om prioritering av äktenskapet som samlevnadsform p^/gg inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen L417-422

Motion 1987/88:L417 av Alf Svensson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:L417 fe*

av Alf Svensson (c)

om prioritering av äktenskapet som samlevnadsform p^/gg
inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen L417-422

En kristdemokratisk syn på äktenskapet och familjen

Familjen är inte bara rent juridisk, social och ekonomisk kärna i samhällsbyggandet
utan är och bör vara en kärlekens och solidaritetens gemenskap.

Denna gemenskap lämpar sig på ett enastående sätt för att lära ut och
överföra kulturella, etiska, sociala, andliga och religiösa värden, vilka är
väsentliga för de egna familjemedlemmarnas och samhällets utveckling och
välfärd.

Enligt kristdemokratiskt synsätt skall samhället, i synnerhet staten, skydda
familjen genom ekonomiska, sociala och juridiska åtgärder i syfte att
befästa familjens enhet och stadga, så att den kan fylla sin unika funktion.

Stabila och fungerande familjeenheter är en nödvändig förutsättning för ett
gott samhälle.

Med den målsättningen är det viktigt att lagstiftningen får en utformning
sådan att den innebär ett stöd för stabila familjerelationer. Här spelar
lagstiftningen kring äktenskapet en grundläggande roll. Det livsvariga äktenskapet
bör prioriteras som samlevnadsform. Därmed markeras en medveten
viljeinriktning från samhällets sida vilket garanterar rättssäkerheten
och jämställdheten makar emellan.

Den svenska utvecklingen på samlevnadsområdet har i långa stycken
skapats av bristen på infrastrukturelit stöd från samhällets sida för stabila
familjerelationer. Under 1960-talet och 1970-talet utvecklades kraftfulla
kampanjer mot familjen-äktenskapet som samhällelig institution. Hos lagstiftaren
anammades då den s. k. neutralitetsideologin på samlevnadsområdet.
T. ex. kunde man i propositionen om ändringar i giftermålsbalken
(1973:32) läsa följande åsikt hos föredraganden: ”Tanken är att samboende
män och kvinnor som lever under samma sociala och ekonomiska förhållanden
skall behandlas lika oberoende av om de har ingått äktenskap
eller inte.”

Denna neutralitet återfanns även i familjelagssakkunnigas betänkande
(SOU 1981:85) där man till och med gick ännu längre i sitt synsätt och
hävdade: ”Det finns inte heller något skäl, varför samboende mellan ogifta
inte skulle kunna betraktas som en fullt respektabel samlevnadsform, som
fyller en egen uppgift.”

Denna inriktning har skapat en rad problem. Och den fullföljdes genom
propositionen 1986/87:1 i förslagen om utvidgad lagstiftning om äktenskapsliknande
samboende. 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr L417-422

I dagens lagstiftning betraktas äktenskapet som ett uppsägbart avtal Mot. 1987/88
vilket som helst. De ideologiska och normerande motiven för familjestabili- L417
teten är i praktiken utmönstrade från lagstiftningen. Detta har inneburit en
”profaniserad” syn på äktenskapet så att det till och med har lett till att vissa
i föraktfulla ordalag talat om äktenskapet som en ”hopplöst föråldrad”
institution. Denna attityd som dels drivits i vissa medier, dels också har
etablerats genom lagstiftarens inkonsekvens, har medfört att många har valt
ett samboende utan äktenskap; inte för att man alltid insett de juridiska
konsekvenserna utan därför att den ”allmänna opinionen” sanktionerat ett
sådant samboende som den respektabla samlevnadsformen. På så sätt kan
man konstatera att den attityd som lagstiftaren uppvisar gentemot äktenskapet-familjen
blivit normerande för många unga människor. Men detta
har varit, enligt vårt synsätt, en olycklig normbildning.

Lagstiftningens normerande effekt har bl. a. förnekats av familjelagssakkunniga.
Men den existerar alltså. Dessutom har den s. k. neutralitetsideologin
i synen på samlevnad skapat rättsosäkerhet.

