om planerna på en nordisk radio- och TV-satellit

Motion 1978/79:729 av Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion

1978/79:729

av Lars Werner m. fl.

om planerna på en nordisk radio- och TV-satellit

Det slutliga beslutet om Sveriges deltagande i det nordiska satellitprojektet,
Nordsat, skall snart tas. För närvarande arbetar ett flertal nordiska utredningar
med att undersöka projektets teknologiska, ekonomiska och kulturpolitiska
konsekvenser. Debatten om Nordsat har varit livligast i kulturtidskrifter
och ibland på tidningarnas kultursidor. De kulturpolitiska argumenten
är framfor allt argument mot Nordsat, och de från början framförda
motiven för satelliten har effektivt undanröjts. Kulturarbetarnas organisationer
och de fackliga organisationerna är enhälligt kritiska eller direkta
motståndare till Nordsat. De positiva rösterna hörs från elektronikindustrin
och Arbetsgivareföreningen. När man ser närmare på konsekvenserna av
Nordsat förvånar detta inte.

I debatten om Nordsat har det varit ganska tyst om satellitens ekonomiska
följder, i form av investeringar för konstruktion, uppsändning och drift av
satelliterna. Men de allra största investeringarna kommer att påtvingas
konsumenterna, som måste skaffa dyr och ny utrustning för att kunna se
program via Nordsat.

De centrala investeringskostnaderna kommeratt bli över 1 miljard svenska
kronor, och denna investering upprepas ca vart fjärde år - den realistiska
livslängden för varje satellit. Men mottagarnas investeringar är av en helt
annan storleksordning. Den enskilde mottagaren måste investera över 2 000
kr. - och ytterligare 2 000 kr. för att få tillgång till text-TV, som är en
förutsättning för t. ex. en svensk att se på finsk TV. Om de nordiska
hushållen skaffar denna utrustning, blir de totala kostnaderna för Nordsats
första generation närmare fantastiska 30 000 000 000 kr.

Det är viktigt att dessa perspektiv är klara för riksdagen och för de svenska
lönarbetarna, så att man inte låter ämbetsmän och borgerliga ministrar driva
oss så långt in i projektet att ingen återvändo finns och riksdagen senare inte
har någon realistisk möjlighet att dra Sverige ur Nordsatprojektet.

Det finns naturligtvis förklaringar till elektronikindustrins intresse för
Nordsat. Den svenska TV-marknaden är sedan länge täckt, och färg-TVmarknaden
är mättad till 75 %. De multinationella elektronikföretagen
behöver nya marknader för sina produkter. Satelliterna medför direkt en
mycket stor marknad för elektroniska produkter: antenner, nya TVapparater,
text-TV-utrustning m. m. Det ökade antalet kanaler blir ett
effektivt försäljningsargument för TV-bandspelare och annan extrautrustning.

Finansiering av Nordsat kan ske på två sätt: genom skattemedel eller

Mot. 1978/79:729

13

genom kraftigt höjda licenser. Härtill kommer utrustningskostnader på
2 000-10 000 kr. för helt normala TV-hushåll.

Dessa kostnader skall ses i förhållande till de uppställda motiven för
Nordsat och Nordsats möjligheter att tillfredsställa dessa.

Följande huvudmål har således ställts upp för Nordsat:

- att stärka den nordiska kuturgemenskapen,

- att öka individens valfrihet genom tillgång till grannländernas
program,

- att ge de nordiska invandrarna möjlighet att se hemlandets program.

En sammanfattning av tillgängliga forskningsresultat gjord vid Sveriges

Radios avdelning för publik- och programforskning gör sannolikt att Nordsat
knappast kommer att främja dessa mål.

Tvärtemot att stärka nordisk gemenskap kommer programutbudet att få
majoriteten av TV-tittare att ”åka slalom” mellan publikfriande program.
Dessa program står ofta närmast i strid med de kvalitetskrav som nu är
uppställda i avtalet mellan regeringen och Sveriges Radio. Nordiska program
är inte särskilt lockande för svensk TV-publik, trots att de som nu sänds oftast
valts bland de program som antas vara mest intressanta för svensk publik.
Det är tyvärr ett faktum att ur ett tillgängligt utländskt utbud väljer tittarna
framför allt och i första hand Fiktion och underhållning av angloamerikanskt
ursprung.

Den ”ökade valfriheten” kommer därför för de allra flesta att innebära en
möjlighet att se fler av de program som redan är kulturpolitiskt tvivelaktiga.

