om översyn av vapenfrilagen

Motion 1987/88:Fö719 av Evert Svensson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Fö719

av Evert Svensson m. fl. (s)
om översyn av vapenfrilagen

Nu gällande vapenfrilag beslöts av riksdagen 1978. Den hade föregåtts av
ett betänkande av 1973 års vapenfriutredning. Betänkandet var ett ambitiöst
försök att finna en rimlig avvägning mellan å ena sidan samhällets
deklarerade behov av allmän värnplikt och å andra sidan enskilda människors
moraliska övertygelse om det felaktiga i militära sätt att avvärja och
lösa konflikter och därmed förknippad (beredskap till) användning av vapen
mot andra människor.

Utredningens förslag i detta syfte innehöll bl. a. följande element:

• Generösare och tydligare formulerade förutsättningar för tillstånd till
vapenfri tjänst.

• Betydande förenkling av prövningsförfarandet.

• Tjänstgöringsalternativ för vapenfria även utanför totalförsvaret.

• Samhällstjänst ådömd av domstol som alternativ till fängelsestraff vid
totalvägran.

Då propositionen lades fram visade det sig att den borgerliga regeringen
slopat samhällstjänsten och knutit tjänstgöringsalternativen till krigssamhällets
behov. Utdragna förhandlingar mellan koalitionspartierna om förutsättningarna
för tillstånd samt om prövningsförfarandet ledde till en ordning
som enligt försvarsutskottet skulle innebära att ”prövningsförfarandet
förenklas så långt det är möjligt utan att man avstår från ett underlag för
vapenfrinämndens prövning”. Det underströks samtidigt att ”sökandens
bevisbörda för styrkande av den övertygelse han hävdar inte bör vara tung”.
Och försvarsminister Kronmark sade sig, trots de vidtagna förändringarna i
utredningsförslaget, räkna med att den nya lagen skulle medföra ”ett jämförelsevis
litet antal avslag av ansökningar hos vapenfrinämnden”.

När vapenfrilagen trädde i kraft den 1 juli 1978, så resulterade den också i
en påtaglig sänkning av avslagsfrekvensen: från 35,8 % 1977 till 15,4 %
1979. Under de båda följande åren låg avslagsfrekvensen kvar på denna nivå
med mellan 500 och 700 avslag per år. 1982-1987 har avslagsfrekvensen på
nytt stadigt ökat, från 19,1 % till 25,4 %, med 1055 respektive 1149 avslag
1986 och 1987.

Skiftande förklaringar har givits för denna ökning av andelen avslag.
Från vapenfrinämndens sida har man hänvisat till att en viss förändring av
sökandegruppens sammansättning skulle ha ägt rum. Enskilda ledamöter i
nämnden har samtidigt påtalat vad man ansett vara en viss skärpning i

nämndens praxis. En intern översyn av denna har också företagits under
1987, bl. a. beträffande vägledningen för nämndens utredare. Regeringen
har därjämte beslutat om några smärre förenklingar av handläggningen.
Dessa förändringar kommer sannolikt att medföra att andelen avslag på
nytt i någon mån går tillbaka.

Ett prövningsförfarande innebär alltid att det kan finnas en kategori som
efter avslag på sin ansökan fullföljer sin värnpliktsvägran. Med nuvarande
lag riskerar de därmed botes- eller fängelsestraff. Oavsett orsaken till den
ökade avslagsfrekvensen, så innebär den att varje år ett antal sökande efter
avslag går vidare till totalvägran. Under åren 1980-1985 har detta enligt
utskottets betänkande 1986/87:1 förekommit i sammanlagt 746 fall. Enligt
uppgift från vapenfrinämnden har det 1986 inträffat i 163 fall och 1987 enligt
en preliminär uppgift från värnpliktsverket i ungefär lika många fall.