En fungerande familj med värme och sammanhållning är det mest centrala
i livet för de flesta människor. Familjen som livsgemenskap utgör en
förutsättning för ett gott och varaktigt samhälle. Utan fungerande hemmiljöer
upphör också samhället att fungera. Den öppna familjen med omsorg
om de egna och utomstående utgör grunden för samhällsgemenskap och
kvartersgemenskap.

Skilsmässoantalet inger stor oro. Familjesplittringen drabbar hårt, och
orsakar skador och lidande främst för barnen. Sambandet mellan skilsmässor
och psykiska problem bland barn är klarlagt. Skilsmässoökningen har
enligt vår uppfattning ett klart samband med äktenskapslagstiftningens
försvagning och med den s. k. neutralitetsideologin i synen på äktenskap
eller fri samlevnad. Denna inställning måste överges.

Mycket tyder på att Sverige har den största separationsfrekvensen i
världen om äktenskap och samboende sammanräknas. Samhället har uppvisat
en påfallande likgiltighet inför familjestabiliteten. I det avseendet intar
Sverige en beryktad särställning.

Samhället måste ge makar stöd att undvika familjesplittring. Det kan ske
genom att i opinionsbildningen betona värdet av ett moget och ansvarsfullt
handlande i konflikter, att ge möjlighet till familjerådgivning, att genom
rättsregler ge makarna tid och möjlighet att ordentligt tänka igenom sina
beslut. Skilsmässa får inte vara ett enkelt sätt att lösa konflikter. Det får
inte, som nu, vara ekonomiskt förmånligt att skiljas, eller att välja samboende
framför äktenskap.

Ett typexempel där samboende gynnas framför äktenskap är när två
pensionärer (som inte tidigare varit gifta och inte har gemensamma barn)
vill skapa gemensamt hem. Tillsammans förlorar de nästan 9 000 kr. per år
(enligt för 1988 gällande basbelopp) om de gifter sig. Väljer de samboende
får de behålla sina pensioner fullt ut. Denna ojämlikhet till förmån för de
samboende är som vi kristdemokrater ser det en uppenbar orimlighet.

Som ovanstående visat på finns det en rad både praktiska och ideologiska
skäl bakom synen på behovet av en livsvarig och av samhället prioriterad
samlevnadsform; äktenskapet. Men även rent juridiska aspekter pekar i
samma riktning. Professor Anders Agell vid Uppsala universitets juridiska

fakultet har på ett förtjänstfullt sätt lyft fram de här frågorna i sin bok Mot. 1987/88
”Samboende utan äktenskap”. L417

I dagens svenska lagstiftning betraktas äktenskapet som ett uppsägbart
avtal. Äktenskapets rättsverkningar har frigjorts från moraliska bedömningar.
I stället ses lagstiftningen som en serie regler för att reglera en råd
praktiska frågor mellan makar, t. ex. giftorätt och arvsrätt.

Men även på detta plan är den svenska neutralitetslinjen inkonsekvent
och leder till en rad komplikationer. Det är logiskt ohållbart att samhället staten
- uppställer en rad regler för äktenskap, som ur allmänna skäl är
motiverade, och sedan hävdar att det är likgiltigt om de enskilda väljer att
ingå avtal som främjar dessa allmänna skäl.

Den svenska utvecklingen när det gäller den här typen av samlevnadsregler
innebär dels att man erbjuder par ett avtal benämnt äktenskap, dels
att man skapat en generell lagstiftning för samboende, där det är samhället,
inte parterna frivilligt som fäller avgörande om samboende föreligger eller
inte. Denna utvecklingslinje innebär på sikt att samboende och äktenskap
jämställs alltmer i juridisk mening. Frågan är då varför samhället skall ha
flera rättsfigurer för samlevnad mellan man och kvinna.

Idag har vi i Sverige flera kategorier av samlevnadsfall som delvis behandlas
olika; gifta, sambor med barn och sambor utan barn samt dessutom
homosexuella sambor. Detta leder till rättssystematiskt dålig lagstiftning
som medför risk för socialt och ekonomiskt otillfredsställande konsekvenser.
Systemet innebär en svåröverskådlighet för de enskilda paren. Tilllämpningsproblematiken
ökar dessutom för de rättsliga myndigheterna.

