om rätt att avbryta livsuppehållande behandling

Motion 1979/80:502 av Mårten Werner

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

7

Motion
1979/80: 502

av Mårten Werner

om rätt att avbryta livsuppehållande behandling

Åtskilliga förutseende medborgare i vårt land har dokumenterat sin
vilja att avstå från livsuppehållande medicinsk behandling i svåra sjukdomslägen
i livets slutskede, där de själva finner behandling meningslös.
I utredningen om Sjukvård i livets slutskede diskuteras och avvisas
detta ”dödstestamente” som juridiskt bindande dokument. Argumenteringen
är säregen i en grupp som merendels består av läkare. De råd
man har att ge en kollega som står inför en gravt sjuk patient är att
doktorn får lita till ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. I vissa fall
bör han ingripa, i andra inte.

”Skall han tillmötesgå patientens önskan med risk att ställas till
svars för att inte ha handlat i enlighet med vetenskap och beprövad
erfarenhet och på så sätt medverkat till patientens död, eller skall
han mot patientens vilja genomdriva behandlingen och då kunna anklagas
för att han inte respekterat patientens personliga integritet?” Utredarna
ställer själva denna fråga. Trots att det här uppenbarligen gäller
en medveten patient, dvs. kontaktbar och rättskapabel, är frågan
fylld av stor tveksamhet. Denna tveksamhet kommer sannerligen också
till uttryck i fortsättningen: ”Även om man numera ser på läkarens
plikt att rädda liv på ett mera nyanserat sätt än tidigare, kvarstår dock
faktum att det är oklart hur utslaget skulle bli om typfall skulle rättsligt
prövas.”

När det gäller återupplivning efter suicidförsök skriver man bl. a. att
det är så ”ovanligt att läkaren har fullständig kännedom om bakgrunden
att han kan anses berättigad att avstå från att ingripa”. Men när det
gäller svårt sjuka personer ”kan det säkerligen vara riktigare att inte
handla”.

Det måste vara en ytterligt svår gränsdragning för läkaren. Det gäller
hänsynen till patienten. Men det är också en rättssäkerhetsfråga för
läkaren. Problemet torde inte bli enklare när patienten sedan någon tid
befinner sig i medvetslöst tillstånd.

Man må förstå den läkare som hellre fortsätter att ge patienten livsuppehållande
behandling än tar risken att avstå från densamma. I det
läget anser vi att man bör unna läkaren det stöd ett ”testamente” ger.
Det är dock patienten själv som under en frisk period undertecknat
detta ”dödstestamente”. Och det är patientens eget liv det gäller.

Europarådets parlamentariska församling har antagit en rekommen

Mot. 1979/80: 502

8

dation om sjukas och döendes rätt. I den rekommenderas att särskilda
undersökningskommittéer i de olika länderna bör utreda frågan om
skriftliga deklarationer, varigenom läkare skulle ges fullmakt att avstå
från livsförlängande åtgärder, särskilt då irreversibelt bortfall av hjärnfunktionerna
föreligger.

Frågan har självfallet inte bara en medicinsk sida utan även en etisk,
juridisk och inte minst en humanitär sida. Döden får inte berövas sin
värdighet.

Jag anser att grundlig utredning av den uppgift Europarådet rekommenderar
är nödvändig. De få sidor som utredningen Sjukvård i livets
slutskede ägnar frågan på basis av ett pär symposier kan inte vara till
fyllest.

Med hänsyn till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen anhåller om utredning i enlighet
med Europarådets rekommendation i vad gäller sjukas skriftliga
deklaration mot livsförlängande åtgärder.

Stockholm den 22 januari 1980
MÅRTEN WERNER (m)