För att få en korrekt bild av problemets omfattning bör man emellertid
också ta hänsyn till att ett visst antal värnpliktsvägrar utan ansökan om
vapenfri tjänst. Motivet härför kan exempelvis vara att den värnpliktige inte
vill godta att de vapenfria tjänstgöringsalternativen är knutna till krigssamhällets
behov. Om denna förutsättning till någon del kunde ändras, skulle
sannolikt i vart fall en del av totalvägrarna i denna kategori fullgöra vapenfri
tjänst. Antalet sådana vägrare kan inte exakt anges, men uppgår erfarenhetsmässigt
till några hundra per år.

Totalvägrare döms första gången regelmässigt till böter, andra gången till
fyra månaders fängelse och inkallas därefter icke vidare. En betydande del
av dem som döms till böter framhärdar och döms därmed även till frihetsstraff.

Att samhället på detta sätt och i denna omfattning tillgriper straffsanktioner
mot ett handlande som ofta är uttryck för en djupt känd etisk övertygelse
måste ses som något mycket allvarligt, i synnerhet mot bakgrund av
de intentioner med lagstiftningen som refererats här ovan.

Utvecklingen på detta område i de övriga nordiska länderna har inneburit
en klar liberalisering. Danmark har avskaffat den allmänna värnplikten
och på vapenfriområdet infört ordningen att det räcker med att
anföra giltiga motiv i en skriftlig ansökan för att denna skall beviljas. Av det
förhållandevis ringa antal som efter inkallelse ansöker om vapenfri tjänst
brukar över 90 % av ansökningarna bifallas.

Det norska systemet liknar det svenska, men kraven på de sökande är
inte lika stränga. Även här brukar mer än 90 % av ansökningarna beviljas.

Den finländska vapenfrilagen har hittills haft en inriktning liknande den
svenska och norska. Från och med 1987 har dock en ny ordning införts, så
att det nu räcker med en skriftlig ansökan för att få tillstånd till vapenfri
tjänst.

Av dessa skäl finns det enligt vår uppfattning anledning att nu vidta en
översyn av vapenfrilagen utifrån de erfarenheter som vunnits under det
årtionde som vapenfrilagen varit i kraft. En sådan översyn bör utgå från de i
förarbetena uttalade intentionerna med lagstiftningen.

Inom ramen för den föreslagna översynen är det några aspekter som
enligt vår uppfattning särskilt bör behandlas.

Mot. 1987/88

FÖ719

9

Förutsättningar för vapenfri tjänst

För tillstånd till vapenfri tjänst krävs enligt utskottsbetänkandet att sökanden
har en respekt för människolivet som är ännu starkare än vad som är
fallet med det stora flertalet medborgare, vilka måste antas känna obehag
vid tanken på att bruka vapen mot annan och - om detta ändå blev
nödvändigt - göra så efter viss självövervinnelse. Den som får tillstånd till
vapenfri tjänst måste enligt utskottet ha en respekt för människolivet som är
så villkorslös att den inte kan förenas med den medborgerliga skyldigheten
att försvara vårt land med vapen.

I propositionen hade försvarsministern därutöver, i likhet med utredningen,
föreslagit att de som vunnit en på klart ideella skäl grundad övertygelse
om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och inhumanitet
som social företeelse, men hos vilka tanken på det enskilda människolivet
och dess okränkbarhet framträder mindre starkt, bör ha möjlighet att få
vapenfri tjänst. Utskottet invände att vare sig den sökande anförde religiösa
eller etiska skäl för ansökan, så måste inställningen vara klart knuten till en
stark respekt för det enskilda människolivet och dess okränkbarhet.”Enbart
en stark övertygelse om krigets och våldets meningslöshet, orättvisa och
inhumanitet som social företeelse kan inte antas vara tillräckligt hållfast
inför det sociala tryck att delta i försvaret, som ett väpnat angrepp på vårt
samhälle kan väntas medföra.” I sitt betänkande 1986/87:1 har utskottet
vidhållit denna uppfattning.

