja utbildningsmöjligheterna vid de små högskolorna är att

öka möjligheterna till distansundervisning. Vid inrättande av nya utbildning- Mot. 1987/88

ar och vid omflyttningar av befintliga linjer bör de regionala högskolornas A465

situation speciellt beaktas. I årets budgetproposition föreslås också en del
positiva förstärkningar av de regionala högskolorna genom nya och utökade
utbildningslinjer. Det är särskilt tillfredsställande att Blekinge och Gotland
också skall erhålla regionalhögskoleverksamhet.

Offentliga sektorn

I glesbygdsområden är människor i större utsträckning beroende av den
kommunala servicen än vad som är fallet i större tätorter. Därför är det
kommunala skatteutjämningssystemet och utformningen av de statliga
bidragen i övrigt utomordentligt viktiga för glesbygdskommunerna. Kommunalskatteutjämningssystemet
måste därför utformas så att skillnaderna i
befolkningsstruktur, arbetsmarknadssituation och skattekraft så långt som
möjligt utjämnas. I kds ekonomisk-politiska motion redovisas kds syn på
kommunalskatteutjämningssystemet och statsbidragen till kommunerna
närmare.

En väl fungerande barnomsorg är viktig i glesbygden. För att skapa
valfrihet mellan olika barnomsorgsformer bör vårdlön införas. En vårdlön är
också en garanti för att människor oavsett bostadsort kan ta del av samhällets
barnomsorg, eftersom det är praktiskt och ekonomiskt omöjligt att bygga
daghem på alla platser där barnfamiljer bor. Införandet av vårdlön skulle
också ge många barnfamiljer ekonomiska möjligheter att bo kvar i en
glesbygd trots brist på sysselsättning. I glesbygden är den öppna förskolan
speciellt viktig och ökade resurser måste därför satsas på sådan verksamhet,
både i kommunal, föräldrakooperativ och föreningsregi.

Regeringen bedriver en för många byar förödande politik på skolans
område. När elevantalet minskar drar staten in bidragen. Konsekvenserna
blir att många glesbygdsskolor tvingas läggas ned då elevantalet sjunker.

Många av dessa återfinns i byar och mindre samhällen. Kds anser att resurser
skall behållas inom skolsektorn så att glesbygdsskolor kan bevaras och
elevantalet per klass kan minskas.

Kommunala aktivitetsprogram

I regeringens proposition 1987/88:64 föreslås olika regionalpolitiska åtgärder
i Bergslagen och norra Sveriges inland. Många av de åtgärder som
presenteras i propositionen är sådana som bygger på lokala initiativ.

Regeringen markerar också på en del punkter att man är beredd att satsa mer
pengar om realistiska lokala projekt kan presenteras. Erfarenheterna visar
också att de projekt och åtgärder som kommer från central nivå, ofta
storskaliga, och som sedan skall genomföras ute i kommunerna har betydligt
svårare att realiseras än de åtgärder som är lokalt förankrade och utgår från
de behov och resurser som finns i kommunen.

Många kommuner som drabbats av problem, eller som upplever sin
situation hotfull, riskerar att fastna i en passiv väntan på att statsmakterna
skall lösa problemen, eller lanserar vissa intressanta projekt utan att ha

skapat sig en helhetsbild av kommunens långsiktiga behov och förutsätt- Mot. 1987/88
"ingar. A465

Kristdemokratiska samhällspartiet anser att varje kommun skall utarbeta
kommunala aktivitetsprogram. Dessa program skall innehålla en kartläggning
av kommunens resurser och förutsättningar. Utifrån den geografiska
och kulturella miljön samt näringslivsstrukturen skall program utarbetas
kring vad kommunen skulle vilja utveckla. Det kan gälla utbildningslinjer
som är i överensstämmelse med det lokala näringslivet och den natur som
finns omkring. Det kan gälla önskemål om utlokalisering av befintliga eller
förläggning av nya offentliga verksamheter. Det kan gälla utvecklande av en
speciell näringslivsstruktur, kanske i samarbete med andra kringliggande
kommuner. Aven fritid och turism bör inrymmas i dessa program. Med
kommunala aktivitetsprogram, som kontinuerligt omarbetas, får kommunerna
bättre framförhållning, intressanta projekt som regeringen eller
länsstyrelserna kan bidra till formuleras och utvecklas. Samtidigt innebär
själva arbetet med dessa program att en inventering av de lokala förmågorna
och de lokala förutsättningarna görs, vilket i sig ger nya idéer som kan bidra
till att utveckla kommunen.

Gynna glesbygdsboende

För att göra det möjligt för människor att bo kvar i glesbygder, och dessutom
stimulera en återflyttning till sådana områden krävs att boendet i glesbygdsområden,
jämfört med dagens läge, gynnas i olika avseenden.

Ett stort problem vid rekrytering av personer till vissa tjänster i glesbygdsområden
är möjligheterna att ordna arbete åt make/maka. Eftersom
nuvarande skattesystem gör det mycket svårt att i en familj leva på en
inkomst kan den begränsade arbetsmarknaden i glesbygdsområden försvåra
möjligheterna att få kvalificerade personer på ledande tjänster. Många
tvingas också flytta från sysselsättningssvaga områden därför att enbart ena
parten i en familj har arbete. En tudelning av inkomsten vid beskattningen,
innebärande att makar med barn upp till 16 år äger rätt att överföra upp till 4
basbelopp till den andre maken, innebär en påtaglig skattelättnad och
ekonomisk hjälp för barnfamiljer med en förvärvsinkomst. Även familjer
där den ene maken deltidsarbetar får en ökad disponibel inkomst med denna
tudelningsreform. Denna skattereform underlättar därmed rekryteringen till
och dämpar utflyttningen från glesbygdsområden. I kds skattepolitiska
motion utvecklas denna fråga närmare.

För att råda bot på den allvarliga läkarbristen i många glesbygder föreslår
kds i en separat motion att läkare som uppehåller en tjänst under en viss tid
bör kunna få en del av sina studieskulder avskrivna. Införandet av vårdlön för
barnfamiljer, skattefrihet upp till 10 000 kr. från bär- och svampplockning,
sänkt bensinskatt i stödområdena är andra exempel på åtgärder som skulle
underlätta för människor att bo kvar och flytta till glesbygder.

Kds anser dessutom att flyttningsbidrag och startbidrag skall beviljas av
samhället vid flyttning till arbete i avfolkningsbygd.

15

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om regionalpolitikens mål och allmänna riktlinjer,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sänkning av
socialavgifterna i stödområdena i enlighet med vad som i motionen
anförs, och till ersättning för nedsättning av sociala avgifter budgetåret
1988/89, anslag C 6, anvisar ett förslagsanslag med 600 milj. kr.,
således en höjning med 250 milj. kr.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att televerket och andra statliga verk måste
underordna sig de regionalpolitiska målen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om Regionala utvecklingsinsatser och till Regionala
utvecklingsinsatser budgetåret 1988/89, anslag C 4, anvisar ett förslagsanslag
om 788 milj. kr., således en höjning med 100 milj. kr.,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om kommunala aktivitetsprogram.

Stockholm den 26 januari 1988

Alf Svensson (c)

gotab Stockholm 1988 14516