om personalutbildningen

Motion 1987/88:A252 av Stig Gustafsson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:A252

av Stig Gustafsson m. fl. (s)
om personalutbildningen

I alla historiska skeden har det sagts att ”vi befinner oss i en brytningstid”.
Det finns därför anledning att vara misstänksam mot sådana påståenden.
Mycket talar dock för att vi i dag befinner oss i en brytningstid av samma
dignitet som då jordbrukssamhället övergick i industrisamhället. Det kan
inte förnekas att övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle
innebar mycket viktiga förändringar i människornas levnadsvillkor och
tänkesätt. Det skedde också en maktförskjutning i samhället som grovt sett
innebar att makten kom att ligga hos dem som kontrollerade energi- och
råvarutillgångarna medan jordägande blev mindre betydelsefullt som bas för
maktutövning.

Under 1960-talet nådde tjänsteproduktionen en större omfattning än
varuproduktionen räknat i antal anställda och utvecklingen tycks fortsätta i
samma riktning. Tjänsteproduktionen ställer större krav på utbildning och
kunskaper än varuproduktionen. Samtidigt ökar kunskapskraven i den
varuproducerande sektorn på grund av nödvändigheten att ta till vara ny
teknik och utveckla ny arbetsorganisation. Även i jordbruket och skogsbruket
har introducerats produktionsformer som kräver omfattande kunskaper.
Det finns därför skäl att nu tala om en brytningstid av samma slag som då
industrialiseringen satte fart.

Kunskapen håller på att få en helt ny strategisk roll. Symtomatiskt är att
arbetsgivare alltmer talar om människorna, bärarna av kunskapen, som
”humankapital”. Ordet ”arbetskraft” uppstod å andra sidan då muskelkraften
var den viktigaste egenskapen hos lönearbetarna.

Frågan om makten över kunskapen håller följdriktigt på att bli en politisk
fråga av största vikt. Mycket talar för att den kan jämföras med tidigare
diskussioner kring ägandet av det fysiska kapitalet.

Kunskap förmedlas i utbildningssystemet. Detta får en växande betydelse i
kunskapssamhället. Redan nu utgör det offentliga utbildningssystemet
omkring 20 % av den offentliga konsumtionen. Det styrs av mål som tar sikte
på att stödja individerna som individer och i deras olika roller, som
samhällsmedborgare, som yrkesutövare m. m. Ett övergripande mål är att nå
ökad jämlikhet.

Samtidigt utvecklas ett omfattande informellt system i form av arbetsgivarfinansierad
personalutbildning. Detta har som enda mål att utveckla
produktionen. I personalutbildningen är det de människor som i särskild
grad anses representera ”humankapital” som vårdas, men kanske också

tämjes genom olika slag av formella och informella band, för att tillgodose Mot. 1987/88

produktionens mål. Personalutbildningen har sålunda, trots vad som ofta A252

sägs, klart antihumanistiska mål och en benägenhet att öka ojämlikheten i
samhället. Risken för en polarisering och kanske ”japanisering” är stor.

Det finns dock starka skäl att allmänt stimulera en volymtillväxt av
personalutbildningen och särskilt dess utveckling inom områden där den i
dag har en mycket begränsad omfattning. Med ett ökat fackligt inflytande
över utbildningens innehåll och fördelning kan också en, från socialdemokratiska
utgångspunkter, bättre inriktning uppnås eftersom de fackliga organisationerna
har att tillgodose individernas behov, inte bara produktionens.

Detta är ett krav som vid upprepade tillfällen ställts från fackligt håll.

En förstudie på problemområdet, som gjorts inom arbetsmarknadsdepartementet
har inte följts upp. I utbildningsdepartementets bilaga till budgetpropositionen
sägs endast att ”Det är möjligt att den situationen ånyo
uppstår att det finns anledning för samhället att söka påverka personalutbildningens
omfattning och inflytandet över den, såsom syftet var med förnyelsefonderna.”

Det är angeläget att ett initiativ tas snarast eftersom det är nödvändigt att
få till stånd en bred diskussion kring personalutbildningen i ett längre
perspektiv och med de ideologiska utgångspunkter som här skisserats.

Utvecklingen av personalutbildningen har stimulerats av olika samhälleliga
åtgärder och genom skilda avtal. De viktigaste åtgärderna från samhällets
sida är 1985 års lag om förnyelsefonder, den ökande subventioneringen av
personalutbildning för vissa grupper via AMU i företag samt möjligheterna
att köpa utbildning i det offentliga utbildningssystemet genom förändringar i
reglerna för s. k. uppdragsutbildning. På avtalssidan är det främst 1985 års
uppgörelse på det statliga området om avsättning till förnyelsefonder och en
liknande överenskommelse samma år på det kommunala området angående
personalutveckling i samband med förändringsarbete som bör framhållas i
detta sammanhang.

Såväl lagen om förnyelsefonder som avtalen på den offentliga sektorn
upphör att ha effekter i början på 1990-talet. Detta understryker behovet av
att nu påbörja ett arbete med ett längre perspektiv i sikte.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om personalutbildning.

Stockholm den 22 januari 1988
Stig Gustafsson (s)

Sylvia Lindgren (s) Ulla Johansson (s)

Berit Löfstedt (s) Sven-Åke Nygårds (s)

Arne Andersson (s)
i Gamleby