Det finns, enligt vår uppfattning, skäl att anta att en del av dem som nu
får avslag på sin ansökan hänför sig till nyssnämnda kategori. Allteftersom
kapprustningen fortsatt och världsläget försämrats har denna inställning
utan tvekan vunnit ökad spridning. Det finns därför anledning att vid en
översyn av vapenfrilagen pröva frågan, om det går att finna en lösning som
kan rädda exempelvis denna kategori undan frihetsstraff för att ha handlat i
enlighet med sin övertygelse.

Behovet att aktualisera bestämmelserna om förutsättningar för tillstånd
till vapenfri tjänst utifrån nu rådande situation utgör samtidigt ett viktigt
motiv för en översyn av vapenfrilagen i stort. Människors etiska tänkande
utvecklas ständigt, inte minst i frågor om liv och död. De 15 år som gått
sedan föregående utredning tillsattes är i detta perspektiv en lång tid.

En iögonenfallande aspekt av statistiken över vapenfriärenden är den
mycket stora skillnaden i bifallsfrekvens mellan sökande med religiösa
respektive icke religiösa motiv, 92,5 % respektive 64,7 %. Det kan sägas
ligga i sakens natur att det är lättare för en sökande med religiösa motiv att
styrka sin ansökan. Skillnaden är icke desto mindre så stor att den bör noga
övervägas vid den föreslagna översynen.

Krav på en generösare lagstiftning har gång efter annan uttalats av olika
folkrörelser, bl. a. det kristna riksmötet i Jönköping 1983 samt av kyrkorna
genom Svenska Ekumeniska Nämnden vid en uppvaktning inför utskottet
våren 1987. Den föreslagna översynen bör ha detta önskemål till utgångspunkt.

Mot. 1987/88

FÖ719

10

Prövningsförfarandet

Ett antal remissinstanser, inte minst från kyrklig och frikyrklig sida, förordade
1977 ett avskaffande av prövningsförfarandet. Värnpliktsvägran av
bekvämlighetsskäl skulle enligt detta synsätt kunna motverkas genom en
viss förlängning av tjänstgöringstiden för de vapenfria. Detta synes också
vara den väg som Finlands riksdag förordat, när man i samband med
ovannämnda beslut att avskaffa prövningsförfarandet också förlängde
tjänstgöringstiden från 12 till 16 månader.

Förslaget om prövningsförfarandets avskaffande har i allmänhet motiverats
med att erfarenheterna av prövningen kan anses understryka svårigheterna
att utforma ett någorlunda objektivt och från rättsäkerhetssynpunkt
godtagbart förfarande.

Enligt vår uppfattning inträffade en påtaglig förbättring härvidlag när
nuvarande lag började gälla. Mot denna bakgrund framstår de senaste årens
ökade avslagsfrekvens som oroande. Därför hälsar vi också med tillfredsställelse
vapenfrinämndens ovan omnämnda interna översyn av vägledningen
för nämndens utredare. Det finns samtidigt enligt vår uppfattning
inga skäl att med hänvisning till en sådan intern översyn ytterligare uppskjuta
en utvärdering av lagstiftning och nuvarande ordning i stort.

Alltjämt reses också krav på prövningsförfarandets avskaffande, bl. a. i
det brev som svenska kyrkans biskopar 1984 avlät i fredsfrågan.

Det kristna riksmötet i Jönköping 1983 krävde en utredning om ett nytt
prövningsförfarande. Att frågan tas upp vid en översyn framstår som tämligen
självklart. Möjligheterna att ytterligare förenkla prövningen bör särskilt
övervägas.

Tjänstgöringsalternativ

Såsom ovan nämnts innebar 1978 års proposition att de vapenfria tjänstgöringsalternativen
knöts till krigssamhällets behov. Likafullt har lagen
inneburit en betydande breddning av tjänstgöringens innehåll. Det hindrar
inte att den starka anknytningen till de civila totalförsvarsmyndigheterna
kan tänkas provocera värnpliktiga som skulle vara berättigade till vapenfri
tjänst att i stället totalvägra.

