om rättegångskostnaderna i mål rörande vårdnaden om barn.

Motion 1975:444 av herr Olsson i Sundsvall

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1975:444

15

Nr 444

av herr Olsson i Sundsvall

om rättegångskostnaderna i mål rörande vårdnaden om barn.

I 18 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om rättegångskostnad och
dess fördelning mellan parter i tvistemål. Huvudregeln i RB 18:1 är att
part, som tappar målet, skall - om ej annat är stadgat - ersätta motpartens
rättegångskostnad och enligt 31 § rättshjälpslagen (1972:429) även statsverkets
kostnader för allmän rättshjälp. I princip har det ingen betydelse, om
den tappande förorsakat processen eller ej. Att han haft skälig orsak att
processa hjälper honom inte heller. Man kan följaktligen beteckna den tappandes
kostnadsansvar som strikt.

Från huvudregeln i RB 18:1 görs i 2§ undantag för det fall att målet
angår rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom
dom. I sådant fall må förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.
Detta brukar benämnas att kostnaderna kvittas. Rättegångskostnaderna
framstår här som en kostnad vilken parterna måste underkasta
sig för att uppnå det gemensamt eftersträvade målet. Vårdnad om barn
är ett sådant rättsförhållande, att i mål härom - indispositiva tvistemål kostnaderna
med stöd av RB 18:2 kan komma att kvittas.

Av förarbetena till RB 18:2 synes emellertid framgå att lagstiftaren ansett
möjligheten till kvittning böra tillämpas med viss restriktivitet. Den allmänna
regeln, att den tappande skall ersätta den vinnandes kostnad, anses
skola gälla i den mån det varit en verklig tvist mellan parterna, exemplevis
i mål om äktenskapskillnad rörande vårdnad av barn. Till denna slutsats
har högsta domstolen kommit i fyra mål avgjorda den 19 december 1973.
I samtliga dessa mål var fråga om tillämpning av 18 kap. 2 § RB beträffande
rättegångskostnaderna när i samband med äktenskapsskillnad tvistats huvudsakligen
endast rörande vårdnaden om barnen. Högsta domstolen
konstaterade att målen i vårdnadsdelarna var av sådan beskaffenhet, att
enligt RB 18:2 kunde förordnas att var part skulle bära sin rättegångskostnad.
I målen förekom emellertid icke enligt högsta domstolen omständigheter
som föranledde kvittning av kostnader. Den tappande parten ålades således
i samtliga fall att ersätta motpartens rättegångskostnader inklusive statsverkets
kostnader för fri rättegång.

I samband med upplösning av äktenskap uppstår ofta tvist mellan makar
om vårdnaden av de gemensamma barnen. Vad beträffar vårdnaden har
domstolarna att bedöma vad som är bäst för barnet. I många fall anses
båda makarna vara ungefär lika lämpliga som vårdnadshavare. Det är i
sådana fall ganska naturligt att den förälder som ej tillerkänts vårdnaden

Mot. 1975:444

16

fullföljer talan i högre instans.

Den som därvid blir den tappande parten borde i vårdnadsmålen - i motsats
till andra typer av mål - icke kunna åläggas att betala motpartens rättegångskostnad.
Domstolen avgör ju i dessa mål ej om en part har rätt
eller fel utan enbart vad som från olika synpunkter kan bedömas vara bäst
för barnet. Därför är det inte skäligt att rättegångsbalkens huvudregel om
fördelning av rättegångskostnad även skall gälla vårdnadsmål.

Ett av de nämnda avgjorda målen i högsta domstolen kan utgöra exempel
på svårigheten att förutse vilken av makama som skall komma att tillerkännas
vårdnaden om visst barn.

Båda makarna bedömdes av tingsrätten vara lämpliga vårdnadshavare.
Tingsrätten ansåg - om ock med viss tveksamhet - övervägande skäl tala
för att det var mest lämpligt att vårdnaden om sonen anförtroddes fadern.
Denne fick vårdnaden om sonen och modern om dottern. Hustrun fullföljde
talan i hovrätten, vars majoritet - hovrättslagmannen var skiljaktig - med
ändring av tingsrättens dom förordnade att hustrun skulle ha vårdnaden
om båda barnen. Mannen ålades att ersätta statsverket för hustruns fria
rättegång i såväl tingsrätten som hovrätten. Han sökte revision och yrkade
att högsta domstolen måtte fastställa tingsrättens domslut samt befria honom
från förpliktelsen att återgälda statsverket kostnaderna för hustruns fria rättegång
vid tingsrätten och i hovrätten. Högsta domstolen fann ej skäl meddela
prövningstillstånd i vad gällde vårdnaden, och i fråga om kostnaderna
förpliktades mannen utöver tidigare kostnader att även återgälda statsverket
kostnaderna för hustruns fria rättegång i högsta domstolen.

Detta exempel, liksom andra vårdnadsmål, visar att det är synnerligen
väl motiverat med ändrade regler för fördelning av rättegångskostnad i dessa
mål.

Med anledning av rättegångsbalkens bestämmelser och dess tillämpning
bör därför en lagändring genomföras så att tappande part ej skall kunna
förpliktas ersätta motpartens rättegångskostnader i vårdnadsmål. Varje förälder
bör utan hänsyn till kostnaderna och sin egen ekonomiska ställning
kunna processa om vårdnaden, när vederbörande anser att omsorgen om
barnets bästa kräver det.

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till sådan ändring
av rättegångsbalken att i mål rörande vårdnaden av barn den
tappande parten icke skall kunna förpliktas att ersätta motpartens
rättegångskostnader.

Stockholm den 22 januari 1975

MARTIN OLSSON (c)
i Sundsvall

GOTAB 75 8626 S Stockholm 1975