om radon i bostäder

Motion 1987/88:Bo529 av Margareta Andrén och Elver Jonsson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Bo529

av Margareta Andrén och Elver Jonsson (fp)
om radon i bostäder

Det är med tillfredsställelse som vi konstaterar att bl. a. ett särskilt bidrag
avsatts i budgeten för åtgärder mot radon i egnahem. Vi anser dock att de
föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga.

Under 1990-talet kommer 11000 människor i Sverige att dö i lungcancer
för att de på 70-talet bodde i radonhus. Många hade kunnat räddas med åtgärder
i tid.

Det är framför allt i småhus som radonfaran finns. I drygt vart tionde hus
som byggts efter 1980 ligger radonhalterna på förbjudet höga nivåer.

Det är i dag nära fjorton år sedan strålskyddsexperterna kom med den
första kraftiga varningen för radonet. Men än i dag har ytterst litet gjorts för
att söka upp och sanera bort radonfaran. Antalet människor som utsätts för
strålning över gränsvärdet för äldre bostäder har i stället - trots varningar tiodubblats
från tiotusen i början av 70-talet till hundratusen i dag.

Det finns anledning att understryka, att myndigheterna, särskilt kommunerna,
har ansvar för att radonfrågan får en godtagbar lösning. Många av
kommunerna har inte levt upp till det ansvar som åligger dem. Ett grundläggande
ansvar ligger dock på regering och riksdag, som bl. a. har att tillse
att de ekonomiska problemen för att få till stånd erforderliga åtgärder löses
på ett godtagbart sätt.

Metodiskt utförda undersökningar av radondotterhalten i bostäderna bör
organiseras av kommunerna och bekostas med allmänna medel. Man kan
nämligen inte påräkna några större aktiva insatser från de boendes sida, eftersom
radonproblemen är av svårgripbar karaktär för den enskilde. I allmänhet
är också den enskilde helt utan skuld till att bostäderna är behäftade
med fel och brister i form av för hög radondotterhalt.

Ansvaret för den rådande situationen ligger i allt väsentligt på samhället.
Byggföretagens och byggvaruleverantörernas ansvar är nämligen numera i
regel preskriberat. Det allmänna måste därför också skjuta till pengar för
att erforderliga åtgärder skall bli genomförda.

Det ekonomiska stödet kan givetvis utformas på flera olika sätt. Förbättrade
lån kan underlätta verksamheten något. Men de torde inte vara så
verkningsfulla, eftersom möjligheterna att få lån på den allmänna kreditmarknaden
numera är bättre än tidigare. Med hänsyn till att kostnaderna
normalt inte torde uppgå till många tiotusentals kronor, är inte heller en
konstruktion liknande den som gäller för fukt- och mögelskadade hus att
förorda, dvs. bidrag med stor självrisk. Bl. a. för att förenkla administrationen
bör i stället övervägas en anordning med ett schablonbidrag på

exempelvis 20 000 kr., som bör utgå om kostnaderna överstiger detta belopp
och om radondotterhalten enligt mätningar bringas ned under ett angivet
gränsvärde.

Vilket gränsvärde som bör väljas för rätt till bidrag blir beroende både av
cancerriskerna vid olika halter och de totala kostnaderna för det antal hus
som skulle omfattas av bidragsgivningen vid olika gränsvärden.

Av dessa skäl förordas, med hänvisning också till de internationella riktlinjerna,
att gränsvärdet 200 Bq/m1 väljs för rätt till bidrag. En allmän översyn
av de åtgärder som samhället kan erbjuda bör därför göras.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att problemen med radonhusen
snabbt får en godtagbar lösning.

Stockholm den 25 januari 1988

Margareta Andrén (fp) Elver Jonsson (fp)

Mot. 1987/88
Bo529

10