Inom kort läggs en proposition på grundval av betänkandet Vapenfriutbildningen
i framtiden (SOU 1986:30), avgivet av 1983 års värnpliktsutbildningskommitté.
I betänkandet föreslås en ännu närmare anknytning av
den vapenfria tjänsten till totalförsvaret.

I remissyttranden över betänkandet har bl. a. Svenska Ekumeniska
Nämnden, Sveriges Frikyrkoråd och Sveriges Kristna Socialdemokraters
Förbund varnat för att om förslagen genomförs detta kan leda till att
andelen totalvägrare ökar.

Många vapenfria har som primärt önskemål att tjänsten skall vara inriktad
på fredsbefrämjande åtgärder och fredlig lösning av konflikter, medan
statsmakterna tenderar att främst se de vapenfria som en viktig resurs
om Sverige skulle komma i krig. Dessa olika synpunkter behöver inte vara
oförenliga - men blir det om ettdera kravet drivs utan hänsyn till det andra.

Mot. 1987/88

FÖ719

11

Av detta drar vi slutsatsen att det grundläggande kravet på den vapenfria
tjänsten bör vara att den är samhällsnyttig i vid mening. En avsevärd del av
tjänsterna kan säkerligen också såsom redan är fallet utan problem anknytas
till beredskapsplanlagda delar av totalförsvaret. Det är samtidigt angeläget
att ordningen på detta område kan kännetecknas av en viss flexibilitet. Det
är trots allt att föredra att vapenfria som har svårt att godta en i deras tycke
alltför nära anknytning till totalförsvaret ändå gör en i vidare mening
samhällsnyttig tjänst framför att de totalvägrar och döms till frihetsstraff.

Dessa synpunkter anförs främst inför den förestående riksdagsbehandlingen
av propositionen om vapenfriutbildningen. Huruvida någon fråga
som berör tjänstgöringsalternativen därefter kan tänkas återstå för övervägande
inom ramen för en allmän översyn av vapenfrilagen är för dagen
svårt att bedöma. Såsom utskottet framhållit i betänkandet 1986/87:1 finns
det ett samband mellan avvägningarna på olika punkter. Det kan därför
vara mindre ändamålsenligt att på förhand utesluta någon väsentlig aspekt
från översynen.

Alternativ till fängelsestraff vid totalvägran

1973 års vapenfriutredning hävdade att ingen skall behöva dömas till fängelse
enbart av det skälet att han vägrar att bära vapen och föreslog samhällstjänst
utdömd av domstol som ett sätt att lösa problemet. En rad praktiska
och principiella invändningar framfördes emellertid mot förslaget, som inte
följdes upp i propositionen. Som ovan redovisats kvarstår problemet, låt
vara att det är av mindre omfattning än det var före nuvarande vapenfrilag.

Utredningens nyss refererade ståndpunkt bör enligt vår uppfattning aktualiseras.
En huvuduppgift för den föreslagna översynen bör vara att utarbeta
förslag i syfte att så långt möjligt undanröja det problem som fängelsestraff
vid vapen- och värnpliktsvägran utgör, och måste utgöra, i ett
samhälle med respekt för människors samvetsbestämda övertygelser.

Utöver ovan angivna skäl för en översyn, vilka helt eller delvis framförts i
tidigare riksdagsmotioner med samma krav, tillkommer att FN:s kommitté
för mänskliga rättigheter i mars 1987 antagit en resolution om rätten till
vapenvägran som en följd av samvetsbetänkligheter. Resolutionen innehåller
en uppmaning till stater att erkänna rätten till samvetsvägran och att
inrätta alternativa tjänster för samvetsvägrare. Resolutionen innehåller också,
inte minst viktigt, en uppmaning till staterna att inte fängsla samvetsvägrare.

Mot. 1987/88

FÖ719

12

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn av vapenfrilagen.

Stockholm den 26 januari 1988

Mot. 1987/88

FÖ719

Evert Svensson (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Oskar Lindkvist (s)

Viola Furubjelke (s)
Berndt Ekholm (s)