Principiellt sett borde det inte finnas behov av att uppställa mer än en
avtalstyp genom lagstiftning. Genom uppställande av tämligen detaljerade
regler för samboende utan äktenskap har samhället idag skapat ett ”andra
klassens” äktenskap, och ett ”tredje klassens” för homosexuella sambor,
samtidigt som par som genom sin samlevnad velat avstå från lagreglering
påtvingats sådan av samhället.

Speciellt märklig är den juridiska ram som skapats i och med lagen om
homosexuella sambor. Den bygger på ett svagt eller i det närmaste obefintligt
underlag. I förarbetena till lagen heter det (prop. 1986/87:124):

”Visserligen har utredningen inte lyckats utröna hur vanliga homosexuella

samboförhållanden är .” Trots denna brist på kunskap föreslog alltså

regeringen den lag som nu gäller. Förutsättning för problemlösning är att
problem föreligger. Genom lagen om homosexuella sambor försökte regering
och riksdag ge en lösning på okända problem.

Sett i ett vidare perspektiv är ett regelsystem, äktenskapet, den bästa
lösningen för att tillgodose flera viktiga mål. Den sakliga regleringen blir
enhetlig. Systemet blir lättillämpat. Dessutom blir det lättare för den enskilde
att bedöma sin egen juridiska situation. Äktenskapet bör alltså vara
den normala rättsfiguren för fall av långvarig samlevnad mellan man och
kvinna. I konsekvens med detta bör lagstiftningen vara restriktiv till lagstiftning
om fri samlevnad. För rättsliga konflikter i det senare fallet kan en
allmän skälighetsregel tillämpas.

Det är heller ingen tvekan om att lagstiftarens vacklande hållning i synen
på samlevnad mellan man och kvinna har fått den effekten att giftermåls- 3

1* Riksdagen I9S7/SH. .? sami. Nr L417-422

frekvensen påverkats i negativ riktning. En lagstiftning som prioriterade Mot. 1987/88

äktenskapet skulle också ha normativa effekter så att samlevande par i L417

större utsträckning valde den rättsfigur som samhället tillhandahåller för
just den typen av samlevnad. Det sistnämnda är en självklarhet som dessvärre
hittills inte tyngt lagstiftaren.

Det är angeläget att det sker en kartläggning av de förhållanden som
inom samhällets samlevnadslagstiftning leder till att äktenskapet systematiskt
missgynnas eller likställs med samboende utan äktenskap.

Samhällets syn på familjen-äktenskapet är en ideologisk knäckfråga. För
den avslöjar synen på samhällets egen stabilitet. De naturliga sociala grupperna,
av vilka familjen utgör den mest fundamentala, är viktiga, för det
första därför att de gör det möjligt för människan att utveckla hela sin
personlighet och påta sig ansvar för andra. För det andra är de naturliga
sociala grupperna ett viktigt skydd mot totalitarismen. Den maktfullkomliga,
centraliserade välfärdsstaten riskerar att utvecklas i kollektivistisk och
totalitär riktning om inte de naturliga gemenskaperna är starka och de
offentliga institutionerna avbalanserade. Familjens stabilitet och styrka är
en viktig grund för ett stabilt demokratiskt samhälle. Därför bör det ligga i
lagstiftarens intresse att stärka denna naturliga sociala gemenskap.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av de förhållanden
inom familje-, skatte- och sociallagstiftningen som leder till
att äktenskapet missgynnas i förhållande till eller likställs med samboende
utan äktenskap,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
lagstiftningen bör ges en sådan utformning inom familje-, skatte- och
sociallagstiftningen att den uppmuntrar till ingående av äktenskap,

3. att riksdagen beslutar upphäva lagen om sambors gemensamma
hem,

4. att riksdagen beslutar upphäva reglerna i ärvdabalken avseende
sambor,

5. att riksdagen beslutar upphäva lagen om homosexuella sambor.

Stockholm den 25 januari 1988

Alf Svensson (c)

4