Det enda mål som därför åtminstone formellt kan förväntas uppfyllt av
Nordsat gäller därför nordiska invandrares möjligheter att se hemlandets
program. Men detta är ett tvivelaktigt mål. Nordsat kommer därmed snarast
att bidra till att öka invandrarnas isolering, eftersom programmen inte utgår
från invandrarnas situation i invandrarlandet. En lösning på detta ligger i
stället i att det skapas ekonomiska möjligheter för TV- och radioprogram,
producerade i Sverige, på invandrarnas språk och med utgångspunkt i
invandrarnas situation. Härmed ges invandrarna verklig möjlighet att bevara
sin språkliga och kulturella identitet. Därtill bör naturligtvis det redan
existerande Nordvisionsavtalet byggas ut och en gemensam nordisk information
i TV utvecklas.

Den tekniska utvecklingen vidgar möjligheterna för direkt spridning av
bl. a. TV, radio och film, också internationellt. Men teknisk utveckling är inte
nödvändigtvis och alltid detsamma som framåtskridande. Frågan är dels vad
man önskar förmedla, dels själva målsättningen och dels om medlet
(tekniken) är adekvat - dvs. rätt metod att uppfylla målsättningen.

Nordsat är oanvändbar för att uppfylla de angivna målen. Nordsatprojektet
uppfyller i stället helt andra mål: den multinationella elektronikindustrins

Mot. 1978/79:729

14

behov av nya marknader och vissa politiska krafters önskan om en ytterligare
passivisering av folket. Därför kräver vpk att Sveriges engagemang i
Nordsatplanerna upphör.

Det finns alternativa utvecklingsvägar för radio och TV i Sverige. Kravet på
sådana alternativ måste vara att de aktiverar större befolkningsgrupper än
dem som nu kommer till tals i massmedierna. Dessa krav kan naturligtvis
ställas på alla medietyper- på press, radio, TV och film. I första hand måste
man ställa kravet på de medier där det samhälleliga inflytandet och ansvaret
för organisation och innehåll redan är stort: radio och TV.

Här är det uppenbart att utbildningsministern sätter Sveriges Radio på
svältkost och därmed hindrar SR att uppfylla de krav på innehåll som Nordsat
i stället sägs tillfredsställa. Men kostnaderna blir via Nordsat ofantligt mycket
större, både för staten och för de enskilda medborgarna. Det riktiga
alternativet är därför att dels bygga ut Sveriges Radios resurser, dels att
medverka till större möjligheter till lokala radio- och TV-program.

Närradion har sagts vara ett sådant alternativ. Det är inte riktigt. Närradion,
som nu snart skall inleda sin verksamhet på 15 orter i landet, är en radio förde
redan starka organisationerna, för dem som redan har möjl igheter att komma
till tals. Detta är den liberala modellen: den som har skall varda givet, från den
som intet har skall det tas. Det demokratiska alternativet är att i stället öka
möjligheterna för hittills missgynnade att komma till tals i massmedia, på
sina egna villkor. Närradion erbjuder inte någon lösning på detta. Däremot
skulle en satsning på lokalradion kunna skapa förutsättningar för ”allemansradio”,
med vissa garantier för att starka grupper inte tillåts att dominera på de
svagas bekostnad.

En av förutsättningarna för en livskraftig demokrati är att många uttrycker
sina intressen och behov och deltar i meningsutbytet: kommunicerar med
varandra. För att detta skall ske måste ”marknadskrafterna” stävjas,
antingen genom att de starkas dominans begränsas eller genom stöd till de
svaga - eller bådadera. Denna princip ligger till grund för't. ex. press- och
filmstödet och borde kunna utvidgas både där och i förhållande till etermedia.
Därför bör anslaget till Sveriges Radio ökas för att ge möjlighet att upprätta
fasta eller mobila ”bandverkstäder” i anslutning till varje lokalradiodistrikt.
På sikt bör detta system utvecklas till att också omfatta ”film- och
videoverkstäder” vid Sveriges Radios regionala och lokala TV-redaktioner.

Mot. 1978/79:729

15

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att planerna
på en nordisk radio- och TV-satellit bör avskrivas.

Stockholm den 23 januari 1979
LARS WERNER (vpk)

EIVOR MARKLUND (vpk) C.-H. HERMANSSON (vpk)

NILS BERNDTSON (vpk) JÖRN SVENSSON (vpk)

EVA HJELMSTRÖM (vpk)